Den fortsatta tävlingssäsongen

Jag har redan för flera veckor sedan bestämt mig för att skippa Lidingöloppet, som jag dock ännu inte hade anmält mig till, och funderar nu starkt på hur jag ska göra med Stockholm Halvmarathon 15 september.
Jag har inte kunnat träna normalt sedan innan maran och fortfarande ömmar både hälsenorna och höften.
Det har liksom stannat upp lite i läkningsprocessen.

Förra veckan kände jag mig på g igen och hade nästan inget ont alls.
Dumdristigt nog gav jag mig ut på intervaller som tog mig två steg tillbaka i läkningsprocessen.
Dagen efter hade jag väldigt ont i höften igen och jag förstod att det kommer att dröja innan kroppen är redo att springa fort igen.
Och kan jag inte springa fort, känns det rätt tråkigt att springa ett halvmarahon på halvfart.
Jag är ju lite allt eller inget, om ni förstår?
Kanske får jag också skippa Hässelbyloppet 14 oktober om jag inte kunnat komma igång med tempoträningen senast om två veckor.

Jag är lite ledsen och frustrerad just nu, över formen som lovade så mycket och över förlorad träningstid och uteblivna tempopass.
Men jag försöker se det positiva i att jag i alla fal kan springa. Det hade ju varit hundra gånger värre om jag inte kunnat springa alls.
Så mysjoggar är inte så dumt ändå.
Tills vidare får jag, enligt order från naprapaten, bara springa varannan dag och fortsätta göra mina rehabövningar och stretcha.
Sen får vi se.

Oh yes backintervaller!

Idag stod backintervaller på schemat, och eftersom  mamma/mormor är på besök och barnvaktar, kunde vi ge oss ut tillsammans maken och jag.
Detta har ju varit mitt favvopass under hela våren, men jag kände mig inte lika uppspelt som jag brukar inför detta.
Kanske bara tillfälligt.
Jag vet ju att jag ska ta det lite lugnare nu eftersom det imorgon bara är en vecka (hjälp!) kvar till maran.
Så därför fick det bli 8 vändor i backen idag.
Värmde upp i 2,2 km och därefter sprang vi backens 200 m x 8 för att sedan jogga ned hemåt i 3 km.

Försökte att inte gå max i backen utan fokusera på tekniken först och främst.
Blev ändå rejält trött i benen som kändes som seg kola mot slutet, så 8 st var verkligen tillräckligt.
Men kul var det som vanligt.
Varför det är så kul med backintervaller vet jag inte. Kanske är det det där med att besegra en backe, och sen dessutom göra det flera gånger. En seger gånger x antal.
Med ett långpass, tusingar och ett kortare distanspass i benen denna vecka, är det kanske inte konstigt att de  var lite sega mot slutet.
De tackar nog och tar emot morgondagens vila med stor glädje.
När vi kom hem möttes vi av en glad och supermysig kille och jag roffade åt mig en massa pussar och kramar.
Så bra belöning efter dagens pass!

Lyckligt lottad

Vårt hotell fotat från morgonspringet

Ett helt magiskt dygn.
En bebis som var exemplarisk. Kan bara konstatera att han också gillar att komma bort.
Noel var med på restaurangen igår kväll och satt nöjd vid bordet med sin bitring under hela middagen.
Efter matning och badning på hotellrummet, somnade han nästan direkt i hotellets spjälsäng.
Så förtäring av lyxiga chokladpraliner kunde göras i godan ro.

Ett rum med sjöutsikt, nästan 8 timmars sömn i sträck och frisk luft har verkligen piggat upp hela mig.
Så i morse gav jag mig ut för att köra backintervaller. Ville utnyttja tiden då maken kunde ta hand om Noel, och passa på i dessa fina omgivningar. För herregud, vad vackert det är därute.

Nya jackan från Blogger Boot Camp-vinsten testades idag

Medan jag sprang längs Saltsjöpromenaden tänkte jag på hur lyckligt lottad jag är. Detta är något jag tänker på med jämna mellanrum, men idag kändes det lite extra med tanke på anledningen till besöket, omgivningarna, familjemyset och morgonspringet.

Vad tacksam jag är över min familj, att jag kan springa och är i min bästa form någonsin och över denna lyx som det är att åka bort och bo på ett såhär fint hotell i vackraste miljön.

Efter 3,8 km uppjogg längs vatten och hus,  där det ena var större och flådigare än det andra, hittade jag en lagom brant backe som var 170 m. Sprang denna upp och ner 8 gånger innan det var dags att jogga ner tillbaka och den hägrande hotellfrukosten.

Ingen superfart eller maxpass eftersom det var innan frukost, men fick ihop 8,5 km sammanlagt och backintervallerna sög bra i benen.

Med tanke på hur krävande och kuperad banan kommer att vara på maran 14 juli, är det nödvändigt att köra backintervaller med jämna mellanrum.

Tillbaka på hotellet väntade, efter dusch och stretch, en stor och god frukost.

Allt har ju tyvärr ett slut och för vår del innebar det att packa in i bilen och styra kosan hem igen.

Men hit kommer vi definitivt tillbaka. Då kanske en helg när inte någon måste gå till jobbet.

För det här var verkligen ett bröllopsdagsfirande som hette duga!

Favoritpasset

Jag var väl inte jättepeppad att ge mig ut och köra backintervaller kl.19,30 igår kväll, men bra väder och det faktum att jag inte fått till något kvalitetspass denna vecka gjorde att jag inte ens tvekade.
Korta backintervaller var det tänkt och en backe på ca 150 m skulle bli ändamålet.
Backen hade lagom lutning och det tog mig ca 2,5 km att komma dit, vilket blev en lagom uppjogg.
Efter 4 övningar med löpskolning, bla sprättsteg och indianhopp (tack sa vaderna), var jag uppvärmd och redo.
10 gånger upp och ned för backen. Jobbade med höga knän, bra armföring och kortare steg. Tyckte det kändes bra och det var väl det som var felet.
Kämpade men kom inte  riktigt upp i min kapacitet. Vad det berodde på vet jag inte. Det var inte på alla intervaller jag lyckades få upp pulsen på 90%, vilket jag inte brukar ha problem med på backintervaller.
Kanske för att jag brukar köra längre backar annars och inte fick upp farten tillräckligt denna gång.
Men jobbigt var det så klart. Och flåsigt som sig bör.
Att springa längs vattnet i solnedgången gav mig ro i själen och väl hemma svävade jag på små endorfinmoln.

Regn, löpning och jag

Igår, hemkommen efter mina backintervaller,  insåg jag en sak gällande regn och löpning.

För jag ska säga att det tog emot en hel del innan jag gav mig ut.

Tankarna går ju- nej, jag kommer bli blöt, kall och ha regnet i ögonen. Dessutom kommer det bli ett sämre pass pga att jag påverkas negativt.

Fel.

För när jag väl kommit ut så glömmer jag nästan bort att det regnar och jag är blöt. För känslan, den där euforiska känslan,  jag får när jag springer är ju densamma.

Så, att komma ihåg i framtiden- hoppa aldrig över ett pass pga regnet för det spelar ingen roll när man väl är ute.

Det enda tråkiga är att jag får lämna Iphonen (och då musiken) hemma så den inte blir fuktskadad.

Passet då? Jag värmde upp 3 km och sprang till min favoritbacke 250 m lång. Upp och ner 7 gånger. Sen 3,5 km nejogg hemåt.

Hög puls, mjölksyra i benen. Skönt, härligt, jobbigt och grymt kul!

Och som jag hoppades, min kropp är tillbaka i bra slag. 

Inga tunga ben, eller betongklumpskänsla. Nu var det en lätt Carro, med massa energi och ben som bara ville fortsätta springa.

Tack snälla kropp!

Fredagsplaner

Idag är det fredag. Fredag den 13:e. Om det betyder otur eller ej återstår och se. Jag brukar inte vara skrockfull, men går något snett idag kan jag alltid skylla på det.
Efter en natt där Noel vaknat med 1,5 timmes intervaller och varit ledsen, verkar som mardrömmar, känner jag mig rätt trött.
Men det ska inte få hindra mig från dagens planer.
Snart ske vi bege oss till city för att träffa en kollega på lunch, och sen blir det några ärenden på stan.
Kanske kan jag senare få till en liten tupplur på eftermiddagen, om jag har tur.
Till kvällen väntar dom där backintervallerna som jag egentligen skulle sprungit igår.
Förhoppningsvis blir jag påhejad av maken och Noel, så att jag kommer flyga upp för backen.
Sen blir det mys i soffan för hela slanten.
Hoppas ni får en fin fredag!

Flåsigt i branten

När solen började gå ner och ersatts av begynnande mörker, gav jag mig ut på kvällens pass som skulle bjuda på backintervaller.

Efter 2,5 km uppjogg kom jag till backen som mäter ca 250 m. Tanken var att backintervalla i 3 km.

Sprang upp och ner för backen 7 gånger och det blev sammanlagt 3,2 km.

Det var riktigt längesedan som jag gav mig på backintervaller, men oh så härligt det var! Och fy vad jobbigt!

Men det där går nästan hand i hand för mig, ju jobbigare det är desto roligare blir det. Vad sjukt det låter. Men det är sant.

Flåsade som en flodhäst och jag kände mig varken snabb eller stark, men redan nästa gång vet jag att det kommer att kännas lättare.

Avslutade hemåt med 2,5 km nedjogg och kände mig skönt slut i benen som fick sig en redig match idag.

Backe upp, backe ner

Favoritbacken

Dagens promenad fortsatte på gårdagens inslag med kuperad terräng.


Jag begav mig därför till min favoritbacke, där jag brukar springa mina backintervaller.
Backen är ca 250 m lång och lagom brant.


Upp och ner med barnvagnen 4 gånger, sen kände jag mig nöjd då både flåset och benen fått sitt.
När jag kom hem igen kunde jag summera 6 km.


Snart dags för dagens andra promenad, då jag och Noel ska möta upp maken på fikadate.