En timme med Katarina Woxnerud

Idag blev vår Stella sju månader. Sju månader. Helt ofattbart. Så självklart att hon alltid funnits hos oss men det känns också som att det ganska nyligen var den 16 september 2013. Dagen då hon plockades ut från min mage och jag fick upp henne på bröstet medan de sydde igen mitt det som var mitt andra kejsarsnitt.

Eftersom det nu gått sju månader sedan graviditeten, och jag på sista tiden haft lite ont i ländryggen troligtvis pga svaga djupa magmuskler, kollade jag häromveckan hur läkningen av mina magmuskler
fortskridit.
Och upptäckte till min förtvivlan att jag fortfarande har en diastas(magmuskeldelning) på ca 2 fingerbreddar en liten bit ovanför naveln.
Förvisso en helt vanlig storlek på delning, men ändå.
Eftersom den efter förra förlossning gick ihop nästan direkt, hade jag nästan räknat med att den vid det här laget skulle ha läkt.
Dumt.






Jag har, som många andra nyblivna mammor, tragglat med den fantastiska Mammamage-appen skapad av Katarina Woxnerud men slarvat i vardagen och nog inte alltid utfört övningarna på rätt sätt.
Så med lite panik i sinnet och med pågående löpträning och PT-utbildning inom kort, mailade jag Katarina herself och bad om hjälp.
Igår var det äntligen dags och jag blev nästan lite starstruck:)

Hon kände, kontrollerade och konstaterade samma som mig, men att distasen med stor sannolikhet skulle läka ihop med mer träning. Jag har bra kontroll på de djupa magmusklerna och kan sluta diastasen helt i fyrapunktsstående.
Bra utgångsläge i alla fall.

Vi gjorde nya övningar som blev aha-upplevelser för mig och som verkligen gav mig träningsvärk idag, vi pratade om vikten av att information om diastas och de djupa magmusklernas betydelse kommer ut till allmänheten och till barnmorskor och hon gav tips och råd om både lyftteknik och springa med vagn-teknik.
Jag hade kunnat hålla på hela kvällen hos henne och efter vår timme tillsammans kände jag mig full av energi och peppad på fortsatt träning av den djupa magmuskulaturen.

Magen och jag i tidningen

Jag fotades häromveckan för nyhetsmagasinet Fokus och resultatet ser ni här nedan.
Artikeln handlar om ny forskning inom arv och genetik och hur vårt och våra förfäders levnadssätt påverkar framtida generationer, och jag fick symbolisera den gravida.
Lite kul att se sig själv i tidningen och jag blev jättenöjd med bilden.
Ska sparas och ramas in:)

Vilar mig i form

Nä, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är lite frustrerad just nu.
Och då handlar de inte om graviditeten i sig, utan om den här stillsamma tillvaron som den medför i kombination med högt blodtryck och därigenom hög risk för ny havandeskapsförgiftning.
Både jag och kroppen längtar efter rörelse och träning, som den ju är van vid, och det här med att bara vila är ju egentligen inte min grej.
Men jag vet ju att det är för mitt och barnets bästa och jag vill ju absolut inte hamna där jag hamnade sist.

Nu är det faktiskt bara en vecka kvar innan vår bebis kommer, men sen hur lång tid efter snittet och förlossningen det tar innan jag kan träna får vi se. Det är ju inte prioritet direkt till en början när bebis väl är här, utan det får ta den tid det tar, men längtan finns ju såklart alltid.
Just nu är den längtan extremt stark. Löpare till höger och vänster, roliga lopp som springs och rapporteras om och starka och sunda personer som inspirerar gör att det kryper lite i mig.
För att ha ork, kraft och vara mitt bästa jag är träningen en självklar del av mitt liv.
Barnmorskan säger vänta 8 veckor, men jag var igång några veckor tidigare förra gången då jag känner min kropp bäst och jag mådde så pass bra.
Kanske blir det annorlunda denna gång, vad vet jag, tiden får utvisa.
Allt har att göra med att barnet och jag ska må bra,  operationen ska gå bra och att inga komplikationer ska tillstöta.
Men som sagt, jag kommer inte att ha någon brådska.
Jag har faktiskt all tid i världen på mig att bli mitt starkaste och snabbaste jag.

Status vecka 38

Ja, nu räknar vi dagarna innan vår bebis är här. 11 st idag.
Visst känns det lite underligt att det är så planerat med kejsarsnitt och så, men också bra då vi givetvis hoppas slippa traumat från förra förlossningen genom detta.
Eftersom jag redan gjort ett kejsarsnitt tidigare, vet jag vilken smärta jag ska förbereda mig på och jag vet också hur begränsad jag kommer att vara de första veckorna. Att knappt kunna gå och röra sig överhuvudtaget de första dagarna.
Sen får jag nämligen inte lyfta mer än bebisens vikt 4-6 veckor efteråt, så det svåraste kommer att bli de timmar på dagarna när jag är ensam hemma med både Noel och bebisen. Men vi får vara kreativa i våra lösningar, så går det mesta.

Förutom tristessen som infinner sig just nu när jag inte får träna, börjar det bli ganska tungt och dessutom har foglossningen bak vid svanskotan kommit för att stanna. Så promenaderna får bli korta sådana nu.
Som tex fram och tillbaka till Noels förskola x 2.
Men i övrigt mår jag prima och har faktiskt blivit av med mycket av den vätska jag samlade på mig i fötterna under sommaren.

Det mesta är fixat nu inför ankomsten, även om det känns som om jag aldrig blir färdig. Saker som ska inhandlas( nej, jag har inte allt sedan tidigare) och idéer som tyvärr inte orkar genomföras.
Men korgen och vagnen är bäddade i alla fall.
Kläderna är tvättade och babyskyddet framplockat.




Samtidigt passar jag på och njuta av magen och funderar mycket på vem det är därinne.
Snart vet vi.

Det här är månaden det händer

September.
Hela året har jag vetat att det är i nu i september som det allra största ska hända. Det allra finaste man kan få vara med om.
Förra gången vi hade lyckan att få vara med om det var i november 2011.
Jag pratar givetvis om när ett barn kommer till världen.
Vårt andra barn.
Som vi längtar.
Den 16:e är det dags om allt går som det ska. Då plockas vårt lilla knyte ut och får se världen för första gången.

Att drabbas av svår havandeskapsförgiftning och HELLP - Del 3

Slangar. Pipande apparater. Röster. Ökentorr mun. Fläskläpp. Och fullständigt kaos i huvudet.

Jag vaknade och visste ingenting.

Hur mådde vårt barn? Vart höll de hus? Hade vi fått en son eller dotter? 

De följande timmarna minns jag fortfarande som i en dimma då jag var fortsatt rejält påverkad av narkosen och HELLP:en.

Tittade på mina händer och armar som var täckta av slangar och infarter. Runt omkring mig stod apparater. som vad jag kunde se,  i alla fall visade blodtrycket. 

Jag ropade med svag  och knappt bärande röst " hallå" tills det kom en sköterska som tyvärr verkade ha tröttnat på sitt jobb. Hon visste inget och kunde inte svara mina frågor

Jag fick tillslut lite att dricka, typ 25 ml, och trots att jag ropade efter mer fick jag inte det. Varför vet jag inte.

Minns den där ökentörsten, har aldrig varit så törstig. Fläskläppen är fortfarande en gåta.

Robocop

Jag har aldrig känt mig så ensam och vilsen som där och då.

När narkosläkaren sedan kom (som hade sagt att vi skulle få förenas efter några timmar), och berättade att kejsarsnittet gått bra och att vi fått en fin son, kom tårarna igen. Det hade nu gått ca 3 timmar sedan  ingreppet.

Jag var tyvärr så pass dålig att jag skulle få vara kvar där jag nu låg, som visade sig vara Intensivvårdsavdelning, till tidigast i morgon bitti.

Sedan kom då äntligen maken med det finaste lilla knyttet i famnen som han hade tagit på kläderna vi köpt,  i sällskap med vår fina barnmorska som varit med sedan eftermiddagen.

Vi har fått en son, sa maken. Ja, det var ju det jag har sagt hela tiden, svarade jag med gråten i halsen. Jag hade känt på mig hela graviditeten att det var en liten kille därinne.

Vi förenades i en kram alla tre och jag kunde inte förstå hur liten vår son var. Han verkade lite trött och rörde sig knappt. Men det var det finaste ögonblicket i mitt liv. Äntligen hade jag mitt barn hos mig.

Rätt vad det är säger barnmorskan att det verkar vara något som är fel och hon tar Noel(som vi bestämde oss för dagen efter) i händerna och springer iväg. Och maken efter hack i häl.

Kvar ligger jag. Och vet varken ut eller in. 

I vad som kändes som den längsta tiden i mitt liv väntade jag på besked. Tillslut, efter några timmar och klockan var då ca 23, kom maken tillbaka.

-Vår son ligger på Neonatalen,  Carro,  och kan inte behålla sitt blodsocker. Han har fått dropp nu och genomgått undersökning.

Hela jag skakade och visste inte var jag skulle ta vägen. Han behövde hjälp att få ordning på blodsockret men ingen kunde säga hur lång tid det skulle kunna ta.

Vi grät en stund tillsammans,  över hur allting hade blivit och över oron för vårt barn.

Den natten sov jag ingenting. Kunde inte tänka på något annat än Noel. 

Runt omkring mig med endast skärmar som väggar,  låg det personer som vred sig av smärtor och ropade ut förtvivlat. Personal som stod och snicksnackade och skrattade högt. Trots att det var natt.

Så fruktansvärt respektlöst.

Det var ljust och lamporna bländade mig. Och jo, jag hade riktigt ont i mitt nya sår på magen.

Kunde inte vänta tills det blev morgon och jag äntligen skulle få komma därifrån.

Men timmarna gick och jag fick höra att de skulle komma och hämta mig och föra mig vidare till special-BB (för sjuka mammor och svåra förlossningar).

Men ingen kom.

Efter lite tjat fick jag tag i en telefon och kunde ringa till Neo för att fråga om Noel. 

Han mådde efter omständigheterna bra. Och klumpen i halsen lättade en aning.

Maken slets mellan mig på IVA och Noel på Neo och försökte vara med oss båda allt vad han förmådde. Kunde se hur trött han var och hur han försökte hålla skenet uppe.

Och jag sade, gå och var med vår son. Jag klarar mig, men han ligger helt ensam där nere med främlingar.

Maken och jag ringde lite snabbt våra föräldrar och meddelade nyheten. Det enda de visste var att jag blivit svårt sjuk, eftersom vi senast hade hört av oss innan det blev så akut,  och de hade vankat av och an hemma i väntan på ny information.

Efter lunch kom då äntligen barnmorskan Åsa och hämtade mig och sängen och tog mig till "vår avdelning", där jag och maken skulle få bo tillsammans. 

Precis som Åsa så var all annan personal vi kom i kontakt med så fina, duktiga och empatiska.

De fick det jobbiga att kännas lite lättare.

Knappt han jag in på rummet innan jag envis som jag är, med en sköterska i handen,  gick de tunga och ack så långsamma stegen ner till våning 1 där Noel låg.  Efter nästan ett dygn efter födseln, skulle jag äntligen få vara med min son.

När jag kom in i hans rum, som han delade med 2 andra för tidigt födda-barn,  och fick se honom ligga i sin plastback, rann tårna ned för mina kinder och jag konstaterade att han var lik mig.

Eftersom jag ville amma var låg de på mig ganska omgående att om det skulle fungera var jag tvungen att börja pumpa igång brösten genast. Annars skulle det vara kört.

Noel fick sondmatning genom en slang och så fort jag fick ut en eller två droppar togs de med andakt till kylskåpet där de förvarades tills nästa matning.

Pumpade och pumpade.

Samtidigt var jag tvungen att vila mycket, då jag fortfarande var sjuk, och jag slets mellan att behöva vila och att vara med mitt barn.

Blodförtunnande sprutor, mediciner och blodtryckskontroller flera gånger per dag. Oannonserade nattliga blodtrycksmätningar.

Efter några dagar hade vi fått fart på amningen och Noel tog gladeligen bröstet trots en skev start där han fick sin mat direkt i magen. I takt med detta märktes en förbättring hos Noel och efter 5 dagar meddelades vi att vi skulle få ett rum på Neo och få flytta ihop. Alla tre.

Då det bara var sondmatningen han hade kvar, var det en tidsfråga på några dagar innan vi kunde få åka hem.

Jag kommer så väl ihåg den lyckokänslan över att få flytta ihop. 

Äntligen!

Här fick vi äntligen flytta ihop!

Det gick fort framåt och efter ytterligare fyra dagar fick vi äntligen åka hem.

Och lyckan var fullständig.

Jag är fortfarande så tacksam över att allt gick bra tillslut. Över vilken tur vi hade. Att sjukdomen kom såpass sent som i v.39, att Noel var färdigbakad om än en aning liten, att jag återhämtade mig så snabbt och att ingen av oss fått några bestående men. Förutom det djupa ärret i våra inre. Den där sorgen.

Jag är ganska övertygad om att min goda kondition tack vare min träning, gjorde att jag återhämtade mig så snabbt. Det tillsammans med vilja och motivation.

Och att det gjorde det möjligt för mig att springa mitt första maraton ca 8 månader efter den traumatiska förlossningen. 

Nu håller vi tummarna att förlossningen går bättre den här gången.

Lite av varje

I fredags drabbades den minsta i familjen av magsjuka som fortsatte på lördagen.
Vi stora klarade oss dock undan det, som tur var, men var lite stukade med både illamående och trötthet.
Planerna för helgen fick ställas in, men det var rätt skönt på ett sätt.
Det här preggot hade inte ork till mycket men vi mobiliserade i alla fall lite kraft till att komma ut på promenad, lite yoga för min del och en 25-minutare hemmastyrka emellan vila, bokläsning för den minsta och ätande. För oj så hungrig jag är hela tiden.
Glad för det lilla som blir och jag vet ju hur mycket piggare jag blir när jag får träna. Skillnad som natt och dag på mig.







Nej, om man skulle försöka få till lite skön yoga nu då.
Trots att soffan hägrar.
Ja, en kortis får det bli.

Att drabbas av svår havandeskapsförgiftning och HELLP - Del 2

Vi hade alltså precis blivit inlagda över natten för observation på SÖS.
Jag vill inte ha bebis nu i v.32, hann jag tänka flera gånger om.
Under kvällen och natten togs det flertal blodtryck på mig och CTG-kurvor på bebisen. Personalen var fåordig. Efter läkarronden på förmiddagen bestämdes det att vi fick åka hem men med återbesök på specialismödravården två dagar senare.
På tillväxtultraljudet(som man får göra som man har högt blodtryck och/eller är en riskgraviditet) vi gjorde några dagar senare,  såg allting helt normalt ut och vi kunde för en liten stund känna oss lite lugnare.

Nu började de oändliga besöken på både vanliga MVC och spec.MVC. Blodtryckskontroller, urinprover(koll efter läckande äggvitaprotein i urinen) och CTG-kurvor,  ibland så tätt varannan dag.
Detta i kombination med att jag, eftersom jag tyckte att jag mådde så bra, i samråd med den tidigare nämnda läkaren, började jobba heltid igen de sista veckorna. Så himla dumt.
Resor fram och tillbaka över stan, till MVC i city, SÖS, hemmet och jobbet.
Tillslut, i v.36, när jag hade gått runt några dagar och känt mig febrig,  haft huvudvärk och varit ofattbart trött,  var hos barnmorskan Camilla på kontroll hade blodtycket gått upp så pass att jag beordrades av henne att gå hem från jobbet  samma dag. Nu var det färdigjobbat för en lång tid framöver.

Någonstans innerst inne hade jag på känn varåt det barkade. Så pass att jag i v.37 tecknade en gravidförsäkring som skulle ge ersättning vid akut kejsarsnitt och havandeskapsförgiftning.
Kvinnlig intuition kanske.
Lägg till att jag var förstföderska, hade högt blodtryck och med en mamma som drabbades av en liknade sjukdom under graviditeten med min storebror och som slutade i akutsnitt.
Oddsen var inte på min sida.
Men jag var glad för varje dag som gick och för varje vecka som bebisen fick vara kvar i magen.
Samtidigt som jag var tacksam över att de hade mig under så pass tät bevakning, var jag irriterad över att behöva gå fram och tillbaka mellan kontroller och träffa läkare som inte visste varken ut eller in med min blodtrycksmedicin. Ena dagen skulle jag ta 2 tabletter, andra 3 och sen var det någon som tyckte att jag inte skulle ta medicinen överhuvudtaget.
I v.38 visade CTG:n återigen dålig aktivitet och jag blev inlagd för observation igen. Helt ensam, då maken var på jobbet och fick komma senare med mina saker, låg jag där och grät och undrade varför de gjorde såhär mot mig. Det kändes nästan som om de ville jävlas. Jag vet, världens konstigaste och dummaste reaktion. Det var ju för mitt och barnets bästa. Skulle det bli bebis den här dagen?
Läkaren som kom in förklarade att ett kejsarsnitt var ett alternativ men att man i det här läget, som inte var akut, ville vänta med det då man ville ge barnet så lång tid som möjligt i magen. Minst en vecka till.
Maken kom med mina saker, vi grät en skvätt och vi försökte tänka positiva tankar innan han fick bege sig hemåt igen. Det fanns ingen plats för honom att sova över tyvärr.
På morgon dagen efter kom maken och hämtade mig och vi fick åka hem.

Med Noel magen i v.39. Sista bilden som togs.

Dagarna gick och på fredagen en vecka senare i slutet av v.39, var jag på kontroll på MVC. På stickan visade det utslag av protein i urinen och blodtycket var högt men stabilt.
Återigen fick jag order om att om jag fick ont på höger sida av magen, fick flimmer framför ögonen och hade svår huvudvärk, var jag tvungen att ringa förlossningen direkt.
Jag gick hem och vilade och på lördagen var jag ute på en kort promenad med maken och hamnade sen på en spontanfika hos grannen, innan tacomyset.
Illamående och en konstig känsla i kroppen började då infinna sig. Kunde knappt få i mig en enda tacos utan lade mig på soffan med magont. Magkatarr igen,tänkte jag. För den hade kommit och gått under graviditeten och då hade hade jag knaprat Novalucol som lindrade.
Så hävde i mig Novalucol. Men ingen lindring inom sikte.
Nu började det krypa i ryggen, kunde varken sitta, ligga eller stå. Maken masserade för allt vad han hade och undrade om jag inte skulle ringa förlossningen ändå.
-Nej, det är bara magkatarren som spökar, sade jag bestämt och envist.
På med tensapparaten på ryggen och försök till lite vila. Men det gjorde bara ondare.
När jag hade legat i tre timmar och maken hade tjatat på mig att ringa SÖS och förlossningen, gav jag efter.
Jag förklarade läget och de bad mig komma in på kontroll för säkerhets skull.
Vi tog med oss babyskyddet och BB-väskan, för nu kunde det ju vara dags.
När jag kom in visade blodtrycket sin högsta notering hittills 180/110, och jag lades in med detsamma.
Jag fortsatte att envisas med att det var magkatarr och jag fick bedövning mot smärtan.
Som jag dock inte fick behålla. Nu kom allting upp och jag kräktes till jag var helt tom.
Kejsarsnitt diskuterades återigen och jag bönade och bad om vätska, då de hade mig på fasta.
Utifall att de skulle behöva snitta mig.
Blodtycket gick ner en aning och de avvaktade under natten. Vi sov och väcktes om vartannat av nya blodtryckskontroller.

I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag i den mån jag kan, så långt som möjligt, ville undvika kejsarsnitt. För då skulle kanske jag gå miste om hela grejen,  att få vara med och föda fram ett liv och att sedan få upp barnet på bröstet som jag hade hört skulle vara den häftigaste och finaste känslan.
När läkaren kom in till mig vid 11, berättade hon det jag hade fasat för.
Jag hade havandeskapsförgiftning.
Detta gjorde att de behövde sätta igång mig med värkstimulerande dropp för att möjliggöra en vaginal förlossning.
Jag var knappt öppen mer än 1 cm och allt gick väldigt långsamt. Noels( vi hade inte tagit reda på om det var en tjej eller kille) hjärtljud var stabila, men jag försämrades hela tiden och nu började de även ge mig magnesiumdropp. Magnesiumet gjorde att jag låg och skakade hela tiden och det kändes som om allt skedde i en dimma. Lätt avtrubbad.
Nya prover och blodtryck togs hela tiden och det var ett enda stickande i mina fingrar och armar.
Och i takt med att jag försämrades konstaterade man att den svåra havandeskapsförgiftningen även hade utvecklat ett ytterst allvarligt och sällsynt syndrom.
HELLP var ett faktum.

"HELLP-syndrom är en allvarlig komplikation till havandeskapsförgitning. Följande symtom kan återfinnas i förkortningen "HELLP syndrome" som är den engelska benämningen på detta tillstånd. Hemolysis (sönderfall av röda blodkroppar), Elevated Liver enzymes (förhöjda levervärden) och Low Platelets (lågt antal blodplättar)."

Magnesiumet skulle förhindra min kropp från att krampa (eklampsi) och dessutom försökte man få upp mina blodplättar (trombocyter), som nu sjönk drastiskt. Det är de som gör att blodet kan koagulera.
Läkaren kom in och berättade att jag nu inte längre var en kandidat för ryggmärgsbedövning, då jag skulle förblöda av det. Så om det skulle bli snitt, skulle det bli under narkos.
Och då skulle det jag bävade mest för, att inte få vara närvarande vid födseln, vara det som skulle inträffa.
Det gick dock ytterst långsamt framåt, jag var bara öppen 3 cm efter dessa timmar, och blodplättarna fortsatte sjunka.
När de var nere på 46 tog de beslutet om akut kejsarsnitt. (Vad de inte hade meddelat mig då, vilket jag senare kunde läsa i journalen, var att Noels CTG var avvikande vilket tydde på att han var påverkad och det var bråttom även för hans liv.)
När läkaren meddelade detta brast det. Jag skrek och grät NEJ, NEJ, NEJ. För nu berövades jag mitt barns födelse. 
Men det fanns inga andra alternativ. Maken och jag höll hårt i varandras händer med tårarna rinnande ner för våra kinder. Det var nu det verkligen gällde. Personalen gav oss lite tid tillsammans över att reflektera vad som hände och vad som skulle ske och maken som peppade in i det sista att allt skulle bli bra. Trots att jag kunde se rädslan i hans ögon. Rädslan över att förlora mig och barnet.
Läkaren kom in lite stressad och sa:
 -Vi måste agera nu Caroline,  det är bråttom, vi köra in dig på operation.

Tårarna fortsatte spruta och rann ner för ansiktet när jag skrek -  NEJ, jag vill inte!
Operationssalen låg vad som kändes precis bredvid mitt rum och när jag kom in där fick jag ännu en chock. Där stod ca 15-20 personer i gröna och vita kläder med munkavle och små mössor. Redo att plocka ut vårt barn.
Vissa tog i hand och presenterade sig och sa att allt kommer att bli bra. Men jag kunde inte lyssna eller ta in. Jag var inte nåbar.
Jag hann precis ta maken i handen,  som nu hade fått på sig operationskläder som det stod "pappa" på, och jag tittade skräckslaget på honom. Han lugnade och tröstade allt vad hand kunde, men jag visste ju att han kände detsamma.
-Du kommer att få träffa ditt barn och din man om några timmar, Caroline, sa läkaren.
De tvättade min mage och hela jag blottades. På något sätt blev jag närvarande nog för att känna mig förödmjukad. Där låg jag naken på en brits med 15-20 främmande personer tittandes. En känsla av obehag som jag fortfarande kommer ihåg väldigt väl.
Sen kom masken och jag minns att jag, redan påverkad av narkosen, sa mina sista ord:
-Gör nu ett fint snitt. 
Som om det egentligen skulle vara av betydelse, vare sig i det här läget eller annars. 
Sen blev allt svart.


Fortsättning följer!

Blött söndagsnöje

När det var dags för Noels middagssov, packade jag ner honom i vagnen och begav mig ut på en promenad.
Var sugen på en längre variant, så därför passade turen runt sjön utmärkt. Blir 7 km den korta vägen.
På mig hade jag korta tights, kortärmat och kompressionstrumpor.
Perfekt tyckte jag.



Trots att jag visste att regnet låg i luften, blev jag överraskad när det efter 2 km började ösa ner.
Plaskblöt och lite kall fortsatte jag dock hela vägen hem.
För inte skulle väl vädret få hindra mig!
Mötte dock personer på vägen som log mot mig där de gick med sina paraplyn och regnjackor.
Förmodligen inga hånleenden, även om det kändes så då.
Eller så var den genomblöta(förmodligen också genomskinliga) vita t-shirten som
roade...





Njöt av utsikten och den perfekta promenad/spring-miljön och drömde mig bort några månader framåt, när jag förhoppningsvis kan springa här igen.
Men jag tar en vecka i taget och gick idag in i vecka 35.
Jag är glad och tacksam över att fortfarande få må bra, av att kunna ge kroppen frisk luft, styrketräning och en hel del vila.
Och framförallt att den lilla i magen också verkar må bra.

Att drabbas av svår havandeskapsförgiftning och HELLP - Del 1

Till att börja med vill jag berätta varför jag skriver det här.
Förutom att den där sorgen i hjärtat över att inte vara vid medvetande när min son föddes blir lite lättare att hantera när jag berättar och pratar om det, är det för att andra som också drabbats av det ska kunna kika in, läsa min historia och kanske finna tröst i att känns bättre med tiden och att allt faktiskt kan bli riktigt bra till slut.

Jag hade relativt nyligen tillträtt en ny ansvarsfull tjänst på jobbet när jag i februari/mars 2011 blev gravid. Och som den ambitiösa och prestationsinriktade person jag är, innebar det många sömnlösa nätter, känsla av otillräcklighet och tvivel på min egna kapacitet.
Ett inre surr som aldrig vilade.
Lite skrämmande men ändå en bra, rolig och utvecklande tjänst som jag hade suktat efter en längre tid.
Blev därför inte förvånad när jag på inskrivningen i graviditetens början (v.8), fick höra att mitt blodtryck låg på gränsen till högt.
Hade några år tidigare gjort mätningar som indikerade samma sak, men hade efter detta försökt att stressa mindre, äta bättre och fortsatt träna bra som ett led att förbättra trycket.
Tränade 5-6 dagar i veckan, löpning, styrka, spinning, yoga mm,  så träning saknades inte i mitt liv.
Barnmorskan gjorde ingen större grej och då tänkte inte jag heller så mycket mer på det,  utan veckorna gick. Jag tränade på som nästintill som vanligt förutom de där veckorna i början då jag var så trött, jobbade och mådde väldigt bra.
Efter halva graviditeten bytte jag sen barnmorska. Kemin stämde inte riktig med den förra och hon verkade lite avmätt och inte alls uppmärksam.
Hade from v.17-18 känt av rejäla sammandragningar på dagar och kvällar och när semestern äntligen kom i v.20, var den såklart välbehövlig.

Jag på Åreskutans topp sommaren 2011. Gravid i 5:e månaden.

Fick en ny helt fantastisk barnmorska som både jag och maken blev väldigt förtjusta i redan efter första besöket. Den nya barnmorskan Camilla uppmärksammade  mitt blodtyck direkt och vid vecka 25 gav hon mig stränga order om att ta det lugnt på jobbet för att det inte skulle bli ännu högre och bli för sjukskriven för detta.
Vilket var lättare sagt än gjort med kollegor på semester och jag,  förutom mitt egna,  även skulle göra deras jobb.
Jag antar att jag är sån som påverkas av stress mer än andra och inte är lika stresstålig, vilket ställs på sin spets under en graviditet.
Jag började gå på tätare kontroller och tre veckor efter att jag kommit tillbaka till jobbet efter semestern, sa Camilla  "nu är det du som sjukskriver dig från jobbet och är hemma och vilar".
Trots vila hemma sjönk trycket bara marginellt och på läkarbesöket några dagar senare, fick jag utskrivet blodtryckssänkande medicin. Efter tre veckor hemma bestämde läkaren och jag att jag skulle pröva att jobba halvtid och fortsätta med medicinen, då trycket inte hade gått upp ännu mera.
Det var ganska skönt att komma tillbaka och jobba.
Eftersom de på jobbet inte visste om jag överhuvudtaget skulle komma tillbaka innan det var dags för förlossning, hade de sett till att en kollega tagit över min tjänst och jag var därför enbart en resurs och kunde hjälpa till där det behövdes.
I vecka 32, precis när jag kommit tillbaka till jobbet, började jag märka att det rörde sig mindre därinne i magen. Färre rörelser och en dag insåg jag att jag knappt känt några rörelser alls på hela dagen.
Ringde förlossningen på SÖS där vi skulle föda och de bad mig komma in på kontroll. Mycket riktigt. Dålig aktivitet.
Inläggning på avd.63 och övervakning med CTG-kurva (barnets härtslag och rörelser i magen) ungefär var tredje timme. Frustrationen växte och jag frågade varför de aldrig var nöjda med kurvan.
-Vi får inga toppar och dalar, sa de.
Vad jag fick veta senare är att barnet i magen ofta påverkas av blodtrycksmedicinen vilket gör det slöare,  dessutom kan moderkakans funktion bli nedsatt om mamman lider av högt blodtryck och näringsflödet i navelsträngen blir nedsatt vilket kan bidra till att barnet blir tillväxthämmat.


Fortsättning följer!

Sluttampen

Befinner mig mitt i vecka 34 och nu är det inte många veckor kvar innan vår lilla bebis tittar ut.
Veckor som jag vill ska gå både fort och långsamt.
Längtar såklart efter den lilla, men njuter samtidigt av en mysig tid med Noel som utvecklas mycket nu och som jag just nu kan ge all min uppmärksamhet.
Är spänd av förväntan över hur livet som tvåbarnsmamma ska bli.

Mitt blodtryck hade på senaste kontrollen gått upp både i övertryck och undertryck, dock inte mycket men tillräckligt för att riskera något. Så jag blev därför ordinerad heltidssjukskrivning och jag jobbade min sista dag idag.
Risken att få havandeskapsförgiftning igen är två till tre gånger större än för andra som inte haft det tidigare och med tanke på min förra graviditet, är det därför av stor vikt att jag tar det lugnt och inte stressar för att hålla trycket nere.
Barnmorskan ser inga hinder för lättare träning, då det hittills bara visat sig ha positiv inverkan på mitt blodtryck, så promenader och lätt styrka kommer jag fortsätta med så länge det känns bra.

Känns lite konstigt att jag inte kommer att gå till jobbet nu på en väldigt lång tid, men samtidigt skönt att jag nu kan fokusera på bebisen och att få fortsätta vara frisk i min graviditet.

Imorgon, eftersom jag ändå är hemma, ska jag skriva det där inlägget som jag funderat på ett tag. Det om min förra graviditet, havandeskapsförgiftningen, och HELLP-syndromet.
Så på återseende snart.

Tur i oturen

Veckan började med jobb, om än bara halv dag, och jag kände mig genast betydligt tröttare än på semestern. Svårt att ställa om sömnen.
Sov middag när jag kom hem och sen såg tisdagen såg likadan ut. Tröttare än tröttast.
Tog mig dock i kragen och tränande 35 min hemmastyrka på kvällen.
Onsdagen efter jobbet spenderades med att maken och N mötte upp mig för lunch och fika innan vi tog oss hem tillsammans.
Det var då det började.
Mensvärkssmärtor, illamående och feberkänsla.
Och smärtorna, som kom i intervaller, gjorde både mig och maken rejält nervösa att det var en bebis på väg alldeles för tidigt.
Ringde förlossningen på natten som ordinerade vila och Alvedon. Igår, torsdag, stannade jag därför hemma från jobbet och vilade och fortsatte känna samma symtom som tidigare.
Ringde igen på kvällen och fick en tid idag på mottagningen på Danderyds sjukhus.
Barnmorskan misstänkte urinvägsinfektion.
Jag som aldrig haft urinvägsinfektion, hade ingen aning om att det var så här det kunde kännas. Och tydligen får man andra symtom som gravid än att det svider när man kissar.
Och dagens besök bekräftade hennes misstankar.
Så skönt tänkte jag eftersom jag för varje dag som närmar sig beräknad förlossning oroar mig för att åter drabbas av havandeskapsförgiftning.
Så nu är det alltså penicillin som gäller och träningen får ligga lågt så länge tills dess att kuren är över.
Men en och annan promenad ska det bli i alla fall.

Alldeles förträffligt

Promenera med stavar.
Jo, nog känner jag mig lite töntig ändå. Gillar egentligen inte att promenera, med barnvagn är det dock mer än okej , och det här med att använda då också använda stavar tar emot lite. I alla fall till en början.
Men.
Det är ett ypperligt sätt att röra på sig och få upp flåset när man är gravid och löpningen inte längre är ett alternativ. Om man går i bra fart och trycker ifrån med armarna alltså. Som ickegravid hade jag kanske inte sett detta som träning, men nu duger det utmärkt.
I kombination med cykling och styrketräning utgör detta min gravidträning för tillfället och jag känner mig både stark och välmående. Med träning 5 dagar i veckan(som jag fått till hela juli) och en bra blandning av kortare och längre pass, känner jag mig både pigg och stark och faktiskt inte inte så jättegravid. Stor skillnad mot förra graviditeten.
Återigen slås jag av vilken positiv effekt träning har på kroppen. Hur bra jag mår när jag tränar. Och att det tillsammans med att ha en stark kropp, är anledningen till att jag älskar att träna. Och så klart att det är kul också. Träningsglädje.
Underbara känsla.



Idag, nyss ingången i vecka 33 i graviditeten, var det åter tillbaka till verkligheten och arbetet. Efter fem veckors fantastisk semester på alla vis. Jag menar, man kan ju inte klaga någonstans på det vädret som vi har haft.
Fortsatt sjukskriven på 50% fram till förlossningen, så de här arbetsveckorna kommer att rulla på snabbt.

Sista semesterdagen

Sol och varmt idag, precis som nästan varje dag på min snart fem veckor långa semester som nu har sina sista skälvande dagar.

Hade egentligen planerat för ett Kolmården-besök idag, men parkbesök i gassande sol och höggravid i v.32 kändes inte så lockande. Så det blev en fin dag hemmavid istället.
På förmiddagen drog hela familjen ut på ett cykelpass. Jag på hybriden och maken på sin tunga cykel med Noel i cykelsadeln. Både mamman och pappan fick sig alltså bra träning och sonen var nöjd med allt han fick se utefter vägen.



Efter lunch när det var dags för middagssovning för den minsta, gick vi ett varv med vagnen runt sjön (7km) som avslutades med bad precis som Noel vaknade.

Sen blev mellis, lek och bus i trädgården följt av ett kort shoppingärende innan den dagen också började lida mot sitt slut.
En alldeles underbar sista semesterdag.

Eftersom jag fortfarande är sjukskriven på halvtid, kommer jag inte jobba heltid mer innan förlossningen så därför känns de här tre-fyra veckorna som jag ska jobba innan jag går hem, otroligt överkomliga.

I dagarna planerar jag att skriva ett inlägg om min förlossning med Noel(bloggade inte då), hur den graviditeten var och sjukdomen svår havandeskapsförgiftning och HELLP-syndromet som jag drabbades av i v. 38. Den dramatiska förlossningen och eftervården.
Och även om den här graviditeten.
Vill dela med mig av min historia och samtidigt få ner mina känslor och upplevelser i ord.

Kanske blir det fler än ett inlägg när jag tänker efter, då det var mycket som hände, men någon gravidblogg kommer detta inte att förvandlas till;)

En värdig ersättare

Nu har jag inte sprungit på en och en halv vecka, och jo, jag saknar det men än så länge känns det faktiskt rätt okej.
Jag känner ändå att jag blivit så pass tung, att det inte blir samma sak som att springa när man är lättare, snabbare och ogravid.
Längtar efter den känslan igen.






För att hålla liv i konditionen har jag nu ersatt löpningen med cykel och snabba promenader med stavar. Vilket fungerar jättebra och faktiskt är roligare än vad jag trott.
Minst 3 pass i veckan utöver styrketräningen är ambitionen och det lyckas jag ganska bra med.
Idag var det dags för cykling igen och även om jag är lite enformig i min runda, så gillar jag den och min dryga timme som jag är ute.
Ca 21 km brukar det bli och det känns just nu ganska lagom.
Får se hur länge bara, då styret inte går höja.

Tillökning i hemmagymmet

Det blev ju, som jag tidigare nämnt, äntligen en TRX införskaffad i Göteborg. Eller alltså inte av märket TRX, men ett likadant träningsband av märket Gymstick.
Ska ha exakt samma funktion som TRX och Jungle gym.

Har hittills endast använts vid kortare träningspass, men idag fick sig kroppen en redig omgång i det nya träningsbandet.
Grym träning med kroppsvikt och som fungerar precis lika bra som gravid.
En timme med sammanlagt 12 tabataövningar (20s arbete 10s vila x 8) och med hjälp av 4kg hantlar och trappa.
Här kommer övningarna:
Benböj
Stepup
Rodd
Bröstpress
Tricepspress
Hantellyft åt sidan
Baksida axel med hantlar
Benböj med axelpress
Hälsande hunden
Windmill

Gissar på träningsvärk imorgon!



Fick i alla fall en halvtrist solbränna:)

Det säger svisch!

Jag är nu inne i gravidvecka 31 och det känns som om veckorna rinner iväg.
Inte bara för att tiden har en förmåga att göra det när man är ledig, utan det närmar sig verkligen med stormsteg tills vi blir fyra och idag är det prick två månader kvar.
Dessutom växer magen nu mer än vad jag upplevt hittills i graviditeten och jag upphör aldrig att fascineras när jag ser min spegelbild:)
(Magen upplevs större än vad den ser ut på bilden nedan.)




Det känns som om jag svullnat lite nu när det varit varmt och samlat på mig vätska men kanske är det bara en känsla.
Jag nojjar inte över förändringarna i kroppen och dess begränsningar för tillfället, utan njuter verkligen av att vara gravid och av min gravida kropp.
Känner redan att jag kommer att sörja den mysiga magen lite den dagen bebis är ute.
Kan inte tänka annat än att jag är så innerligt tacksam över att just jag har turen att ha dels en liten 20 månaders och dessutom en liten på gång i magen.
Så. Fruktansvärt. Tacksam.

Svisch sa det också idag när jag var ute på veckans första träningspass på cykeln. Eftersom jag numera fått lägga löpningen åt sidan tills vidare, var det skönt att få flåsa, ta i, och känna vinden ta ett rejält tag i håret.
Extra skönt också efteråt eftersom jag var lite osugen på träning efter en fin dag med besök av den här tjejen med familj som ägnades åt promenerande, babbel, lek, mat och solgassande.

Hejdå, men vi ses snart igen

Igår kom det.
Ingen överraskning men ändå ganska tvärt.
Redan under gårdagens förmiddagsjogg i Halmstad kände jag att det började göra ont bak i ryggen, i svanskotan.
Lite molande. Så därför bestämde jag mig för att varva jogg med gång för att skona bäckenet och hoppas på det bästa.

Men när jag kom tillbaka till hotellet och framförallt den stillasittande hemresan i bilen, kändes det smärtsamt ont och jag kunde knappt gå.
Känner igen smärtan och det är foglossning.
Jag hade precis samma smärta förra graviditeten av och till, men denna gång har jag ändå klarar mig längre utan.




Så, därför är det nu so long för ett tag till min kära löpning.
Jag kommer att cykla och promenera mer som konditionsträning kombinerat med styrkan. Stavarna får åka fram och agera promenadkompisar(jag vet, lite pensionärsvarning), de gör det lite roligare och höjer pulsen.
Även om det känns lite ledsamt just så är jag glad och tacksam att jag kunde springa fram så långt som fram till v.30.
Och om två månader kommer ju vår lilla förhoppningsvis ut, och sen(om allt går bra) börjar resan tillbaka till mitt snabbaste och starkaste jag någonsin.

En av alla fördelar med löpning...

...är att man kan utöva det var som helst.
Du behöver bara ett par skor och gärna träningskläder.
Som att upptäcka städer man besöker. På med skorna, ut och spring och få sightseeing samtidigt.
Så himla bra.



Nu kan jag förvisso Göteborg rätt bra efter att ha bott här i 5 år, men i morse joggade jag en tur i välkända områden och spanade på det som var nytt.
Och lite typiskt Göteborg var det så blåsigt att jag höll på att få diverse grenar över mig, men det gjorde inget för det kändes så bra. Men mot slutet fick jag öva lite på knipet. Det kan jag leva med:)
Och tacksamheten över att fortfarande kunna springa är så stor.
Tror nog att det snart kan vara sista veckan. Men det gör ju faktiskt inte så mycket, för jag hade aldrig trott att jag skulle kunna hålla igång i v.30 eftersom jag fick ge upp halvvägs in i graviditeten med Noel.
Men än så länge blir det nog alltså något eller några fler pass, beror helt och hållet på kroppen då jag vet att det kan förändras så fort.

Min semesterträning

Två veckor av semestern avverkade och tre sköna veckor kvar.
Min träning under den här tiden, (semestern brukar vara den tid då jag har storslagna träningsplaner) har varit/är ungefär som jag hade tänkt men ändå inte riktigt ända fram.
Har alltid höga ambitioner och nu slåss dessa mot en gravid mammas trötthet och ork tillsammans med familjetid planer.
Jag vet.
Prioritera heter det.
Men det gör jag just nu till den mån jag känner passar och därför låter jag alltid kroppens signaler styra.
Blir det stressigt att hinna med får annat prioriteras.
Men som sagt när jag summerar veckan i träningsdagboken, denna vecka 29 i graviditeten, har jag ändå fått till några bra pass.

Måndag: Cykling 45 min/18 km
Tisdag: Tabatastyrka 30 min
Onsdag: Morgonlufs 5,5 km
Torsdag: Vila
Fredag: 3,5 km jogg och 20 min styrka
Lördag: Cykling 1h
Söndag: Vila

Som ni ser inte några långa pass, men kortare och oftare istället. Det jag saknar är lite mer styrka och gärna yoga, men målet är att må bra och röra på mig och det lyckades jag med denna vecka också.



Imorgon tar vi bilen söderut och träningsväskan är givetvis packad.
Förväntar mig gympass på hotellet, morgonlufsar och någon lång strandpromenad.
Den där TRX:en har jag varken köpt eller gjort egen ännu, men jag har lovat mig själv att fixa det under rådande semester.
Så nu är det upp till bevis.

Förresten kolla, redan v.30 och knappa 10 veckor kvar till vår lilla bebis tittar ut.



Längtar!