söndag 29 september 2013

Sakta men säkert




Dagarna går fort och imorgon är vår Stella redan två veckor gammal. Jag vet ju hur fort den här tiden går med en liten, vips så är hon ett år, och vi njuter av bebismys och oplanerade dagar.

Jag ser till att komma ut på en promenad varje dag, i brist på annan träning som jag får vänta några veckor till med, och nu börjar tempot bli högre och frekvensen på steget snabbare. Skönt.
Eftersom Stella inte gillar att åka vagn för tillfället sker de flesta promenader med henne i Ergobaby-selen, där hon sover som en stock tätt intill.

Ingen träning ännu alltså, men jag har dock smugit igång lite med andningsövningar för den inre magmuskulaturen i kombination med knipövningar och jag börjar hitta bra kontakt igen.
Ryggontet jag fick vid promenaderna i början på veckan är nu som bortblåst, nu är det dock bara lite foglossning som fortfarande gör sig påmind men den avtar sakta men säkert med tiden.
Var sak har sin tid och jag låter kroppen ta den tid det tar att återhämta sig från två graviditeter på två år, två kejsarsnitt och en svår havandeskapsförgiftning med HELLP den första graviditeten.
Tack du fantastiska kropp.

onsdag 25 september 2013

Heja Stella!

Äntligen går det åt rätt håll.
På återbesöket på sjukhuset idag visade det sig att Stella gått upp bra i vikt. Lyckliga och lättade kunde vi därför bli utskrivna, roch fick åka hem igen med de packade väskorna och vår lilla skatt.
Trägen vinner som jag brukar säga.
Heja Stella!




tisdag 24 september 2013

Promenadvänlig





Trots att senaste veckan varit lite upp och ner, minst sagt, med minimalt med sömn och sjukhusvistelse är jag förvånad över hur pass mycket energi jag hade idag.
Om jag jämför med för några veckor sedan i slutet av graviditeten, så känner jag mig kanske tio gånger piggare nu.
Det måste vara tack vare den där amningen.
Och nu börjar även smärtan ge sig i snittet.
Förutom bullbak idag med hela lilla familjen medan regnet smattrade utanför, var det därför äntligen dags för den första längre promenaden efter förlossningen. Känner mig lite mer promenadvänlig nu, helt enkelt.
Som jag har saknat frisk luft och rörelse.
3,5 km fick räcka, och det verkade kroppen också tycka var lagom.
Eftersom snittet ihop med den graviditeten har gjort mina magmuskler försvagade ihop med magmuskelseparationen, blir ryggen snabbt trött då inte magen just nu inte stöttar upp.
Men jag tar det sakta men säkert och så snart som magen tillåter, kommer jag börja stärka upp bålen och magen igen.
Och precis som många andra kommer jag bland annat att använda mig av appen "Mammamage".
Då kommer promenaderna bli längre och så småningom kommer jag förhoppningsvis äntligen kunna springa igen.
Längtar!

På sparlåga

Bloggen går lite på sparlåga just nu. Eftersom träningen lyser med sin frånvaro och jag håller på och anpassar mig till livet som tvåbarnsmamma, så blir det sporadiska inlägg.

Vi har haft det lite skakigt sista dagarna då Stella(japp, nu har hon fått sitt namn), har varit väldigt trött och inte orkat äta så mycket. Hon har gått ner i vikt och inte klarat att gå upp igen som bebisar ska göra efter de första dagarna.
Vi har därför legat inne på Astrid Lindgrens barnsjukhus, men nu fått komma hem på permission.
Diverse prover har tagits, de hittar inget fel och alla värden ser bra ut. Så nu är det ännu mer fullt fokus på att amma och koppmata och få i henne allt jag kan.
Vi ska tillbaka på vägning imorgon, så håll tummarna att hon gått upp vikt.
Det här har gjort en redan känslig, nyförlöst mamma med hormoner all over the place och snitt i magen, ännu känsligare och närmare till gråt. Eftersom Noel hamnade på Neonatalen när han föddes, känns det extra jobbigt att vi även denna gång fått lite problem i nyföddhetsstadiet. Jag hoppas givetvis på att snuttan bara behöver lite hjälp och att allt blir bra de närmaste dagarna. Skulle dock kännas tungt om vi blir inlagda imorgon igen.
Hoppas, hoppas på glada nyheter imorgon alltså.

torsdag 19 september 2013

Doften av bebis...




Sånt här ägnar jag mina dagar åt just nu.
Bebismys alltså.
Snuffsa på hennes lena hud och andas in hennes underbara doft, amma och vara med hela lilla familjen på fyra.
Och Noel verka tycka det är spännande med lillasyster och pratar om "pussa syster" ofta och pussar sedan henne medan jag ammar.
Det är så fint att se och mammahjärtat bultar lite extra.
Något namn har hon inte ännu, men snart hoppas vi se vilket namn som passar vår lilla tjej.

I övrigt är jag inte särskilt mobil just nu. Att vara snittad är ingen walk in the park som vissa verkar tro.
Att gå längre sträckor just nu är otänkbart. Att nysa, skratta och hosta gör ont och det känns som om magen går av varje gång.
Men, det blir bättre för varje dag och efter erfarenhet från förra gången vet jag att det redan om några dagar kommer att kännas avsevärt mycket bättre.
Det är ju bara det att jag innan detta haft stora magen i några månader och inte varit så smidig och nu har jag stygn i hela buken som gör mig begränsad.
Jag längtar verkligen efter att bli rörlig igen.
Men snart så.

måndag 16 september 2013

Lillasyster är här!




Efter en lite oviss morgon pga en infektion i kroppen beslutades det tillslut ändå att kejsarsnittet skulle genomföras och ut kom vår älskade dotter och Noels lillasyster.
3530g och 49 cm lång.

Allt gick bra denna gång, om än att hon var svår att utförskaffa då hon låg i sätesbjudning, och nu vilar vi ut på avdelningen och njuter av vår bebisbubbla.
Lyckan är total!

onsdag 11 september 2013

Just det.....

För er som inte vet det, finns jag på Instagram där ni kan följa mig som @klarafardigaspring.
Lite mer blandat från livet än vad som hamnar härinne.
Så välkomna!


Magen och jag i tidningen

Jag fotades häromveckan för nyhetsmagasinet Fokus och resultatet ser ni här nedan.
Artikeln handlar om ny forskning inom arv och genetik och hur vårt och våra förfäders levnadssätt påverkar framtida generationer, och jag fick symbolisera den gravida.
Lite kul att se sig själv i tidningen och jag blev jättenöjd med bilden.
Ska sparas och ramas in:)





söndag 8 september 2013

Vilar mig i form

Nä, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är lite frustrerad just nu.
Och då handlar de inte om graviditeten i sig, utan om den här stillsamma tillvaron som den medför i kombination med högt blodtryck och därigenom hög risk för ny havandeskapsförgiftning.
Både jag och kroppen längtar efter rörelse och träning, som den ju är van vid, och det här med att bara vila är ju egentligen inte min grej.
Men jag vet ju att det är för mitt och barnets bästa och jag vill ju absolut inte hamna där jag hamnade sist.

Nu är det faktiskt bara en vecka kvar innan vår bebis kommer, men sen hur lång tid efter snittet och förlossningen det tar innan jag kan träna får vi se. Det är ju inte prioritet direkt till en början när bebis väl är här, utan det får ta den tid det tar, men längtan finns ju såklart alltid.
Just nu är den längtan extremt stark. Löpare till höger och vänster, roliga lopp som springs och rapporteras om och starka och sunda personer som inspirerar gör att det kryper lite i mig.
För att ha ork, kraft och vara mitt bästa jag är träningen en självklar del av mitt liv.
Barnmorskan säger vänta 8 veckor, men jag var igång några veckor tidigare förra gången då jag känner min kropp bäst och jag mådde så pass bra.
Kanske blir det annorlunda denna gång, vad vet jag, tiden får utvisa.
Allt har att göra med att barnet och jag ska må bra,  operationen ska gå bra och att inga komplikationer ska tillstöta.
Men som sagt, jag kommer inte att ha någon brådska.
Jag har faktiskt all tid i världen på mig att bli mitt starkaste och snabbaste jag.

torsdag 5 september 2013

Status vecka 38




Ja, nu räknar vi dagarna innan vår bebis är här. 11 st idag.
Visst känns det lite underligt att det är så planerat med kejsarsnitt och så, men också bra då vi givetvis hoppas slippa traumat från förra förlossningen genom detta.
Eftersom jag redan gjort ett kejsarsnitt tidigare, vet jag vilken smärta jag ska förbereda mig på och jag vet också hur begränsad jag kommer att vara de första veckorna. Att knappt kunna gå och röra sig överhuvudtaget de första dagarna.
Sen får jag nämligen inte lyfta mer än bebisens vikt 4-6 veckor efteråt, så det svåraste kommer att bli de timmar på dagarna när jag är ensam hemma med både Noel och bebisen. Men vi får vara kreativa i våra lösningar, så går det mesta.

Förutom tristessen som infinner sig just nu när jag inte får träna, börjar det bli ganska tungt och dessutom har foglossningen bak vid svanskotan kommit för att stanna. Så promenaderna får bli korta sådana nu.
Som tex fram och tillbaka till Noels förskola x 2.
Men i övrigt mår jag prima och har faktiskt blivit av med mycket av den vätska jag samlade på mig i fötterna under sommaren.

Det mesta är fixat nu inför ankomsten, även om det känns som om jag aldrig blir färdig. Saker som ska inhandlas( nej, jag har inte allt sedan tidigare) och idéer som tyvärr inte orkar genomföras.
Men korgen och vagnen är bäddade i alla fall.
Kläderna är tvättade och babyskyddet framplockat.




Samtidigt passar jag på och njuta av magen och funderar mycket på vem det är därinne.
Snart vet vi.

söndag 1 september 2013

Det här är månaden det händer

September.
Hela året har jag vetat att det är i nu i september som det allra största ska hända. Det allra finaste man kan få vara med om.
Förra gången vi hade lyckan att få vara med om det var i november 2011.
Jag pratar givetvis om när ett barn kommer till världen.
Vårt andra barn.
Som vi längtar.
Den 16:e är det dags om allt går som det ska. Då plockas vårt lilla knyte ut och får se världen för första gången.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...