Kärt återseende

Så.
Då var det avklarat. Passet jag längtat efter och drömt skira drömmar om.
Dagen då jag skulle dra på mig löparkläderna, plugga in lurarna med musik i öronen och bara låta fötterna föra mig framåt. Utan barnvagn.
Allt i symbios. Jag, musiken, kroppen, tankarna och framför allt- en stor kärlek till löpning.

Det var på tunga ben men med ett stort leende på läpparna jag började min tur som jag planerade skulle vara 6 km utan stopp. Jag visste att jag skulle klara att springa (eller ja, jogga), men hur skulle det kännas? Skulle benen orka? Vilket tempo klarar jag av i nuvarande form?
Ja,  funderingarna var många.

Började i maklig takt, ja inte ens långpass-fart, men vad hade jag väntat mig? Jag har ju inte sprungit sammanhängande sedan juli.
Efter hand vaknade benen till liv och jag kände att jag kunde öka tempot lite. Snabbare och snabbare kände jag mig, dock var pulsen hög men jämn.
Det var isigt på sina håll men jag njöt i fulla drag och inget väder i världen hade kunnat stoppa mig idag.
Tack vare mina Icebugs kunde jag hålla den fart jag ville.

När jag kom fram till dörren stängde jag av klockan på 6,15 km och en snittpuls på 82%.

Nu vet jag lite mer var jag står.

Eftersom jag är så otålig vill jag ju helst kunna göra allt från början och att det ska bli som jag vill.
Har inte tid att vänta. Jag vill ha det och jag vill ha det NU.
Men inser att det kommer att ta sin lilla tid att komma tillbaka och framför allt,  sätta nya rekord.

Viljan är min bästa kompis och jag ser fram emot vår resa vi ska göra detta år.

En lycklig löpare efter avslutat pass!