Första milen

Nu har det gått några veckor sedan jag började springa hela sträckor igen efter graviditet och förlossning.
Mina rundor har legat mellan 5 och 8 km, vilket har varit alldeles lagom så här i kom igång-fasen.
Jag begränsar mig till varannan eller var tredje dag än så länge, då jag inte vill pressa kroppen innan den är redo för mer.
Däremellan kör jag styrka och yoga och det har känts lagom.






Men denna vecka har jag gått och funderat på lite längre och om jag är redo att testa den där milen.
Så igår stoppade jag ner en sovande bebis i springvagnen och gav mig iväg.
Det blåste motvind, hård sådan, första 3 km och det var en tung känsla i kroppen.
Efterhand lättade känslan, och nu hade jag vinden i ryggen och jag kunde driva på mer i steget

Trots att det bitvis var tungt och benen blev lite sega mot slutet, inte konstigt då 10km med vagn i nuvarande form inte är vardagsmat, så kändes det ändå riktigt bra i kroppen.
Inga fogkänningar eller problem med knipet eller fötterna, som jag känt av på sistone.
Kanske tre dagars spring-vila gjorde susen.)
Äntligen avverkat den där milen post-graviditet(idag är Stella 14 veckor) och även om det inte gick fort någonstans(spelar ju ingen roll egentligen), så känner jag mig så glad och lycklig över att kroppen vill vara med på noterna.
Tack snälla kropp.

Snölöpning

Nyfallen snö. Några minusgrader. Frisk kylig luft i lungorna. Gnistrande sol och spring i benen.
Med ull närmast kroppen och springskor med dubbar är jag mer än redo för vinterlöpning i kyla och snö.
Igår blev det 7 km runt sjön där jag sprang enbart på känsla och lät benen bestämma tempot.
Visade sig bli snabbaste passet hittills efter förlossningen och mitt tredje sådant, snittet på 5,54 min/ km indikerar att jag är på väg på väg tillbaka.
Förvisso låg pulsen högt på 80%, men så får det vara för nu.
Snart är det dags att planera och strukturera löpningen igen och då kommet pulsen återigen spela en större roll.



Det är ändå något visst med vinter och löpning.
Det ligger något mysigt över det.
Nästan lite förtrollande.
Och jag älskar det.

Första, trevande springstegen

Igår var det 9 veckor sedan Stella kom till världen. Och i lördags blev hon två månader.
Hur fort går tiden egentligen?
Bebisen blir bara större och större och imorgon fyller den stora 2 år.
Och lyckan över två barn.
Som jag fortfarande inte förstått att jag har varit så lyckligt lottad att få.

Jag har tagit det lugnare med träningen denna gång än efter förlossningen med Noel.
Har inte känt mig lika stark på något sätt och jag varit mer rädd om ärret på magen.
Dessutom har jag fokuserat mycket mer på styrketräningen denna gång, eftersom jag tappat mycket i styrka.
Vill ju vara stark och ha en kropp som tål löpningens påfrestningar.
Och vara skadefri.

Men nu börjar jag känna mig i alla fall lite stark igen och någorlunda återhämtad efter förlossningen och snittet.
Så idag var det dags.

Äntligen springdags.
Med Stella i springvagnen och den vanliga promenaden runt sjön, blev det 2 min jogg varvat med 8 min gång. Om vartannat.
Jag hade lätt orkat springa längre tid, men ville inte gå ut för hårt och kanske få ett bakslag.
Skynda långsamt, ni vet.

Underbart. Njutbart. Och ändå in i benmärgen lycklig över att åter kunna springa. Ja, eller mer jogga just nu då.
Ser redan fram emot nästa gång.
Och då blir det fler springminutrar och mindre promenerande.

Tillbaka i gymmet!

Det var över två år sedan jag sist ägde ett gymkort.
Men nu, efter att danska gymkedjan Fresh fitness öppnat sitt första gym i Sverige bara några km från hemmet och lockade med det grymma priset 125kr/mån, kunde jag inte motstå frestelsen och jag är återigen ägare av ett gymkort.

Under dessa två år som gått har jag mestadels tränat i hemmagymmet men även tränat lite i jobbgymmet och passat på så fort ett gym funnits tillgängligt.
Därför känns det riktigt kul att nu mer regelbundet få tillgång till ett större utbud av utrustning och träningsformer.

Så igår var det äntligen dags.
Pirrig och förväntansfull gav jag mig iväg.
Gymmet var stort och fräscht, lite kalt men lätt värt pengarna. Ingen spännande design men det mesta fanns inklusive två gruppträningssalar där man både kan träna med virtuell och verklig instruktör.









Träningen då?
Det var lätt träning med fokus på kondition som gällde.
10 min crosstrainer, 10 min cykel och sedan höll jag till bland de fria vikterna.
Ryggresningar, benböj på bosuboll och lite snakerope fick utgöra detta första lugna och lite försiktiga pass.
Är fortfarande rädd om ärret och vill inte utmana med vikter och belastning.

Men åh så kul den där halvtimmen var!
Sen att jag lyckades byta om i herrarnas omklädningsrum visade det sig( det var ingen därinne som tur var), var väl mindre lyckat haha...

Lillasyster är här!

Efter en lite oviss morgon pga en infektion i kroppen beslutades det tillslut ändå att kejsarsnittet skulle genomföras och ut kom vår älskade dotter och Noels lillasyster.
3530g och 49 cm lång.

Allt gick bra denna gång, om än att hon var svår att utförskaffa då hon låg i sätesbjudning, och nu vilar vi ut på avdelningen och njuter av vår bebisbubbla.
Lyckan är total!

En av alla fördelar med löpning...

...är att man kan utöva det var som helst.
Du behöver bara ett par skor och gärna träningskläder.
Som att upptäcka städer man besöker. På med skorna, ut och spring och få sightseeing samtidigt.
Så himla bra.



Nu kan jag förvisso Göteborg rätt bra efter att ha bott här i 5 år, men i morse joggade jag en tur i välkända områden och spanade på det som var nytt.
Och lite typiskt Göteborg var det så blåsigt att jag höll på att få diverse grenar över mig, men det gjorde inget för det kändes så bra. Men mot slutet fick jag öva lite på knipet. Det kan jag leva med:)
Och tacksamheten över att fortfarande kunna springa är så stor.
Tror nog att det snart kan vara sista veckan. Men det gör ju faktiskt inte så mycket, för jag hade aldrig trott att jag skulle kunna hålla igång i v.30 eftersom jag fick ge upp halvvägs in i graviditeten med Noel.
Men än så länge blir det nog alltså något eller några fler pass, beror helt och hållet på kroppen då jag vet att det kan förändras så fort.

Nästan lite snabb igen

Idag gav vi oss ut på en kombinerad vagnjogg/djurutflykt. Vi har nämligen turen att ha en 4H-gård rakt över sjön ca 3,5 km bort och som ligger mitt i den fina rundan runt sjön som jag sprungit så många gånger. Både med och utan vagn.



Det började som vanligt efter ca en km med håll och vi fick fick gå i ca 200 m, men det gick över fort och vi kunde börja jogga igen.
Och det gick av bara farten.
Förvånat kollade jag på min Garmin flera gånger och såg att vi ofta låg under 6 min/ km, vilket ju för att vara mig såhär gravid i 7:e månaden (v.29 idag) är snabbare än vad jag sprungit på länge. Och då kunde jag också prata samtidigt.
Jag förstår ingenting.
Förmodligen var det en ovanligt bra dag för min kropp, för de senaste veckorna har jag dragits med håll, kisspauser, flåsig tung känsla och vissa gånger ett tryck nedåt som gjort att jag ofta behövt gå eller ta mig fram med långsammare jogg.
Förvisso fick vi en paus i mitten när vi
djurspanade, men ändå.
Känslan var så annorlunda idag. Så mycket lättare och jag kände mig verkligen urstark.
Och inte blev det sämre av att vi blev påhejade av en annan löpare vi mötte med orden:
-Starkt jobbat, ni inspirerar verkligen!




Djuren var som vanligt uppskattade av Noel och efter en liten stund sprang vi vidare, alla tre nöjda.

Utepremiär -altanstyrka

Så. Äntligen.
Förkylningen och hostan verkar äntligen avta, och idag var det äntligen dags för träning igen.
15 dagar sedan sist.
Vet inte när jag senast var utan träning så länge.

Dagen till ära drog jag fram utrustningen och gjorde det jag sedan vi flyttade in i höstas har planerat och längtat till, nämligen uteträning på altanen och på tomten. Så väldigt lyxigt det kändes att stå ute i solen och svinga en kettlebell.

För att komma igång lite lätt, blev det 6 tabataintervaller med två övningar i varje intervall sammanlagt 12 övningar alltså.

Lätt gravidanpassat, men ändå utmanade.
Nu är jag halvvägs i graviditeten, v.20, och än mer fokus på styrketräning som gäller.
Känner att jag tappat en hel del i både styrka och kondition de här två veckorna. Men nu hoppas jag verkligen att jag ska slippa bacillerna och kunna bygga upp mig igen.

Min springlängtan är just nu större än störst och nu jag är så glad, för vet ni - imorgon blir det lunchspring. Yes!

Ett hjärta som slår

Idag fick jag höra hjärtslagen på en miniperson för första gången. Och inte på vilken miniperson som helst. Utan på vår lilla bebis i magen. Besök hos barnmorskan med den lilla mikrofonen mot magen.
Snabba, korta och jämna slag. Precis som det ska vara.
Underbart och med tårar i ögonen var det lika fantastiskt som förra gången, då med Noel i magen.
V. 17 nu och magen och den lilla ger sig mer och mer till känna.
För några dagar sedan kände jag de första små rörelserna och med ens blir allt mera verkligt.
Att det bor en bebis därinne.



På vägen hem från jobbet var det dags för mitt hjärta att slå snabba slag.
Ljus kväll, sol i ögonen men snålblåst och kylig luft.
När jag skulle spänna fast ryggsäcken fick jag dra ut bandet på spännet rejält för att få igen det över magen, trots att det bara var förra veckan som jag sist hade den på mig. Det händer grejer nu.



10 km jogg hem i makligt tempo och det utan att ens behöva stanna för ett skogsbesök.
Precis som barnmorskan sa, ligger vår bebis långt, långt ner och trycker på kissblåsan. Vilket förklarar mina täta toabesök.

Gick i två korta backar men annars kunde jag hålla samma tempo hela vägen.
Imorgon blir det istället spring till jobbet på morgonen.



Jag passar på helt enkelt.

Stark

Okej.
Jag kanske inte är mitt starkaste jag just nu.
Men.
Oj, så stark jag kände mig på dagens styrkepass. Sen om det är hormoner eller något annat, spelar ingen roll.

Lunchträning som vanligt och en tur till jobbgymmet.
Efter att jag och maken kört 30 min core i vardagsrummet igår kväll, var jag sugen på att ge benen en omgång idag.



Benböj och marklyft i smithmaskin, mer benböj både med benkick och i TRX.
Passade även på att ge ryggen en omgång med räckhäv och rodd.
På slutet blandade jag tricepsarmhävningar med en coreövning med medicinboll.



Vilken härlig känsla.
Stark, glad, gravid känner jag mig idag, precis som boken heter som jag har hemma.

12 km familjemys

Min löpträning har verkligen gått på sparlåga nu en tid. Vilket i och för sig har sina förklaringar.
De första två veckorna som gravid(då jag visste om det alltså), var ungefär som vanligt men i takt med att illamåendet och tröttheten tog över mig, minskade
mina vecko-km drastiskt.

Nu är jag nästan mig själv igen, och den här veckan har jag hittat tillbaka lite grann. Anpassat efter tillståndet, förstås, men ändå.
I onsdags sprang jag 7 km till jobbet, i torsdags blev det en genomkörare på gymmet, i fredags lunchjogg, igår körde jag ett kort tabatapass hemma för hela kroppen och idag, 12 sköna kilometrar med maken som sköt en sovande Noel framför sig i vagnen.


Jag längtade verkligen efter ett lite längre pass än vad jag sprungit de senaste veckorna, och eftersom jag inte har något direkt sug efter långpass just nu blev 12 km alldeles lagom.
Två stopp i skogen blev facit, med en halvfrusen väntande make, och jag blir ändå lika förvånad varje gång blåsan gör sig påmind.
Hallå, stannade jag inte nyss för kisspaus?

Inte helt lätt alltså att springa med en som måste stanna var 6 km, men idag var tanken mer umgänge än effektiv träning.
Magen kändes oroväckande skvalpig i början men det lade sig och sen kändes det hur bra som helst. Jag kunde tom lägga in en fartökning i 4,30-fart några hundra meter på slutet. Underbart!

I övriga livet är det mycket som händer nu.
Noel och hans pappa håller på och skolar in på förskola och det är med blandade känslor som vi, som så många andra redan gör eller har gjort, ska lämna ifrån oss vår skatt på dagarna.



En ny tid börjar nu helt enkelt.
Men jag vet att han kommer att gilla det, för redan nu verkar han trivas med sina nya kompisar och allt verkar så spännande.
Han springer runt och skrattar och myser och märker knappt att pappa är där.

Helgerna går fort och nu är även denna på väg mot sitt slut.
Lugna kvällar, tidiga mornar och intensiva dagar och den här helgen är inget undantag.
Igår träffade vi Andréa med familj på lunch/fika och djurparkshäng i Aspudden, idag förutom ovan familjemys har vi varit en sväng till Täby C och införskaffat ytterligare utrustning som Noel behöver på sin friluftsförskola.
Med föräldrar som älskar att vara ute, hoppas vi givetvis att även vår son kommer att upptäcka tjusningen med naturen.
Och eftersom han ofta kommer gående med sina skor och vill gå ut, tror jag att det kommer att passa honom jättebra.

Det finns ändå lite fart i mig

Ett lunchpass var planerat. Jag gillar att kunna komma ut i dagsljus och få ny energi med mig in på kontoret.
Sen att det blir lite stressigt med dusch och mat, får man ta.

Vaknade återigen vid 5-snåret imorse(av mig själv), så vid lunchtid och dags för löpning var jag obotligt trött.
Men ändå sugen på att komma ut.

Så det var bara att dra på sig kläderna och bege mig mot Djurgården. Vilken lyx att kunna få springa där på dagarna, lite variation till transportspringet.

Garmin tog 1 km på sig att hitta satelliterna, så efter 2 km på klockan( egentlige då 3 km) satte jag igång med min fartlek.
Och trots att det var rätt halt och jag saknade dubbar, kände jag med ens att det skulle gå undan.

4 km fartlek med smittfart på 4,49 min/km är jag jättenöjd med och totalt 8 km. Sprang om flera stycken på vägen och kände mig stark och pigg.
Har ju känt mig seg och kraftlös på sistone beroende på förkylningar som avlöst varandra.
Men idag kändes det som om den gamla Carro var tillbaka, och
nog finns det lite fart någonstans i den här kroppen.

Stoppa tiden tack!

Under dagens löptur med vagnen där en sovande Noel låg och som avverkades i bästa möjliga höst/vinterväder slog det mig- snart är det slut.
Om 7 veckor, efter årsskiftet,  byter jag nämligen den lugna, mysiga tillvaron som föräldraledig mot jobb igen och ju närmare det lider desto mer verkligt blir det att jag faktiskt ska gå till jobbet igen.
Mysiga vagnjoggar under dygnets ljusa timmar är bara en av många saker jag kommer att sakna.
Men framförallt, jag kan inte förstå hur mycket jag kommer att sakna Noel om dagarna.
Men nu är det dags att lämna över till maken och jag vet att de kommer att få det minst lika mysigt som vi har haft det.
Och nog känns det som om var sak har sin tid.

Stretch i solen på verandan, lyckliga jag.

Såklart känns det också spännande att gå tillbaka till den "vuxna" världen och kunna göra nytta på annat sätt, men fram tills dess ser jag verkligen till att utnyttja tiden som är kvar här hemma.
Och när jag tittar på Noel eller som tex som idag under den fantastiskt fina löpturen, önskar jag ibland att man kunde stoppa tiden.
För det här året har varit det bästa året i mitt liv.

Som ny nästan

Efter senaste löppasset fick jag feber och hade dessutom ont i magen. Sen om det berodde på ansträngningen är väl mindre troligt. Det hade nog sannolikt kommit ändå.
Kanske var det som någon skrev, att de där sista bacillerna var tvungna att göra ett sista statement i kroppen för att sedan kunna försvinna och kroppen skulle bli "rensad".
Och nog känns det som om kroppen är på gång igen piggare än på länge.
Dessutom nästintill skadefri. Tack snälla kropp.
Så därför passade det bra att bygga på den här känslan av en nystart med ett återbesök hos naprapaten.
Några små låsningar i bröstryggen, men i övrigt var det inga större grejer.
Fick massage på rumpan, vaderna och baksida lår som var lite spända och ömma och det gör verkligen lika ont varje gång.
Men det är det värt och det är väldigt effektivt.
Jag känner verkligen stor skillnad i musklerna efteråt varje gång.

Nyknådad och nyknäckt gav jag mig ut på min kvällsrunda  på något som kändes som bumibjörnsben (studs, studs) och  det var en sån där gång när det kändes som om jag hade kunnat springa hur långt som helst.
Och det slog mig att det var så skönt att få känna den där känslan igen, det var längesen nu.
Det var skymmning och blev nästan mörkt mot slutet och kanske är det så att jag omedvetet springer lite fortare när det är mörkt eftersom jag ibland får för mig att det är någon bakom. Eller så är det för att jag vill komma hem snabbare.
Hur som helst, jag känner att det har vänt nu.
Och jag längtar verkligen efter den kommande träningen under hösten och till säsongens sista lopp.

.