En timme med Katarina Woxnerud

Idag blev vår Stella sju månader. Sju månader. Helt ofattbart. Så självklart att hon alltid funnits hos oss men det känns också som att det ganska nyligen var den 16 september 2013. Dagen då hon plockades ut från min mage och jag fick upp henne på bröstet medan de sydde igen mitt det som var mitt andra kejsarsnitt.

Eftersom det nu gått sju månader sedan graviditeten, och jag på sista tiden haft lite ont i ländryggen troligtvis pga svaga djupa magmuskler, kollade jag häromveckan hur läkningen av mina magmuskler
fortskridit.
Och upptäckte till min förtvivlan att jag fortfarande har en diastas(magmuskeldelning) på ca 2 fingerbreddar en liten bit ovanför naveln.
Förvisso en helt vanlig storlek på delning, men ändå.
Eftersom den efter förra förlossning gick ihop nästan direkt, hade jag nästan räknat med att den vid det här laget skulle ha läkt.
Dumt.






Jag har, som många andra nyblivna mammor, tragglat med den fantastiska Mammamage-appen skapad av Katarina Woxnerud men slarvat i vardagen och nog inte alltid utfört övningarna på rätt sätt.
Så med lite panik i sinnet och med pågående löpträning och PT-utbildning inom kort, mailade jag Katarina herself och bad om hjälp.
Igår var det äntligen dags och jag blev nästan lite starstruck:)

Hon kände, kontrollerade och konstaterade samma som mig, men att distasen med stor sannolikhet skulle läka ihop med mer träning. Jag har bra kontroll på de djupa magmusklerna och kan sluta diastasen helt i fyrapunktsstående.
Bra utgångsläge i alla fall.

Vi gjorde nya övningar som blev aha-upplevelser för mig och som verkligen gav mig träningsvärk idag, vi pratade om vikten av att information om diastas och de djupa magmusklernas betydelse kommer ut till allmänheten och till barnmorskor och hon gav tips och råd om både lyftteknik och springa med vagn-teknik.
Jag hade kunnat hålla på hela kvällen hos henne och efter vår timme tillsammans kände jag mig full av energi och peppad på fortsatt träning av den djupa magmuskulaturen.

Första, trevande springstegen

Igår var det 9 veckor sedan Stella kom till världen. Och i lördags blev hon två månader.
Hur fort går tiden egentligen?
Bebisen blir bara större och större och imorgon fyller den stora 2 år.
Och lyckan över två barn.
Som jag fortfarande inte förstått att jag har varit så lyckligt lottad att få.

Jag har tagit det lugnare med träningen denna gång än efter förlossningen med Noel.
Har inte känt mig lika stark på något sätt och jag varit mer rädd om ärret på magen.
Dessutom har jag fokuserat mycket mer på styrketräningen denna gång, eftersom jag tappat mycket i styrka.
Vill ju vara stark och ha en kropp som tål löpningens påfrestningar.
Och vara skadefri.

Men nu börjar jag känna mig i alla fall lite stark igen och någorlunda återhämtad efter förlossningen och snittet.
Så idag var det dags.

Äntligen springdags.
Med Stella i springvagnen och den vanliga promenaden runt sjön, blev det 2 min jogg varvat med 8 min gång. Om vartannat.
Jag hade lätt orkat springa längre tid, men ville inte gå ut för hårt och kanske få ett bakslag.
Skynda långsamt, ni vet.

Underbart. Njutbart. Och ändå in i benmärgen lycklig över att åter kunna springa. Ja, eller mer jogga just nu då.
Ser redan fram emot nästa gång.
Och då blir det fler springminutrar och mindre promenerande.

Seglivad läkning

Det är annorlunda denna gång.
Mitt andra kejsarsnitt.
Trots sjukdom och annat trubbel förra gången, är läkningen och återhämtningen  denna gång mer seglivad.
Läkningen har gått långsamt framåt tills jag förra veckan upptäckte att en del av ärret
 varade och blödde under tejpen som jag ska ha ett halvår.
(Alltså, inte samma tejp ett halvår utan jag byter vid varje duschtillfälle).
Rädd för infektion fick jag snabb läkartid, som konstaterade att de inte var en infektion utan förmodligen bara stygn inifrån som kommit ut och som kommer att försvinna.
I samband med detta började jag så smått lyfta Noel igen, efter de 5-6 veckorna som rekommenderas att undvika tynga lyft.
Helt plötsligt började det streta och dra inne i magen igen i vissa lägen på vänster sida, ungefär så som det kändes efter 3 veckor. Och nu har det gått 6 veckor.

Men det är tydligen helt normalt att det drar upp till 3 månader efter, så jag hoppas att detta inte innebär någon komplikation.
Förra året (ja, det var ju faktiskt då som jag befann mig i samma sits som nu) blev jag snabbare fri från smärta och kunde komma igång med träning tidigare och började sedan springa efter 7 veckor. Sedan hade det kanske inte skadat att vänta någon vecka till, men jag mådde så pass bra.
Nu får jag vänta otåligt, men hoppas att det de närmaste dagarna blir bättre.
För på torsdag öppnar mitt nya gym och jag har äntligen ett gymkort igen som jag ser fram emot att komma igång att utnyttja.

Under uppbyggnad igen

Tiden går och på måndag är det fyra veckor sedan Stella kom till oss. Ärret känns knappt längre, förband och strips är borta och nu sitter där bara lite tejp som ska hålla ihop det snyggare.
Mina dagliga promenader blir snabbare och snabbare och nu är rundan runt sjön, de ca 7,5 km, betydligt lättare än bara för någon vecka sedan.
Jag njuter verkligen av mina promenader, nu när Stella verkar gilla vagnen, solen lyser nästintill varje dag och jag får fylla mina lungor med frisk luft. Livet som föräldraledig är fina grejer.



Så igår smög jag också igång med lite kort, lätt styrketräning.
Tåhävningar, benböj med boll bakom ryggen mot vägg, rotatorcuff med gummiband och armhävningar mot vägg.
Armhävningarna framförallt för att hitta de inre magmusklerna och spänningen och inte armstyrka, även om det trots den lätta belastningen kommer på köpet.
Denna övning fick jag av sjukgymnasten på sjukhuset efter förra snittet och den var tydligen okej att göra redan efter någon vecka. Så den har jag harvat på med ett tag nu.

Det blev alltså både snabb, lång promenad och lite styrka på det igår, och fy sjutton vad skönt det känns att kunna röra på sig så pass bra igen.
Kommer dock att vänta med annan styrketräning så länge jag inte får lyfta tungt, ca två veckor till, och dessutom kan det påverka ärrvävnaden om ärret utmanas och stretar.
Hade nu nämligen en del ärrvävnad från förra snittet som satt i bukväggen och som försvårade utskaffandet av Stella.
Jag vet att jag var lite väl ivrig förra gången och började med plankan redan efter två veckor trots att det stretade i ärret. Tänkte att det inte gjorde så mycket.
Ett kejsarsnitt var väl inget. Typ så.
Men denna gång vet jag bättre och inser att en operation där alla magmuskler skurits av, måste få ta sin tid och det finns ingen anledning att göra något förhastat som kan få konsekvenser i framtiden.

Lillasyster är här!

Efter en lite oviss morgon pga en infektion i kroppen beslutades det tillslut ändå att kejsarsnittet skulle genomföras och ut kom vår älskade dotter och Noels lillasyster.
3530g och 49 cm lång.

Allt gick bra denna gång, om än att hon var svår att utförskaffa då hon låg i sätesbjudning, och nu vilar vi ut på avdelningen och njuter av vår bebisbubbla.
Lyckan är total!

Vilar mig i form

Nä, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är lite frustrerad just nu.
Och då handlar de inte om graviditeten i sig, utan om den här stillsamma tillvaron som den medför i kombination med högt blodtryck och därigenom hög risk för ny havandeskapsförgiftning.
Både jag och kroppen längtar efter rörelse och träning, som den ju är van vid, och det här med att bara vila är ju egentligen inte min grej.
Men jag vet ju att det är för mitt och barnets bästa och jag vill ju absolut inte hamna där jag hamnade sist.

Nu är det faktiskt bara en vecka kvar innan vår bebis kommer, men sen hur lång tid efter snittet och förlossningen det tar innan jag kan träna får vi se. Det är ju inte prioritet direkt till en början när bebis väl är här, utan det får ta den tid det tar, men längtan finns ju såklart alltid.
Just nu är den längtan extremt stark. Löpare till höger och vänster, roliga lopp som springs och rapporteras om och starka och sunda personer som inspirerar gör att det kryper lite i mig.
För att ha ork, kraft och vara mitt bästa jag är träningen en självklar del av mitt liv.
Barnmorskan säger vänta 8 veckor, men jag var igång några veckor tidigare förra gången då jag känner min kropp bäst och jag mådde så pass bra.
Kanske blir det annorlunda denna gång, vad vet jag, tiden får utvisa.
Allt har att göra med att barnet och jag ska må bra,  operationen ska gå bra och att inga komplikationer ska tillstöta.
Men som sagt, jag kommer inte att ha någon brådska.
Jag har faktiskt all tid i världen på mig att bli mitt starkaste och snabbaste jag.

Status vecka 38

Ja, nu räknar vi dagarna innan vår bebis är här. 11 st idag.
Visst känns det lite underligt att det är så planerat med kejsarsnitt och så, men också bra då vi givetvis hoppas slippa traumat från förra förlossningen genom detta.
Eftersom jag redan gjort ett kejsarsnitt tidigare, vet jag vilken smärta jag ska förbereda mig på och jag vet också hur begränsad jag kommer att vara de första veckorna. Att knappt kunna gå och röra sig överhuvudtaget de första dagarna.
Sen får jag nämligen inte lyfta mer än bebisens vikt 4-6 veckor efteråt, så det svåraste kommer att bli de timmar på dagarna när jag är ensam hemma med både Noel och bebisen. Men vi får vara kreativa i våra lösningar, så går det mesta.

Förutom tristessen som infinner sig just nu när jag inte får träna, börjar det bli ganska tungt och dessutom har foglossningen bak vid svanskotan kommit för att stanna. Så promenaderna får bli korta sådana nu.
Som tex fram och tillbaka till Noels förskola x 2.
Men i övrigt mår jag prima och har faktiskt blivit av med mycket av den vätska jag samlade på mig i fötterna under sommaren.

Det mesta är fixat nu inför ankomsten, även om det känns som om jag aldrig blir färdig. Saker som ska inhandlas( nej, jag har inte allt sedan tidigare) och idéer som tyvärr inte orkar genomföras.
Men korgen och vagnen är bäddade i alla fall.
Kläderna är tvättade och babyskyddet framplockat.




Samtidigt passar jag på och njuta av magen och funderar mycket på vem det är därinne.
Snart vet vi.

Det här är månaden det händer

September.
Hela året har jag vetat att det är i nu i september som det allra största ska hända. Det allra finaste man kan få vara med om.
Förra gången vi hade lyckan att få vara med om det var i november 2011.
Jag pratar givetvis om när ett barn kommer till världen.
Vårt andra barn.
Som vi längtar.
Den 16:e är det dags om allt går som det ska. Då plockas vårt lilla knyte ut och får se världen för första gången.

Målbilder

Jag är en person som gillar att ha mål och målbilder för att driva mig framåt och se till att det blir som jag önskar i livet.
Att just visualisera en bild i mitt huvud av hur jag vill att något ska bli, driver mig ännu lättare framåt mot mina mål.
Just nu, när jag ändå har lite tid till övers,  håller jag på och funderar ut några mål både privat och träningsmässigt för det närmsta året.
Även om man inte kan veta hur saker och ting utvecklar sig, kan jag ändå känna att det är skönt att ha något konkret att sträva efter.
Så jobbar jag.

Det närmaste målet är ju såklart förlossningen, som ju bara ligger några veckor framåt i tiden.
Som jag både ser fram emot och är rädd för.
Med tanke på förra gången.
Målbilden jag ser framför mig är att jag får vårt barn på bröstet och just den bilden gör att jag fokuserar på det istället för allt annat som kan hända. Om ni förstår. Kanske låter lite luddigt:)

Vad det gäller träningsmässiga mål, är ett av de mål jag har att få in mer yoga i mitt liv.
Det är något jag vet att både mitt inre och yttre mår så bra av. Min stela rygg säger tack varje gång.
Och för att nå det målet behöver yogan vara lättillgänglig.
Ska därför ta hjälp av internet och de yogasajter som finns med abonnemang och liknande för att komma igång och få variation i min yoga.
Saknar både variation och motivation när jag kör fritt och efter eget huvud.
Ska börja redan nu faktiskt.

Så detta får bli mitt söndagstips till er. Målbilder är bra grejer.

Att drabbas av svår havandeskapsförgiftning och HELLP - Del 3

Slangar. Pipande apparater. Röster. Ökentorr mun. Fläskläpp. Och fullständigt kaos i huvudet.

Jag vaknade och visste ingenting.

Hur mådde vårt barn? Vart höll de hus? Hade vi fått en son eller dotter? 

De följande timmarna minns jag fortfarande som i en dimma då jag var fortsatt rejält påverkad av narkosen och HELLP:en.

Tittade på mina händer och armar som var täckta av slangar och infarter. Runt omkring mig stod apparater. som vad jag kunde se,  i alla fall visade blodtrycket. 

Jag ropade med svag  och knappt bärande röst " hallå" tills det kom en sköterska som tyvärr verkade ha tröttnat på sitt jobb. Hon visste inget och kunde inte svara mina frågor

Jag fick tillslut lite att dricka, typ 25 ml, och trots att jag ropade efter mer fick jag inte det. Varför vet jag inte.

Minns den där ökentörsten, har aldrig varit så törstig. Fläskläppen är fortfarande en gåta.

Robocop

Jag har aldrig känt mig så ensam och vilsen som där och då.

När narkosläkaren sedan kom (som hade sagt att vi skulle få förenas efter några timmar), och berättade att kejsarsnittet gått bra och att vi fått en fin son, kom tårarna igen. Det hade nu gått ca 3 timmar sedan  ingreppet.

Jag var tyvärr så pass dålig att jag skulle få vara kvar där jag nu låg, som visade sig vara Intensivvårdsavdelning, till tidigast i morgon bitti.

Sedan kom då äntligen maken med det finaste lilla knyttet i famnen som han hade tagit på kläderna vi köpt,  i sällskap med vår fina barnmorska som varit med sedan eftermiddagen.

Vi har fått en son, sa maken. Ja, det var ju det jag har sagt hela tiden, svarade jag med gråten i halsen. Jag hade känt på mig hela graviditeten att det var en liten kille därinne.

Vi förenades i en kram alla tre och jag kunde inte förstå hur liten vår son var. Han verkade lite trött och rörde sig knappt. Men det var det finaste ögonblicket i mitt liv. Äntligen hade jag mitt barn hos mig.

Rätt vad det är säger barnmorskan att det verkar vara något som är fel och hon tar Noel(som vi bestämde oss för dagen efter) i händerna och springer iväg. Och maken efter hack i häl.

Kvar ligger jag. Och vet varken ut eller in. 

I vad som kändes som den längsta tiden i mitt liv väntade jag på besked. Tillslut, efter några timmar och klockan var då ca 23, kom maken tillbaka.

-Vår son ligger på Neonatalen,  Carro,  och kan inte behålla sitt blodsocker. Han har fått dropp nu och genomgått undersökning.

Hela jag skakade och visste inte var jag skulle ta vägen. Han behövde hjälp att få ordning på blodsockret men ingen kunde säga hur lång tid det skulle kunna ta.

Vi grät en stund tillsammans,  över hur allting hade blivit och över oron för vårt barn.

Den natten sov jag ingenting. Kunde inte tänka på något annat än Noel. 

Runt omkring mig med endast skärmar som väggar,  låg det personer som vred sig av smärtor och ropade ut förtvivlat. Personal som stod och snicksnackade och skrattade högt. Trots att det var natt.

Så fruktansvärt respektlöst.

Det var ljust och lamporna bländade mig. Och jo, jag hade riktigt ont i mitt nya sår på magen.

Kunde inte vänta tills det blev morgon och jag äntligen skulle få komma därifrån.

Men timmarna gick och jag fick höra att de skulle komma och hämta mig och föra mig vidare till special-BB (för sjuka mammor och svåra förlossningar).

Men ingen kom.

Efter lite tjat fick jag tag i en telefon och kunde ringa till Neo för att fråga om Noel. 

Han mådde efter omständigheterna bra. Och klumpen i halsen lättade en aning.

Maken slets mellan mig på IVA och Noel på Neo och försökte vara med oss båda allt vad han förmådde. Kunde se hur trött han var och hur han försökte hålla skenet uppe.

Och jag sade, gå och var med vår son. Jag klarar mig, men han ligger helt ensam där nere med främlingar.

Maken och jag ringde lite snabbt våra föräldrar och meddelade nyheten. Det enda de visste var att jag blivit svårt sjuk, eftersom vi senast hade hört av oss innan det blev så akut,  och de hade vankat av och an hemma i väntan på ny information.

Efter lunch kom då äntligen barnmorskan Åsa och hämtade mig och sängen och tog mig till "vår avdelning", där jag och maken skulle få bo tillsammans. 

Precis som Åsa så var all annan personal vi kom i kontakt med så fina, duktiga och empatiska.

De fick det jobbiga att kännas lite lättare.

Knappt han jag in på rummet innan jag envis som jag är, med en sköterska i handen,  gick de tunga och ack så långsamma stegen ner till våning 1 där Noel låg.  Efter nästan ett dygn efter födseln, skulle jag äntligen få vara med min son.

När jag kom in i hans rum, som han delade med 2 andra för tidigt födda-barn,  och fick se honom ligga i sin plastback, rann tårna ned för mina kinder och jag konstaterade att han var lik mig.

Eftersom jag ville amma var låg de på mig ganska omgående att om det skulle fungera var jag tvungen att börja pumpa igång brösten genast. Annars skulle det vara kört.

Noel fick sondmatning genom en slang och så fort jag fick ut en eller två droppar togs de med andakt till kylskåpet där de förvarades tills nästa matning.

Pumpade och pumpade.

Samtidigt var jag tvungen att vila mycket, då jag fortfarande var sjuk, och jag slets mellan att behöva vila och att vara med mitt barn.

Blodförtunnande sprutor, mediciner och blodtryckskontroller flera gånger per dag. Oannonserade nattliga blodtrycksmätningar.

Efter några dagar hade vi fått fart på amningen och Noel tog gladeligen bröstet trots en skev start där han fick sin mat direkt i magen. I takt med detta märktes en förbättring hos Noel och efter 5 dagar meddelades vi att vi skulle få ett rum på Neo och få flytta ihop. Alla tre.

Då det bara var sondmatningen han hade kvar, var det en tidsfråga på några dagar innan vi kunde få åka hem.

Jag kommer så väl ihåg den lyckokänslan över att få flytta ihop. 

Äntligen!

Här fick vi äntligen flytta ihop!

Det gick fort framåt och efter ytterligare fyra dagar fick vi äntligen åka hem.

Och lyckan var fullständig.

Jag är fortfarande så tacksam över att allt gick bra tillslut. Över vilken tur vi hade. Att sjukdomen kom såpass sent som i v.39, att Noel var färdigbakad om än en aning liten, att jag återhämtade mig så snabbt och att ingen av oss fått några bestående men. Förutom det djupa ärret i våra inre. Den där sorgen.

Jag är ganska övertygad om att min goda kondition tack vare min träning, gjorde att jag återhämtade mig så snabbt. Det tillsammans med vilja och motivation.

Och att det gjorde det möjligt för mig att springa mitt första maraton ca 8 månader efter den traumatiska förlossningen. 

Nu håller vi tummarna att förlossningen går bättre den här gången.

Att drabbas av svår havandeskapsförgiftning och HELLP - Del 2

Vi hade alltså precis blivit inlagda över natten för observation på SÖS.
Jag vill inte ha bebis nu i v.32, hann jag tänka flera gånger om.
Under kvällen och natten togs det flertal blodtryck på mig och CTG-kurvor på bebisen. Personalen var fåordig. Efter läkarronden på förmiddagen bestämdes det att vi fick åka hem men med återbesök på specialismödravården två dagar senare.
På tillväxtultraljudet(som man får göra som man har högt blodtryck och/eller är en riskgraviditet) vi gjorde några dagar senare,  såg allting helt normalt ut och vi kunde för en liten stund känna oss lite lugnare.

Nu började de oändliga besöken på både vanliga MVC och spec.MVC. Blodtryckskontroller, urinprover(koll efter läckande äggvitaprotein i urinen) och CTG-kurvor,  ibland så tätt varannan dag.
Detta i kombination med att jag, eftersom jag tyckte att jag mådde så bra, i samråd med den tidigare nämnda läkaren, började jobba heltid igen de sista veckorna. Så himla dumt.
Resor fram och tillbaka över stan, till MVC i city, SÖS, hemmet och jobbet.
Tillslut, i v.36, när jag hade gått runt några dagar och känt mig febrig,  haft huvudvärk och varit ofattbart trött,  var hos barnmorskan Camilla på kontroll hade blodtycket gått upp så pass att jag beordrades av henne att gå hem från jobbet  samma dag. Nu var det färdigjobbat för en lång tid framöver.

Någonstans innerst inne hade jag på känn varåt det barkade. Så pass att jag i v.37 tecknade en gravidförsäkring som skulle ge ersättning vid akut kejsarsnitt och havandeskapsförgiftning.
Kvinnlig intuition kanske.
Lägg till att jag var förstföderska, hade högt blodtryck och med en mamma som drabbades av en liknade sjukdom under graviditeten med min storebror och som slutade i akutsnitt.
Oddsen var inte på min sida.
Men jag var glad för varje dag som gick och för varje vecka som bebisen fick vara kvar i magen.
Samtidigt som jag var tacksam över att de hade mig under så pass tät bevakning, var jag irriterad över att behöva gå fram och tillbaka mellan kontroller och träffa läkare som inte visste varken ut eller in med min blodtrycksmedicin. Ena dagen skulle jag ta 2 tabletter, andra 3 och sen var det någon som tyckte att jag inte skulle ta medicinen överhuvudtaget.
I v.38 visade CTG:n återigen dålig aktivitet och jag blev inlagd för observation igen. Helt ensam, då maken var på jobbet och fick komma senare med mina saker, låg jag där och grät och undrade varför de gjorde såhär mot mig. Det kändes nästan som om de ville jävlas. Jag vet, världens konstigaste och dummaste reaktion. Det var ju för mitt och barnets bästa. Skulle det bli bebis den här dagen?
Läkaren som kom in förklarade att ett kejsarsnitt var ett alternativ men att man i det här läget, som inte var akut, ville vänta med det då man ville ge barnet så lång tid som möjligt i magen. Minst en vecka till.
Maken kom med mina saker, vi grät en skvätt och vi försökte tänka positiva tankar innan han fick bege sig hemåt igen. Det fanns ingen plats för honom att sova över tyvärr.
På morgon dagen efter kom maken och hämtade mig och vi fick åka hem.

Med Noel magen i v.39. Sista bilden som togs.

Dagarna gick och på fredagen en vecka senare i slutet av v.39, var jag på kontroll på MVC. På stickan visade det utslag av protein i urinen och blodtycket var högt men stabilt.
Återigen fick jag order om att om jag fick ont på höger sida av magen, fick flimmer framför ögonen och hade svår huvudvärk, var jag tvungen att ringa förlossningen direkt.
Jag gick hem och vilade och på lördagen var jag ute på en kort promenad med maken och hamnade sen på en spontanfika hos grannen, innan tacomyset.
Illamående och en konstig känsla i kroppen började då infinna sig. Kunde knappt få i mig en enda tacos utan lade mig på soffan med magont. Magkatarr igen,tänkte jag. För den hade kommit och gått under graviditeten och då hade hade jag knaprat Novalucol som lindrade.
Så hävde i mig Novalucol. Men ingen lindring inom sikte.
Nu började det krypa i ryggen, kunde varken sitta, ligga eller stå. Maken masserade för allt vad han hade och undrade om jag inte skulle ringa förlossningen ändå.
-Nej, det är bara magkatarren som spökar, sade jag bestämt och envist.
På med tensapparaten på ryggen och försök till lite vila. Men det gjorde bara ondare.
När jag hade legat i tre timmar och maken hade tjatat på mig att ringa SÖS och förlossningen, gav jag efter.
Jag förklarade läget och de bad mig komma in på kontroll för säkerhets skull.
Vi tog med oss babyskyddet och BB-väskan, för nu kunde det ju vara dags.
När jag kom in visade blodtrycket sin högsta notering hittills 180/110, och jag lades in med detsamma.
Jag fortsatte att envisas med att det var magkatarr och jag fick bedövning mot smärtan.
Som jag dock inte fick behålla. Nu kom allting upp och jag kräktes till jag var helt tom.
Kejsarsnitt diskuterades återigen och jag bönade och bad om vätska, då de hade mig på fasta.
Utifall att de skulle behöva snitta mig.
Blodtycket gick ner en aning och de avvaktade under natten. Vi sov och väcktes om vartannat av nya blodtryckskontroller.

I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag i den mån jag kan, så långt som möjligt, ville undvika kejsarsnitt. För då skulle kanske jag gå miste om hela grejen,  att få vara med och föda fram ett liv och att sedan få upp barnet på bröstet som jag hade hört skulle vara den häftigaste och finaste känslan.
När läkaren kom in till mig vid 11, berättade hon det jag hade fasat för.
Jag hade havandeskapsförgiftning.
Detta gjorde att de behövde sätta igång mig med värkstimulerande dropp för att möjliggöra en vaginal förlossning.
Jag var knappt öppen mer än 1 cm och allt gick väldigt långsamt. Noels( vi hade inte tagit reda på om det var en tjej eller kille) hjärtljud var stabila, men jag försämrades hela tiden och nu började de även ge mig magnesiumdropp. Magnesiumet gjorde att jag låg och skakade hela tiden och det kändes som om allt skedde i en dimma. Lätt avtrubbad.
Nya prover och blodtryck togs hela tiden och det var ett enda stickande i mina fingrar och armar.
Och i takt med att jag försämrades konstaterade man att den svåra havandeskapsförgiftningen även hade utvecklat ett ytterst allvarligt och sällsynt syndrom.
HELLP var ett faktum.

"HELLP-syndrom är en allvarlig komplikation till havandeskapsförgitning. Följande symtom kan återfinnas i förkortningen "HELLP syndrome" som är den engelska benämningen på detta tillstånd. Hemolysis (sönderfall av röda blodkroppar), Elevated Liver enzymes (förhöjda levervärden) och Low Platelets (lågt antal blodplättar)."

Magnesiumet skulle förhindra min kropp från att krampa (eklampsi) och dessutom försökte man få upp mina blodplättar (trombocyter), som nu sjönk drastiskt. Det är de som gör att blodet kan koagulera.
Läkaren kom in och berättade att jag nu inte längre var en kandidat för ryggmärgsbedövning, då jag skulle förblöda av det. Så om det skulle bli snitt, skulle det bli under narkos.
Och då skulle det jag bävade mest för, att inte få vara närvarande vid födseln, vara det som skulle inträffa.
Det gick dock ytterst långsamt framåt, jag var bara öppen 3 cm efter dessa timmar, och blodplättarna fortsatte sjunka.
När de var nere på 46 tog de beslutet om akut kejsarsnitt. (Vad de inte hade meddelat mig då, vilket jag senare kunde läsa i journalen, var att Noels CTG var avvikande vilket tydde på att han var påverkad och det var bråttom även för hans liv.)
När läkaren meddelade detta brast det. Jag skrek och grät NEJ, NEJ, NEJ. För nu berövades jag mitt barns födelse. 
Men det fanns inga andra alternativ. Maken och jag höll hårt i varandras händer med tårarna rinnande ner för våra kinder. Det var nu det verkligen gällde. Personalen gav oss lite tid tillsammans över att reflektera vad som hände och vad som skulle ske och maken som peppade in i det sista att allt skulle bli bra. Trots att jag kunde se rädslan i hans ögon. Rädslan över att förlora mig och barnet.
Läkaren kom in lite stressad och sa:
 -Vi måste agera nu Caroline,  det är bråttom, vi köra in dig på operation.

Tårarna fortsatte spruta och rann ner för ansiktet när jag skrek -  NEJ, jag vill inte!
Operationssalen låg vad som kändes precis bredvid mitt rum och när jag kom in där fick jag ännu en chock. Där stod ca 15-20 personer i gröna och vita kläder med munkavle och små mössor. Redo att plocka ut vårt barn.
Vissa tog i hand och presenterade sig och sa att allt kommer att bli bra. Men jag kunde inte lyssna eller ta in. Jag var inte nåbar.
Jag hann precis ta maken i handen,  som nu hade fått på sig operationskläder som det stod "pappa" på, och jag tittade skräckslaget på honom. Han lugnade och tröstade allt vad hand kunde, men jag visste ju att han kände detsamma.
-Du kommer att få träffa ditt barn och din man om några timmar, Caroline, sa läkaren.
De tvättade min mage och hela jag blottades. På något sätt blev jag närvarande nog för att känna mig förödmjukad. Där låg jag naken på en brits med 15-20 främmande personer tittandes. En känsla av obehag som jag fortfarande kommer ihåg väldigt väl.
Sen kom masken och jag minns att jag, redan påverkad av narkosen, sa mina sista ord:
-Gör nu ett fint snitt. 
Som om det egentligen skulle vara av betydelse, vare sig i det här läget eller annars. 
Sen blev allt svart.


Fortsättning följer!

Att drabbas av svår havandeskapsförgiftning och HELLP - Del 1

Till att börja med vill jag berätta varför jag skriver det här.
Förutom att den där sorgen i hjärtat över att inte vara vid medvetande när min son föddes blir lite lättare att hantera när jag berättar och pratar om det, är det för att andra som också drabbats av det ska kunna kika in, läsa min historia och kanske finna tröst i att känns bättre med tiden och att allt faktiskt kan bli riktigt bra till slut.

Jag hade relativt nyligen tillträtt en ny ansvarsfull tjänst på jobbet när jag i februari/mars 2011 blev gravid. Och som den ambitiösa och prestationsinriktade person jag är, innebar det många sömnlösa nätter, känsla av otillräcklighet och tvivel på min egna kapacitet.
Ett inre surr som aldrig vilade.
Lite skrämmande men ändå en bra, rolig och utvecklande tjänst som jag hade suktat efter en längre tid.
Blev därför inte förvånad när jag på inskrivningen i graviditetens början (v.8), fick höra att mitt blodtryck låg på gränsen till högt.
Hade några år tidigare gjort mätningar som indikerade samma sak, men hade efter detta försökt att stressa mindre, äta bättre och fortsatt träna bra som ett led att förbättra trycket.
Tränade 5-6 dagar i veckan, löpning, styrka, spinning, yoga mm,  så träning saknades inte i mitt liv.
Barnmorskan gjorde ingen större grej och då tänkte inte jag heller så mycket mer på det,  utan veckorna gick. Jag tränade på som nästintill som vanligt förutom de där veckorna i början då jag var så trött, jobbade och mådde väldigt bra.
Efter halva graviditeten bytte jag sen barnmorska. Kemin stämde inte riktig med den förra och hon verkade lite avmätt och inte alls uppmärksam.
Hade from v.17-18 känt av rejäla sammandragningar på dagar och kvällar och när semestern äntligen kom i v.20, var den såklart välbehövlig.

Jag på Åreskutans topp sommaren 2011. Gravid i 5:e månaden.

Fick en ny helt fantastisk barnmorska som både jag och maken blev väldigt förtjusta i redan efter första besöket. Den nya barnmorskan Camilla uppmärksammade  mitt blodtyck direkt och vid vecka 25 gav hon mig stränga order om att ta det lugnt på jobbet för att det inte skulle bli ännu högre och bli för sjukskriven för detta.
Vilket var lättare sagt än gjort med kollegor på semester och jag,  förutom mitt egna,  även skulle göra deras jobb.
Jag antar att jag är sån som påverkas av stress mer än andra och inte är lika stresstålig, vilket ställs på sin spets under en graviditet.
Jag började gå på tätare kontroller och tre veckor efter att jag kommit tillbaka till jobbet efter semestern, sa Camilla  "nu är det du som sjukskriver dig från jobbet och är hemma och vilar".
Trots vila hemma sjönk trycket bara marginellt och på läkarbesöket några dagar senare, fick jag utskrivet blodtryckssänkande medicin. Efter tre veckor hemma bestämde läkaren och jag att jag skulle pröva att jobba halvtid och fortsätta med medicinen, då trycket inte hade gått upp ännu mera.
Det var ganska skönt att komma tillbaka och jobba.
Eftersom de på jobbet inte visste om jag överhuvudtaget skulle komma tillbaka innan det var dags för förlossning, hade de sett till att en kollega tagit över min tjänst och jag var därför enbart en resurs och kunde hjälpa till där det behövdes.
I vecka 32, precis när jag kommit tillbaka till jobbet, började jag märka att det rörde sig mindre därinne i magen. Färre rörelser och en dag insåg jag att jag knappt känt några rörelser alls på hela dagen.
Ringde förlossningen på SÖS där vi skulle föda och de bad mig komma in på kontroll. Mycket riktigt. Dålig aktivitet.
Inläggning på avd.63 och övervakning med CTG-kurva (barnets härtslag och rörelser i magen) ungefär var tredje timme. Frustrationen växte och jag frågade varför de aldrig var nöjda med kurvan.
-Vi får inga toppar och dalar, sa de.
Vad jag fick veta senare är att barnet i magen ofta påverkas av blodtrycksmedicinen vilket gör det slöare,  dessutom kan moderkakans funktion bli nedsatt om mamman lider av högt blodtryck och näringsflödet i navelsträngen blir nedsatt vilket kan bidra till att barnet blir tillväxthämmat.


Fortsättning följer!

Fredagsgöra

Gick upp alldeles för tidigt som vanligt men eftersom det var min tur att hämta på förskolan idag, var det bara att ta sig upp och iväg till jobbet.
Jobbade en och en halv timme innan det bar iväg till barnmorskan.
Idag hade hon en barnmorskestudent hos sig som blivit upplyst om min bakgrund med förra graviditeten och nuvarande status.

Min barnmorska talade om för henne hur häftig jag var som efter traumat med förlossningen, sprang maraton 8 mån senare och sprang fortare än några killar på jobbet och många andra. Och hur coolt det är att jag fortfarande är igång med löpningen och träningen.
De blev nyfikna och ville ha tips till sin egen träning, varpå jag spred budskapet om tabataintervaller och löpning för nybörjare.
Riktigt roligt och jag känner ju att det är det här jag brinner för. Det är det här jag vill syssla med.
Att få fler och träna, må bra och upptäcka alla fördelar. Någon gång i framtiden kanske den där drömmen kan bli sann...


Jag tog också tillfället i akt, mellan blodtryckskontrollen, hjärtljudslyssning och urinprov, att fråga studenten vilken utbildning de får i träning för gravida.
Svar: Ingen alls.

Vilket gör mig lite ledsen eftersom det finns bra material och kunniga människor för detta numera.
Klar förbättringspotential alltså.

Allt såg bra ut förutom blodtrycket som nu stigit lite, bara övertrycket förvisso, men ändå.
Så vi får se hur det blir med det där heltidsjobbet framöver.
Tillbaka till kontoret för jobb, lunch och besök i Kungsträdgården.



Sist av alla i stan men ändå.
Äntligen fick jag också se de rosa träden.
Mer jobb och sen hem och hämta
en liten kille som var ensam kvar på förskolan med en pedagog.
Alla andra hade gått hem och just där kände jag mig som världens sämsta mamma som kom och hämtade sist av alla. Första gången det hände.
Men andra dagar är vi tidiga, så det kommer nog inte hända så ofta. Tur är väl det.

Blickar framåt och bakåt

Nej, det vill sig inte riktigt just nu.
Kroppen verkar inte vilja.
Efter uppjoggen på gårdagens tänkta tempopass, brast det i vaden och jag fick ringa efter hämtning då jag haltade fram.
En muskelbristning verkar det som, och med det är det nu slut på tävlandet för den här säsongen.
Blir nog ingen löpning på några veckor, men får se hur vaden läker.
Känns rätt uppgivet just nu, men samtidigt var det ju bara Hässelbyloppet på lördag kvar att springa innan det var sluttävlat och den mer planlösa träning tar vid för en tid.
Det är mycket annat nu också, en flytt med allt vad det innebär och tankar om vad som väntar efter årsskiftet då det åter är min tur att jobba.
Många tankar som far runt och ett nytt liv känns det som.

Några tårar fällde jag ändå när jag satt och väntade på att maken och Noel skulle komma och hämta mig igår, men nu får jag chansen att bygga upp och komma starkare tillbaka.

När jag tänker tillbaka på säsongen som varit så blev den så mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tro.
Inte trodde jag att jag 5 mån efter min förlossning skulle krossa mitt milpers, 8 mån efter springa mitt allra första marathon på 3,39 ( okej då,  3,39,54 så nästan 3,40) och dessutom nu på hösten springa halvmaran på nytt pers trots att jag haft skadebeskymmer och magont.
Kan inte annat än att vara tacksam mot kroppen för detta och acceptera att den nu vill annat.
Löpningen finns ju kvar och jag ser redan fram emot nästa säsong och nya mål.
Men först ska jag bli skadefri.
Här ska byggas styrka, inifrån och ut.

Intressant om träning och graviditet

Att träna under graviditet.
Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och något som jag själv har erfarenhet av. Eftersom jag alltid har tränat och träning är en stor del av mitt liv, var det självklart för mig att fortsätta med det även under min graviditet. I den mån jag kunde, såklart.
För det där är ju väldigt individuellt och alla graviditeter ser ju inte likadana ut.
Jag fick besvär med både foglossning och högt blodtryck, så löpningen fick jag ge upp i v.20 eller där i kring, men ägnade mig åt stavpromenader, yoga,  stryketräning och simning.
Jag ägnade mig åt det som funkade för mig, helt enkelt.
För de som har komplicerade graviditeter(vilket jag fick mot slutet)  kan det vara svårare att röra sig och träning finns därför inte på kartan, men för många som har normala graviditeter är träning något som främjar både mamman och barnets hälsa och välbefinnande.

Om detta fick vi ett intressant föredrag idag när Löplabbet bjöd in bloggare till en pressfrukost med temat "Träning och graviditet".
Maria Wigbrant som skrivit boken "Stark, glad, gravid" som jag tränade lite efter som gravid, var där och pratade och informerade kompetent och intressant på området, då hon är både barnmorska, gruppträningsinstruktör och utbildare av instruktörer.
Vikten av att röra på sig,  det måste inte vara svettig träning utan promenader är utmärkt,  under graviditeten har så många fördelar.
Inte bara att mamma och barn mår bättre, det underlättar både förlossning och återhämtning, syresättning till barnet från moderkakan ökar och dessutom kan en alltför stor viktuppgång motverkas.
Marias viktigaste tips till alla tjejer, även de som inte är gravida, var att träna bäckenbotten.
Kniiip, helt enkelt. De muskler som man kapar kisstrålen med, om ni vet:)

Efter detta pratade Andréa om utrustning vid löpning och träning under graviditeten.
Hon slog ett slag för de underbara kompressionstrumporna. Jag hade dessa varje dag under min graviditet och de motverkade svullna fötter och ben och sägs även kunna motverka åderbråck.
Ett bra tips!

En rolig morgon, med ett bra och intressant ämne och dessutom var det kul att träffa de andra bloggtjejerna.
Tack Löplabbet för att jag fick komma!

Det nya milrekordet - the story

                                       

Lördagen och tävlingsdagen började med tidig uppstigning vid 06,30, då Noel vaknade och kvittrade glatt.
Gjorde mig inget att gå upp, då jag var både lite nervös och förväntansfull som gjorde det svårt att slappna av.
För nu var det ju upp till bevis för mig själv, om jag var på rätt väg med träningen mot marathon och vägen tillbaka efter graviditeten. Och givetvis status på formen.
Om jag ska vara ärlig hade jag längst inne hoppats på nytt personligt rekord idag (bättre än 48,44 min) och ev under 48 min, men utåt så sa jag att jag var nöjd om jag kom under 50 min. Det är det där med förväntningar, ni vet. Som kan ställa till det.
Hela familjen gav sig sen iväg med bilen och det kändes fint att både maken, som för en gångs skull inte sprang själv, och Noel skulle heja på idag. Noels första springtävling, men definitivt inte den sista.
Efter att ha letat parkering över halva Kungsholmen, hade jag trots allt god tid att värma upp.
2,5 km uppvärmnning och några rusher, sen avklädning och peppning av maken, innan det var dags att ställa  mig i startfållan och fokusera. Och ladda. För oj vad taggad jag var. Adrenalinet började pumpa rejält och vips gick startskottet.

Jag gick ut i det planerade 4,45 -tempot och blev omsprungen till både höger och vänster. Vilket gjorde mig lite stressad. Jag fick lägga band på mig att inte dras med i andras tempo och bränna mig, så för att hålla mig till planen höll klockan och jag ständig kontakt.

De första 6 km var flacka och de första 5 km av dessa, hade jag enligt klockan sprungit på 23,30. Helt ok, men jag kände att jag hade lite mer och ge så jag försökte ligga på och öka tempot en aning. Men mellan 5-7 km var det som att springa in i en vägg av motvind, så nu fick jag verkligen ligga i för att behålla ett bra tempo.
Hela tiden tänkte jag på tekniken, att inte älga på med stora kliv som jag vet gör mig stum och trött i benen, utan att ta mindre, kortare, lätta steg på främre delen av foten. Repeterade mantrat: stark, snabb och uthållig vid behov då det kändes motigt.
Efter 7 km och lite huvudräkning förstod jag att jag skulle kunna springa under 47 min och jag fick kämpa för att hålla i farten i uppförsbackarna, men om det är något jag kan är det att kämpa. Så rätt var det var,  var det bara 1 km kvar och jag gav järnet och la i sista växeln.
Sprintspurtade i mål och kollade på klockan,  46,27 min. Var det sant? Hade jag sprungit på nytt personligt rekord med över 2 min?! Jajemänsan!
Officiella tiden blev 46,29 min och med det fixade jag en 49:e plats i damklassen. Snitttid 4,38 min/km.
Glädjen hos mig i mål gick det nog inte att ta miste på, glädjeskutt och annat kul bjöd jag alla förbipasserande på.

Någon stund efter målgång insåg jag att jag inte var så trött som förväntat. I själva verket är det nog så att det fanns lite mer i kroppen. Och kanske hade jag kunnat ta mig under 46. Jag underskattade nog helt enkelt mig själv lite. Men jag är ju väldigt nöjd ändå. Jag klarade trots allt mitt milmål för 2012, som var att springa under 47 min. Vad ska nästa mål för året bli? Under 45 min?

Min kropp alltså. Vad häftig den är.
För 5 och 1/2 mån sedan låg jag på förlossningen,  svårt sjuk i den mest extrema varianten av havandeskapsförgiftning med stor risk att förblöda. Vilket slutade i akut kejsarsnitt och i och med detta ett rätt saftigt ärr som skulle läkas.
Lägg därtill att jag bara kunde springa korta sträckor fram till v.20 i graviditeten pga foglossning och högt blodtryck, och därefter avråddes  fysisk ansträngning. Så konditionen var nog nästan nere på noll redan innan förlossningen.
Och nu. Nu springer den fortare än någonsin, den ger bebisen mat både dag och natt och har ändå, därutöver,  mer energi än någonsin.
Bara att stå på startlinjen idag var en seger i sig. Att  kunna springa är ingen självklarhet efter barnafödande. Det gör mig så tacksam att jag kan.
Att föda barn verkar också ha gjort något bra med min kropp, vilket andra mammor säkert också känner igen sig i.
Den har liksom gått igenom och kommit ut starkare och uthålligare på andra sidan.
En häftig resa och ett stort ödmjukt tack till min kära kropp.
Jag lovar att fortsätta vårda och ta väl hand om dig.

Funderingar om en satsning

Senaste veckans dyk ner i sjukdomsträsket har fått mig att fundera lite.
Har jag varit lite för hård mot mig själv igen?  Drivit och pushat mig lite mer än vad kroppen orkar just nu?
Som jag skrev om den 25 januari, om att sakta ner upptrappningen av löpningen, finner jag mig funderandes i samma tankebanor.
Men kanske är det bara så enkelt att jag blev sjuk, som man ju faktiskt kan bli ändå, utan att lägga alltför stor vikt vid det eller bakomliggande orsaker.
Eller så är min kropp fortfarande lite mer mottaglig nu så här 4 mån efter förlossningen.
För min havandeskapsförgiftning tog nog hårdare på kroppen än vad jag har förstått.

Träning inför maraton är kul, men kräver en hel del också.
Jag älskar att springa och att kunna göra detta i princip varje dag är ett privilegium.
Frågan är om det tillsammans med amning, och sämre sömn bidrar till att kroppens immunförsvar är lite nedsatt?
Kanske.
Kanske inte.
Jag tycker ändå att jag har kommit tillbaka fort och orkar springa i rätt bra tempo nu. Kanske har det gått lite för fort? Men det har ju känts bra hela tiden, så det är ju så svårt att veta.
Vad gäller kosten har jag verkligen skruvat åt den ännu ett snäpp efter förlossningen.
Minskat sockerintaget, skippat det som tidigare var rätt onödigt i form av tex chips, lagar på bättre råvaror och tänker allmänt mer grönt på tallriken.
Däremellan ser jag till att få i mig bra mellanmål med fetter och proteiner.
Så det känns som om jag ger kroppen bra förutsättningar med bränslet.
Och att jag dessutom gått ner alla mina graviditetskilon (plus några till just nu) borde inte heller vara någon nackdel.

Denna vecka blir lugn, tänkte ge mig ut imorgon på en lätt runda, för att sen återgå till min ursprungliga plan inför Kungsholmen runt om 1 mån och maran 14 juli.
Men känner jag den minsta lilla tveksamhet  i kroppen kommer jag nog att revidera ett mål.
Och en träningsplan.

Löpning efter förlossning - vad gäller?

Satt och surfade runt idag på olika träningsbloggar  när jag på Olga Rönnbergs blogg, stötte på detta inlägg.
Olga skriver skriver här kortfattat och utan hänvisning till vetenskapliga belägg om att man inte ska springa  
6 mån efter sin förlossning.
Dessutom ska man heller inte springa så länge man ammar, inte byggt upp styrka i bål efter detta eller om man vill gå ner i vikt.
Jag reagerade rätt starkt på detta då jag, precis som många av er andra träningsmammor,  kommit igång med löpningen lite smått igen 2 mån efter min förlossning. Och då har jag även ett kejsarsnitt som jag tagit hänsyn till och gjort att jag tagit det lugnare än vad jag har velat.
Dock har det känts jättebra i kroppen, förutom att jag kanske gick lite för fort fram i början, men annars inga problem och kroppen svarar som jag önskar.

Jag som gravid i v.38

För det första finns alltså ingen som helst hänvisning till att detta rent vetenskapligt i hennes inlägg, för det andra framgår det inga förklaringar till varför eller vad som kan förväntas hända om man ändå springer inom 6 mån.
Jag har  sökt information både hos läkare och på internet om löpning efter förlossning och hittat väldigt varierad och förvånansvärt lite info. Det verkar alltså inte finnas några klara och tydliga riktlinjer.
Barnmorskorna på MVC har inte tillräcklig kompetens inom träningsområdet och därför fick jag efter 6 veckor ok till att börja träna. Jag träffade också läkaren som genomförde kejsarsnittet som sa att det var ok att börja träna efter 6 veckor om det kändes ok. Inte heller där fanns det restriktioner gällande löpning efter förlossning och snitt.  Vad som gäller för löpning var det alltså ingen som kunde informera om utan alla verkade ha för lite kunskap på området.

Nej, och det är klart för det är ju så individuellt hur det känns i kroppen. Beror ju också på tidigare träningsbakgrund, hur man höll igång under graviditeten, vilken förlossning man hade mm.
Vissa kan springa bara några veckor efter och allt känns jättebra i kroppen, medan andra får vänta mycket längre. Helt individuellt alltså.
Därför tycker jag inte att man ska generalisera och säga att det är fel om man inte kan stödja det och dessutom inte informera varför.

Vad anser ni?
Dela gärna med er av era erfarenheter och kommentera inlägget!

Förkylning och funderingar om tiden som varit

Jaha, så blev jag förkyld ändå.
Som vanligt när jag får halsont hoppas jag på att det bara ska vara lite halsont och gå över efter någon dag. Det händer aldrig.

Jag har därför insett att jag kanske varit lite övermodig i min tro på min kropp efter graviditet och barnafödande.
Med så pass lite sömn som jag fått sista tiden,  med en bebis som inte sovit på nätterna, är det kanske lite optimistiskt och tro att man ska orka träna varje dag, även om träningen varit förhållandevis lugn.
Min kropp orkar inte riktigt än.
Den har nog inte riktigt återhämtat sig efter kejsarsnittet och den svåra sjukdomen i samband med förlossningen.
Nedsatt immunförsvar som följd och därav lätt att bli förkyld och sjuk.

Sista trimestern under graviditeten drabbades jag av högt blodtryck och påföljderna blev peiodvis sjukskrivning, medicinering och ordinerad vila.
Försökte dock träna lite ändå. Det som funkade.
Tränade ingen kondition, då det hade negativ inverkan på blodtrycket.  Däremot försökte jag få till styrketräning  1- 2 gånger i veckan. Promenader fick jag till så gott som dagligen.
Lite simmning i jobbets bassäng när jag inte var sjukskriven och gravidyoga 1 gång i veckan.
Oj, nu när jag summerar blev det ju lite ändå.

I v 38+7 åkte jag in till förlossningen i tron om att jag hade en lite envisare variant av min vanliga magkatarr.
Det visade sig vara havandeskapsförgiftning. Igångsättning dagen efter och ett hopp om att värdena skulle bli bättre.
Det blev de inte, jag blev bara sämre. Jag utvecklade,  under dagens gång,  svår havandeskapsförgiftning och ett tillstånd som kallas HELLP.
De sjunkande blodvärdena gjorde att det var tvunget att bli ett akut kejsarsnitt under narkos.
8 dagar på sjukhus med en son på neonatalavdelningen (Noel blev också sjuk) och med mitt eget återhämtande blev kulmen på en graviditet som inte var helt enkel.

Det är nog bara att inse att om jag vill kunna springa, träna och försöka nå mina mål denna säsong, måste jag låta det ta lite tid och låta kroppen ha sin gång.
Inte stressa fram något som tar mig 1 steg framåt och 2 steg tillbaka.
Löpningen finns ju kvar och snabb och stark ska jag bli, det får bara ta lite längre tid än vad jag hade hoppats.

Promenadrekord + hemmastyrka

Idag fick jag sovmorgon, då både jag och Noel sov till 10. Efter amning och frukost gav vi oss ut på den obligatoriska dagliga promenaden.
Dagens promenad på 7 km innebar fartrekord då den avverkades i  tempo 8.22 min/km!
Och det kändes knappt i uppförsbackarna.
Snart hoppas jag att jag är redo för att komma igång med löpningen. Har dock inte efterkontroll hos barnmorskan förrän 20 jan. Eftersom jag förlöstes med kejsarsnitt så får jag vänta längre på att få komma igång ordentligt med träningen igen, men den 20:e hoppas jag att hon säger att jag är redo för löpning och lite tyngre styrka.
Min 12 kg kettlebell stirrar på mig och längtar efter att svingas.

När vi kom hem sov Noel i vagnen så jag hann göra lite styrka i form av tåhävningar, armhävningar och övningar med gummibandet såsom hög och låg rodd, drag åt hakan och axelyft åt sidan. 3 x15 på varje övning.