Lillasyster är här!

Efter en lite oviss morgon pga en infektion i kroppen beslutades det tillslut ändå att kejsarsnittet skulle genomföras och ut kom vår älskade dotter och Noels lillasyster.
3530g och 49 cm lång.

Allt gick bra denna gång, om än att hon var svår att utförskaffa då hon låg i sätesbjudning, och nu vilar vi ut på avdelningen och njuter av vår bebisbubbla.
Lyckan är total!

Long time no see, morgonjogg

Vi vaknade av en glad kille 05,15 och då var det bara att gå upp.
Efter mys, bokläsning och frukost lämnade jag skatten lite senare än vanligt på förskolan. Iklädd springkläder.
För eftersom jag jobbar eftermiddag idag pga läkarbesök vid lunch, hade vi god tid på oss för en gång skull.
Fortsatte sedan iväg på en tänkt morgonjogg.
Men direkt fick jag ett konstigt håll i magen på båda sidor, så det blev till att gå i säkert 1 km plus stanna för kisspaus.
Och jag förlikade mig med att det inte skulle bli någon jogg idag.
Promenad är ju bra det med.
Det är ju bara skönt att komma ut, tänkte jag.
Men så försökte jag mig på lite försiktig jogg igen en stund senare, och då var hållet som bortblåst.
Gick lite i vissa uppförsbackar men annars kunde jag springa på och kände inte av hållet något mer.
4,2 km i enbart spring (stängde av klockan under promenadinslagen) och återigen slås jag av insikten av hur underbart det är att springa på morgonen.
Tack snälla kropp för att jag fortfarande får uppleva springendorfiner såhär i gravidvecka 25.

Spring, core och soleufori

Lunchspring igår i sol och nästintill barmark.
Är det vår på gång nu?
Japp, förutom de där minusgraderna som envist hänger kvar på morgonkvisten.



Glömde ta på mig Garmin, vilket jag insåg när jag kom ut på gatan, så längden vet jag inte men var ute i 40 min så runt 6-7 km fick jag nog ihop.

Känslan av sol i ögonen och ljusa mornar och kvällar när man är på väg hem från jobbet, gör på något sätt att tillvaron med ens känns lite lättare.

Idag var vi ute tidigt med Noel i vagnen och promenerade på sjön och bort till 4H-gården för att titta på djuren. Medan Noel sov gott, satt vi i solen och njöt av en fika.
Livskvalité kallas det. Och sånt blir det mer av nu när det blir varmare.

Väl hemma efter mat och lek var det dags för sov igen för vår förkylda lilla skatt, och då passade vi vuxna på att sova vi med. Skönt!

Sen väckte vi kroppen med en halvtimme core medan våra helggäster underhöll Noel.
Om jag säger att jag är lite ur form även i coremusklaturen, säger jag inte för mycket. Kände mig så svag.
Men vad hade jag väntat mig när jag slarvat med träningen sista tiden.
Nä, idag var en reminder vad jag har jobba på, bland annat, framöver.
Corestyrka, here I come!

Det finns ändå lite fart i mig

Ett lunchpass var planerat. Jag gillar att kunna komma ut i dagsljus och få ny energi med mig in på kontoret.
Sen att det blir lite stressigt med dusch och mat, får man ta.

Vaknade återigen vid 5-snåret imorse(av mig själv), så vid lunchtid och dags för löpning var jag obotligt trött.
Men ändå sugen på att komma ut.

Så det var bara att dra på sig kläderna och bege mig mot Djurgården. Vilken lyx att kunna få springa där på dagarna, lite variation till transportspringet.

Garmin tog 1 km på sig att hitta satelliterna, så efter 2 km på klockan( egentlige då 3 km) satte jag igång med min fartlek.
Och trots att det var rätt halt och jag saknade dubbar, kände jag med ens att det skulle gå undan.

4 km fartlek med smittfart på 4,49 min/km är jag jättenöjd med och totalt 8 km. Sprang om flera stycken på vägen och kände mig stark och pigg.
Har ju känt mig seg och kraftlös på sistone beroende på förkylningar som avlöst varandra.
Men idag kändes det som om den gamla Carro var tillbaka, och
nog finns det lite fart någonstans i den här kroppen.

Helt plötsligt gick det snabbt

Det var ljust när jag startade (vår lilla ljusbeklädda en i bakgrunden)

Om det var tyngre än tyngst förra gången, var det som att ha eld i baken under dagens tur.

Äntligen ett pass i dagljus, eller ja halva i alla fall, och känslan i kroppen var bara så häftig.

Det gick verkligen undan idag och det var så skönt att få känna det efter så många tunga pass den senaste tiden.

Lycka, eufori och ren springglädje i sin bästa skepnad.

Sen blev det mörkare...

Det var isigt under snön och idag var mina Icebugs perfekta. I snömodd spelar det ingen roll tycker jag med dubbar tycker jag, men så fort det bli lite is är jag så glad över att jag har buggarna. 

Jag kan springa på precis som jag vill och slipper vara rädd för att halka.

Sprang runt Rönningesjön och tänkte ta ett varv i spåren Skavlöten, men insåg ganska snabbt att det var för mycket snö där, så tunt sjön, hem och en liten extrasväng blev till slut 10 km.

Åh, känslan av att känna sig stark och snabb, ni vet, nästan så man känner sig oövervinnerlig.

Och till slut var det nästintill kolsvart

Nästintill magi

Det var med lite nervösa ben som jag stod redo på gatan med cykeln i högsta hugg och med cykelskorna på.
Jag hade nämligen senaste turen med cykeln i minnet.
Det var i mars 2011 och jag var gravid med Noel i ett tidigt skede och hade nog inte vetat det mer än någon vecka.
Jag cyklade som vanligt till jobbet och i backen ner till kontoret, ser jag att det är halt och lite frost men hinner inte reagera innan cykeln och jag plötsligt ligger där mitt på vägen med bilar som stannat både framför och bakom.
Jag hade fått styret i magen och tack och lov hade jag inte cykelskorna denna dag, så jag kunde komma upp ganska fort trots skrapade knän och händer men, rädslan över att styret träffat den där inne var värst.
Så det blev ett besök till akuten, och det var ingen fara.
Efter detta ställde jag såklart in cykeln och tänkte att "efter graviditeten ska jag cykla igen" men det har liksom inte blivit av. Förrän igår.
Och faktum är att det var första riktiga träningspasset på cykeln någonsin.
För jag har faktiskt bara haft den till och från jobbet. Räknas inte riktigt.

Det var en sån där perfekt höstdag igår och vädret kunde inte bli bättre.
Jag gav mig av på förmiddagen och det var förvånansvärt lite folk ute. Vart och hur långt hade jag inte bestämt.
Känslan fick styra.
Med ena foten fast i pedalen (den andra fick vara fri pga vaden) cyklade jag via Stora Essingen över till Alvik, Brommaplan och över till Drottningholm.
Jag bara susade fram. Benen kändes starka och snabba och folk verkligen vejade för mig när jag kom där på cykelbanan i en för mig hög fart.
Vidare ut mot Drottningholm och jag kunde inte sluta le märkte jag. Någonstans började jag förstå att det inte bara finns löparmagi utan även cykelmagi.
Kanske var det det som jag fick uppleva igår.

Jag vände innan Lindötunneln ute på Ekerö och tog samma väg tillbaka.
3 mil senare steg jag in innanför dörren och var fylld av eufori.
Det här måste jag göra igen.

Rekordtusnigar!

Jag är i chock.
Lycklig men oförstående.
Jag tar det från början.

Det var dags att testa formen och få lite fart i benen inför halvmaran nästa vecka.
Och vad passar då bra att göra det på, jo tusingar tänkte jag.
Eftersom jag har varit skadad mer eller mindre ända sedan maran, har jag kört 1(!) intervallpass under den tiden och mina förväntningar på kvällen var inte särskilt höga.
När jag sprang det där enda intervallpasset, även då tusingar, för några veckor sedan var det en en tung historia och min snittfart låg på ca 4,22 min/km.

Jag gav mig av med alldeles för lite energi i magen, men så fick det bli.
Redan på uppjoggen kände jag att något var på gång. Om det var naprapatbesöket med ryggknäckningar och armbågsmassage, snabbskorna eller vad det var vet jag inte.
Trots att det mesta av uppjoggen gick uppför, fick jag lugna ner mig själv och sakta ner när benen bara spratt av energi.
Efter 3 km var det dags för första intervallen och jag satte iväg. Kändes bra direkt och jag hade redan innan beslutat mig för att inte kolla på klockan förrän efter varje intervall.
Benen trummade på men jag kände att det inte var det snabbaste jag sprungit.  Så när den var färdig visade klockan 4,12 min/km. Bra, tänkte jag. Mycket bättre än förra gången.
Vila i ca 1 min innan nästa. Den andra gick på 4,04 min, fattade ingenting. Det hade ju varit en backe i början?!

Den tredje gick på 3,58 min och jag trodde inte det var sant. Visade klockan rätt? Inte kunde det väl gå så här fort? Min allra första tusing under 4 min!
Vilade 60-70 s emellan varje intervall och pulsen sjönk bra under vilan.
Nu måste jag ha sprängt mig tänkte jag. Men nej, den fjärde gick också på 3,58 min.

Nu var jag rejält trött och mjölksyran var nära. Pulsen hade svårare att gå ner och jag var tung i benen när jag gav mig iväg på den sista. Det blir vad det blir,  tänkte jag. Jag ville bara ge upp efter 500 m men jag bet ihop och när jag äntligen var färdig gick den sista på 4:03 min. Återigen var jag oförstående. Inte bara hade jag för första gången sprungit en tusing under 4 min, jag gjorde det två gånger också. Och dessutom var hela
serien som helhet den bästa någonsin. Galet!
Jag ska ju inte var i form, jag har ju varit skadad och mest mysjoggat.

Efter lite stretch och fotning, joggade jag ned hemåt.
Lycklig och svävande på små moln.
Den där halvmaran kanske kan bli bra ändå.

Vi kom femma!

Lite spex innan start

Jag och Andréa bildade lag Team Löpning & livet(som hennes blogg) på dagens tävling Parloppet och vi kom på 5:e plats i damklassen!
Våra tider blev 21,30 (jag) och 21,13 (Andréa).
Det var fruktansvärt jobbigt och jag funderade i mitten av loppet på att gå, då jag sprang uppför på gräs som var svår att hålla någon vidare fart på.
Det var tredje gången jag sprang detta (2009,2010 med maken), och det var minst lika roligt denna gång. Och minst lika jobbigt.
Men de hade gjort om banan i år och nu gick den, till skillnad mot tidigare år betydligt mer på gräs och grus och nästan ingen asfalt. Jobbigare så.
Jag säger usch och fy för att springa 5 km. Spyjobbigt deluxe! Jag var både yr och illamående när jag kom i mål. Men det gav sig rätt snabbt när jag fick träffa Andréa,  som kom i mål strax innan mig,  maken och Noel som var på plats och hejade.

Lilla jag längst till vänster

Våra chip strulade tydligen efteråt så våra reslutat lät vänta på sig, men när de väl kom ropade speakern ut våra namn som femma och kallade till prisudelning.
En tröja från Karhu och ett presentkort på Löplabbet blev det hedersvärda priset. Tänk att få pris på en löptävling, det känns rätt coolt ändå.

Favoritpasset

Jag var väl inte jättepeppad att ge mig ut och köra backintervaller kl.19,30 igår kväll, men bra väder och det faktum att jag inte fått till något kvalitetspass denna vecka gjorde att jag inte ens tvekade.
Korta backintervaller var det tänkt och en backe på ca 150 m skulle bli ändamålet.
Backen hade lagom lutning och det tog mig ca 2,5 km att komma dit, vilket blev en lagom uppjogg.
Efter 4 övningar med löpskolning, bla sprättsteg och indianhopp (tack sa vaderna), var jag uppvärmd och redo.
10 gånger upp och ned för backen. Jobbade med höga knän, bra armföring och kortare steg. Tyckte det kändes bra och det var väl det som var felet.
Kämpade men kom inte  riktigt upp i min kapacitet. Vad det berodde på vet jag inte. Det var inte på alla intervaller jag lyckades få upp pulsen på 90%, vilket jag inte brukar ha problem med på backintervaller.
Kanske för att jag brukar köra längre backar annars och inte fick upp farten tillräckligt denna gång.
Men jobbigt var det så klart. Och flåsigt som sig bör.
Att springa längs vattnet i solnedgången gav mig ro i själen och väl hemma svävade jag på små endorfinmoln.

Tabata och jag

Jag har alltid tyckt att min hemmaträning blivit lite mesig och att jag inte riktigt känt mig trött och svettig som man önskar.
Men nu har jag hittat en en ny vän som hjälper mig att få till hemmastyrkan på önskvärt sätt- Tabata.
Jag har skrivit om det tidigare, då jag för någon vecka sedan prövade för första gången. Och det var kärlek från början.
Äntligen kan jag få till svettiga och effektiva pass hemma med hjälp av egen kroppsvikt, gummiband, boll och
( snart när jag får lyfta tyngre igen) kettlebell.
Idag var det dags igen. Bestämde att det fick bli 8 st övningar fördelat på hela kroppen.
Dessa övningar avverkades:
Benböj, utfall, ryggresning, , dips på stol, planka, sidoplanka och höftlyft på boll.
Riktigt jobbigt, riktigt kul och svettig blev jag.
Är lite endorfin-rusig nu när det darrar lite i armarna och känslan av att ta ut sig är så skön!

Utfall

Ryggresning

Höftlyft på boll
(Sista övningen och som ni ser är jag rejält röd i ansiktet:)

Hoppas ni har en riktigt härlig helg!

Kärt återseende

Så.
Då var det avklarat. Passet jag längtat efter och drömt skira drömmar om.
Dagen då jag skulle dra på mig löparkläderna, plugga in lurarna med musik i öronen och bara låta fötterna föra mig framåt. Utan barnvagn.
Allt i symbios. Jag, musiken, kroppen, tankarna och framför allt- en stor kärlek till löpning.

Det var på tunga ben men med ett stort leende på läpparna jag började min tur som jag planerade skulle vara 6 km utan stopp. Jag visste att jag skulle klara att springa (eller ja, jogga), men hur skulle det kännas? Skulle benen orka? Vilket tempo klarar jag av i nuvarande form?
Ja,  funderingarna var många.

Började i maklig takt, ja inte ens långpass-fart, men vad hade jag väntat mig? Jag har ju inte sprungit sammanhängande sedan juli.
Efter hand vaknade benen till liv och jag kände att jag kunde öka tempot lite. Snabbare och snabbare kände jag mig, dock var pulsen hög men jämn.
Det var isigt på sina håll men jag njöt i fulla drag och inget väder i världen hade kunnat stoppa mig idag.
Tack vare mina Icebugs kunde jag hålla den fart jag ville.

När jag kom fram till dörren stängde jag av klockan på 6,15 km och en snittpuls på 82%.

Nu vet jag lite mer var jag står.

Eftersom jag är så otålig vill jag ju helst kunna göra allt från början och att det ska bli som jag vill.
Har inte tid att vänta. Jag vill ha det och jag vill ha det NU.
Men inser att det kommer att ta sin lilla tid att komma tillbaka och framför allt,  sätta nya rekord.

Viljan är min bästa kompis och jag ser fram emot vår resa vi ska göra detta år.

En lycklig löpare efter avslutat pass!

4,72 km springeufori!

Förväntansfull löpare

Nu kunde jag inte vänta längre.

Jag var bara tvungen att planera dagens pass med ännu lite mer löpning än tidigare. Det känns ju så bra i snittet och i kroppen och idag har det gått 8 veckor sedan förlossningen.

Förväntansfull, lite nervös och galet taggad gav jag mig ut på vad som skulle bli det mesta jag sprungit på ca 7 mån.

Planerade gång 6 min, löpning 3 min med barnvagn och make.

Började enligt plan men redan på andra varvet med 6 min gång spratt det i benen som bara ville mer och fortare. Kortade därför ner gången till 4 min och 3 min löpning.

Som i bara farten blev 4 min löpning (oops!). 4x4 min höll vi resten av passet med en km-tid runt 5,30 min på löpdelen.
Sammanlagt blev det 8,3 km.

Vilken känsla och vad jag saknat min älskade löpning!  Mot slutet kände jag dock fortfarande av lite foglossning, så jag får gå försiktigt fram.

Lite trött i både ben och rygg kom jag hem, stretchade och tog den sköna duschen efteråt. Glad och nästan lite nyförälskad.

Min kära löpning - Välkommen tillbaka.