Kungsholmen runt 2014

Tävlingspremiär och formkoll.
Detta blir en lite komprimerad racereport.
Något personbästa visste jag att jag inte var i närheten av. Är inte i den formen ännu.
Men gårdagens lopp över 21195 m gick ändå bättre än förväntat.






Jag hade verkligen ingen aning om vad vilken sluttid jag skulle sikta på, så jag gick ut i lugnt tempo och tänkte att runt 5.30 min/km borde vara rimligt. Men jag hade nog underestimerat mig som vanligt.
Efter några km ökade jag tempot och insåg att jag orkar hålla under 5 min/km. Matade på km efter km och med pepp av maken, Noel och en sovande Stella på flera ställen längs med banan, höll jag ångan uppe. Väl ute på andra varvet av två insåg jag att jag skulle kunna klara under 1.50 om jag höll mitt tempo och allt kändes bra. Kände mig stark hela vägen och efter 16 km kände jag mig fortfarande oväntat pigg så jag la i en växel till och ökade farten.
Med 3 km kvar började jag känna mig lite trött men fortfarande med bra ork och inser att under 1.45 är inom räckhåll.
Lägger i sista växeln in ner mot Rålis och mina två sista km går på 4.32 min respektive 4.28 min. Extra svängen i Rålis innan målgång känns som en evighet. Ser lilla fina familjen igen, nu även med lilla S vaken, och längtar ännu mer till mål.
In på målrakan ser jag klockan som tickar ovanför mållinjen 1.44.någonting. Yes, det gick. Tiden blev 1.44.40.
Även om jag var 3 min från pb är jag ändå jättenöjd. Det här visade att jag är på god väg mot min forna form och faktum är att jag orkade springa snabbast andra halvan. Brukar ju oftast vara tvärtom.
Så det här känns lovande och var precis det besked jag ville ha just nu.

PT-plugg och tävlingsdags

Den teoretiska delen på min PT-utbildning är i full gång och det känns som om varenda minut jag får över efter nattning av barn går till pluggande. Utöver detta ska jag även hinna med min egna träning, som får bli antingen dagtid när Stella sover(eller pluggar på dagen om träningen blir på kvällen). Livet går med andra ord i 180 just nu. Därav även mitt icke så frekventa bloggande.
Men det är ju en kort period det kommer att vara så här. Och jag hoppas och tror att det kommer att vara värt det i slutändan. För det är ju det här jag vill göra. Det jag brinner för. Och då är det värt att kämpa för.

Något annat kul som jag knappt hunnit reflektera över är att jag gör tävlingsdebut imorgon.
Halvmaran på Kungsholmen runt.
Ska bli kul att springa lopp igen, (vilket senast gjordes 2012 och även då halvmara), men har inga förhoppningar om något personligt rekord. Är inte i närheten av den formen. Tar det som ett långpass och en formkoll helt enkelt.
Men håll en tumme eller två om du vill ändå och hoppas att regnet håller sig undan.
På återseende.

Tuffa veckan

Jag är nu inne på min fjärde vecka på mitt utformade löpprogram från Andréa.
Nu börjar jag få in rutinen igen med träningsprogram, struktur och framförallt kontinuiteten.
Jag har tyvärr inte riktigt fått till alla pass som planerat, då jag haft halsont och nu i helgen lätt magsjuka, men det handlar bara om några få ynka som jag fått stå över så det är jag ändå nöjd med.

Sakta men säkert märker jag att det händer saker. Kroppen kommer ihåg. Benen blir lättare för varje gång och hela jag känner mig starkare. Skön känsla.
Otålig som jag är vill jag ju gärna ha tydliga framsteg helst på direkten, men då är det bra med den där coachen som talar om sånt jag behöver höra. Om långsiktighet och träning för en skadefri kropp.

Den här veckan är den tuffaste veckan hittills.
Backintervaller, progressivt tempopass och ett lugnare, lätt pass är hittills avverkat och trots att mörkret på kvällstid, när maken kommit hem och det är dags för mig att ge mig ut, inte lockar känner jag mig just nu extremt motiverad och målinriktad.
Inte bara i kroppen alltså som jag nästan är tillbaka till mig själv igen.

Under kvällens progressiva tempopass, 4 km i stegrande fart, 3 km i strax under tröskelfart, och 2 km nedjogg, höll jag mig i 4,55 min/km under 3 km-aren och visst är det trevligt när 4-någonting fart börjar synas på klockan igen.
Kände mig faktiskt lite snabb. Och bättre ska det ju bli.

Imorgon bär det av till gymmet, som jag har längtat, och efter att enbart tränat hemma de två senaste veckorna känner jag mig nästan som om det vore julafton . Tänk vad kul det ska bli att få botanisera ibland alla redskap och vikter.
Till helgen väntar sedan också mitt första riktiga långpass på denna sida graviditeten. Härligt.

Längsta på mycket länge

Den här veckan har jag, förutom ett pass som fick ställas in, fått till träningen som planerat.
Utöver några lätta löppass, styrka och yoga/rörlighet sprang jag i onsdags fartlek i mörkret mellan lyktstolpar och njöt av att kunna trycka på och få känna pulsen rusa . Så kul!
Och jag påmindes om varför jag älskar löpning så mycket.

Det blev även en oplanerad vilodag igår lördag, då jag vaknade med tjock hals och morgonspringet fick ställas in. För sedan var det nämligen fullt upp hela dagen då vår lilla Stella döptes i kapellet bara några hundra meter från vårt hus.
Och när kvällen kom var jag bättre i halsen men helt slut i övrigt och soffan segrade.
Idag stod det 14 km på schemat och med barnvakt hemmavid passade jag på att ta med mig maken och få en date i löparspåret. Det gäller ju att ta tillfället i akt.
I ett för mig lagom tempo just nu, 6 min/km, sprang vi helt enligt plan och väl hemma kunde jag konstatera distansrekord post-graviditet.
Eftersom Stella sov långsov på eftermiddagen passade jag på även göra det där bålpasset med pilatesboll som jag inte fick till i måndags.
Plankor, ryggresningar och övningar för de inre magmusklerna tog där de skulle och sakta men säkert känner jag mig starkare och starkare.
Det kommer att bli bra det här.

Mer av allt

Nu är jag igång. På riktigt. Och så bra det känns.
Har haft det lite motigt ett tag nu, men med ett träningsupplägg och en motivation som åter är på topp, var förra veckan äntligen så som jag vill att en träningsvecka ska se ut.
Dock var ju det ändå en lätt vecka men summerade 33 km löpning, två styrkepass och två pass yoga/rörlighet.
Ser fram emot denna vecka som är snäppet hårdare med 5 löppass varav bland annat ett längre distanspass och ett fartlek såväl som styrka och yoga.
Avverkade veckans första pass idag, lätt distans med Stella i springvagnen, och fick efter detta lite känning i halsen så nu hoppas jag peppar, peppar att det inte blir något mer och att jag kan träna på även denna vecka.
Får därför skjuta på det planerade korta styrkepasset till förhoppningsvis imorgon.

Det är den där sömnen alltså....

Konsten att springa långsamt

Igår var första passet på Coachens träningsupplägg.
Jag fick ju detta, 10 veckor plus en PT-timme, i födelsedagspresent av maken och känner mig väldigt nöjd över den presenten.
Anledningen till att jag önskade mig det var framförallt att få komma igång bra efter graviditeten men också för att träna rätt och behålla mig skadefri så att jag kan träna på som önskat inför Berlin Marathon.
Jag är ju en sån person som kör allt som oftast 100%, och har svårt att variera intensiteten i löpningen.
Så då är det bra med lite hjälp.
Att springa med hög intensitet och hög puls, det kan jag. No problems.
Och jag är väldigt bra på att ligga i det slitande mellanmjölksläget.
Men att tillåta mig själv att springa långsamt och lätt på de lätta passen, där har jag problem.
Så, att nu ha ett program som tvingar mig till detta och dessutom är så bra planerat med både yoga och styrka, passar mig perfekt.

Så hur gick det då, igår?
Jo, att springa med pulsen runt 65-70%, och dessutom med Stella i springvagnen, visade sig vara betydligt svårare än vad jag trodde. Jag sprang ut i, vad jag tänkte god tid innan föris-hämtningen, men pulsen tvingade ner mig i nästintill gå-tempo( kändes det som) och i uppförsbackarna tvingades jag gå.
Så tiden gick.
Och jag började bli stressad. Inte blev det lägre puls av det.
Men hem kom jag tillslut efter 7 avverkade km med en medelpuls på 73%, och det blev lite bråttom till föris. Ingen dusch och snabbt i med banan och oboy i magen, innan jag hann dit till prick kl.15.

Så jag misslyckades alltså lite med passets pulsmål, men för att vara för att vara mig är det rätt okej ändå. Jag är ju som sagt inte bra på att ta det lugnt.
Men man blir ju bra på det man övar på, sägs det. Så detta kommer jag nog komma underfund med snart.

Vila, återhämtning och nya tag

I måndags vaknade jag med halsont för vad som kändes som femte gången på en månad. På tisdagen utvecklades det till förkylning.
Jag sov två gånger på dagen och åt en väldig massa mat. Av allt.
Fick sedan en god natts sömn till onsdag och vaknade betydligt bättre och förkylningen hade motats bort. Nästintill.

På onsdagen gjorde jag lite yoga/rörlighet, gick promenader, väldigt lätta grejer, och eftersom det sedan kändes fortsatt bra på torsdagen(då jag bland annat träffade den här fina tjejen



över en fika, lunch, promenad och babbel) gjorde jag lite bålstabilitet/träning för de inre magmusklerna på kvällen.

Fyra dagar utan löpning.
Och utan träning. (Eftersom det andra knappt räknas som träning.) Välbehövligt.
Då det cirkulerat den ena efter den andra förkylningen här hemma sista tiden och jag haft lite för få sömntimmar och dessutom glömt att äta så ofta jag behöver, har jag helt enkelt inte varit motståndskraftig och därav knappt haft en enda hel träningsvecka på länge.
Men jag tror dessa fyra dagar gjorde susen.
För under kvällens 5 km kände jag mig lätt och pigg i kropp och ben.



Vilket bådar gott, för på måndag startar vi. Coachen(fikavännen ovan) och jag.
Nu har jag fått mitt träningsupplägg som alltså startar igång på måndag och jag kunde inte vara mer peppad.
Nu blir det springa av. Och även en del styrka och yoga
Det kommer att bli grymt.

Löpbandsvecka

Jag gillar egentligen inte löpband.
Tycker det förtar lite av löpglädjen. Att springa inomhus, på ett och samma ställe, utan att komma framåt och utan att få den där underbara friska luften.
Men ibland är det rätt bra ändå.
Som nu. På vintern med snö och modd på gatorna och med minusgrader i luften. Då det kan vara svårt att få till de där snabba passen ute och löpbandet kan faktiskt skänka lite glädje.

Den här veckan har det, förutom styrka på gymmet två gånger och tabataintervaller på bandet som uppvärmning, blivit två pass på löpbandet. Och ett ute.
I tisdags sprang jag medelhård distans ute med maken, Stella i vagnen och en vän som sällskap.
I torsdags blev det premiär för intervaller och 6x2 min plus upp och nedjogg avverkades på bandet. Så himla kul! Jobbigt såklart, precis som det ska vara.



På fredagen reste vi till Tällberg för firande av pappas 60-års dag och ingen träning hanns med.
I lördags intog jag bandet igen för tabataintervaller som uppvärmning och sedan ett cirkelpass med maken i hotellets gym och idag ett lätt distanspass på 6 km på bandet innan hemfärd.



Kan konstatera att intervaller och snabba pass gör sig betydligt bättre på löpband än de där långsamma, mysjoggarna där man i sakta mak tar sig framåt.
Att springa sakta på löpbandet är ju nästan lite pannbensbyggande:)

Kliver ut ur det komfortabla

Så gick det en tid igen.
Formulerar blogginlägg i huvudet som sedan rinner ut i sanden. Orken tryter eller andra saker prioriteras. Så just nu uppdateras det inte så frekvent. Men.
Ska förhoppningsvis skriva lite oftare. För jag vill ju. Någonstans går det ju lite hand i hand med inspirationen och motivationen som inte varit på topp.
Men med löpcoachning och andra roliga saker som händer under våren, kan man ju inte bli annat än motiverad.
Dessutom har jag ju något riktigt kul att se fram emot i Berlin i september. Föreställer mig målgången vid Brandenburger Tor och ler.

Vad har jag gjort sedan sist då?
Sprungit med vagnen i snömodden, varit på gymmet och piskat skiten ur mig, insett att det är dags att sluta messpringa och mesträna på gymmet(är ok någon gång ibland men inte allt som oftast), hemmatränat med nya kloten, fått hem dagisbaciller till hela familjen, haft halsont, fortsatt planera hur jag i år ska genomföra och förverkliga min dröm, och njutit av min fina lilla familj såklart.
Men nu får det vara slut på mesandet.
Hejdå latmask.

Med lite tempo i benen

Jodå, igår sprang jag äntligen det första kvalitetspasset sedan förlossningen. Vilket för mig innebar 5 km tempo(tanken var lite lägre puls än snabbdistans) + upp och nedjogg.
Kvällen till ära testade jag också min nya lampa, så jag slipper begränsa mig när det är mörkt. Den fungerade bra och fyllde sitt syfte.



Men passet då?
Efter att ha stängt av klockan av misstag efter 200m, blev uppjoggen missvisande men jag tror det var ca 1,5 km. Sedan drog jag upp tempot.
Jag tog bort fältet för fart på klockan och gick enbart på att hålla pulsen inom tänkt intervall och det var kul och skönt att fokusera på något annat. Det kändes överallt att jag var ovan högre tempo och högre frekvens i steget. För varje km som gick kändes det jobbigare och jobbigare som sig bör och när jag närmare mig slutet av de 5 km var jag rejält trött.
Tryckte nytt lap på klockan som då visade att jag sprungit mina 5 km på 25,59. Inte särskilt snabbt men ändå helt okej för att vara där jag är nu. Eftersom jag inte sprungit varken långt, snabbt eller mycket nu efter förlossningen , hade jag inga förväntningar utan såg detta mer som ett kul test.
Hursomhelst, det bästa var nog känslan ändå.
Känslan att ta ut sig lite, att driva på och utmana mig. Som jag saknat det.

Årets första

Det har varit lugna första dagar på det nya året och nu är magsjukan ett minne blott och jag hoppas att det dröjer låång tid tills vi ses igen.
Jag är dock väldigt glad över att resten av familjen klarade sig undan.

En veckas träningsuppehåll har gjort både kroppen och knoppen otroligt motiverade så igår, när jag kände mig tillräckligt återhämtad, var det dags för årets första träning då bålmusklerna fick sig en omgång.
Med både boll, kettlebell, kroppsvikt och hantel gjorde jag sex övningar á 4 min (tabataform 20s arbete och 10s vila x 8) och blev rejält svettig.







Idag var det dags för första springet.
Pigga ben men tyngre flås gav ändå en fin stund i regnet och skogen.
Med bara mina tankar som sällskap.
8 km som gärna hade fått bli länge.
Ljuvligt.

Nu känns det lite som en nystart och nästa vecka ser jag fram emot att köra igång med mer planerad och strukturerad löpning.

Sista dagarna på året

God fortsättning på er!
Det blev en veckas bloggpaus. Inte planerat men det har varit fullt upp och bloggen har kommit långt ner på listan.
Hoppas ni haft en bra och skön jul.
Vi har firat julen i Örebro hos släkten. Stellas första jul och Noels tredje.
Med fullpackad bil och krassliga barn(stackars Noel fick feber på kvällen innan och under natten) gav vi oss i väg på julafton, efter att ha haft morgonmys med både strumpklappar och julegröt.
Träningskläderna var självklart nedpackade och jag kunde glädjas åt en ny hett efterlängtad löparjacka som låg i strumpan och som självklart fick följa med på resan.

Dagarna har fyllts med träffar med både familj och vänner och har nästan gått i ett. Förutom juldagen, då vi mest mös runt, var ute på löprunda och lekte med de nya julklapparna.
Både Noel och Stellas förkylningar blev återigen sämre och nätterna har varit en utmaning.
Och sömn har jag alltså tyvärr inte prioriterat
Så nu verkar även jag ha fått en släng av bacillerna.
På det superlugna löppasset i fredags var pulsen jättehög och trots att jag nästan gick fick jag inte ned pulsen.

Prövade lite styrka utomhus igår som resulterade i rejäl träningsvärk idag, men tyvärr även halsont och nu väntar nog minst två dagars träningsvila.
Kan dock glädjas åt en hel del träning ihop med kära maken, två löppass, ett styrkepass och ett yoga/rörlighet hann vi med och det är ju verkligen lyxigt att få möjligheten att träna tillsammans.

Första milen

Nu har det gått några veckor sedan jag började springa hela sträckor igen efter graviditet och förlossning.
Mina rundor har legat mellan 5 och 8 km, vilket har varit alldeles lagom så här i kom igång-fasen.
Jag begränsar mig till varannan eller var tredje dag än så länge, då jag inte vill pressa kroppen innan den är redo för mer.
Däremellan kör jag styrka och yoga och det har känts lagom.






Men denna vecka har jag gått och funderat på lite längre och om jag är redo att testa den där milen.
Så igår stoppade jag ner en sovande bebis i springvagnen och gav mig iväg.
Det blåste motvind, hård sådan, första 3 km och det var en tung känsla i kroppen.
Efterhand lättade känslan, och nu hade jag vinden i ryggen och jag kunde driva på mer i steget

Trots att det bitvis var tungt och benen blev lite sega mot slutet, inte konstigt då 10km med vagn i nuvarande form inte är vardagsmat, så kändes det ändå riktigt bra i kroppen.
Inga fogkänningar eller problem med knipet eller fötterna, som jag känt av på sistone.
Kanske tre dagars spring-vila gjorde susen.)
Äntligen avverkat den där milen post-graviditet(idag är Stella 14 veckor) och även om det inte gick fort någonstans(spelar ju ingen roll egentligen), så känner jag mig så glad och lycklig över att kroppen vill vara med på noterna.
Tack snälla kropp.

Nu har det vänt

Den tunga, motiga känslan jag haft i löpningen den senaste veckan är äntligen borta.
Förmodligen var det en förkylning som fanns i kroppen men aldrig bröt ut.
Tack för det.

I torsdags sprang jag någon typ av light-fartlek, med några korta fartökningar på 200m. Mest för att hitta lite fart i benen igen.
Och det kändes riktigt bra.
Gav mig tron tillbaka att jag är på väg framåt och att det finns därinne någonstans.

Idag var jag på gymmet och kände faktiskt likadant.
Lite starkare och lite piggare än sist.
Chins i gummiband, latsdrag och cirkelträning.
Hade noll inspiration och motivation idag när jag till slut kom iväg till gymmet, så jag hittade ett cirkelpass á la Lofsan på videofyme som jag körde och med ens kändes allt plötsligt så mycket roligare.






Nu är det bara några få dagar kvar till julafton och vi ska i år åka iväg till släkten och fira.
Julbak, klappinslagning, sista minuten-klappar, städning och packning ska hinnas med.
Och så lite träning.
Tur att jag fick en rejäl sovmorgon imorse till 12. Välbehövligt.

Detta var ju årets mörkaste dag, nu har det vänt och vi går åter mot ljusare tider.
Sådär ja.

Inte helt hundra

Jag har vilat i dagarna tre, lör-mån, pga halsont och allmänt hängigt tillstånd.
Under dessa dagar har jag fortsatt med Mammamage-appen(väldigt lugnt) och gjort lite yoga/rörlighet med Happy Hips. Så välgörande.



Så idag när halsen inte kändes ont länge, var det dags att bege sig ut och testa kroppen och rasar springbenen lite.
En kort vagnjogg som förhoppningsvis skulle ge mig den där fina känslan åter. Den som jag hade innan förra veckan.
Men nej.
Fortsatt tungt och segt.
4 km i snigelfart(dock gör ju vagnen sitt) och en puls som var högre än tänkt.
Så någonting måste det vara som ligger i kroppen och som antingen vill bryta ut eller dra sig tillbaka.
Får hoppas på det senare.

Kvällsspring med sällskap

Fjärde dagen med feber för Noel (ingen bättring) och dagarna hemma har spenderats med otaliga böcker, myspys och sömn. Ingen sömn för mig då, utan de övriga två som aldrig synkar sina sovningar:)
Nu får det räcka med förkylningar på mina små för denna gång och jag hoppas att det vänder nu.

Uteblivet luciatåg imorgon på föris men besöket från mamma/ mormor blev av ändå.
Så tidigare ikväll packade jag och maken ner Stella i vagnen och gjorde något vi inte gjort tillsammans sedan i somras.
Nämligen att springa tillsammans.
Så mysigt alltså.
8 km i lugn fart strax över 6 min/km och kärleken bredvid.
Det kallar jag livskvalitet.

Ingen rolig historia

Gårdagens kvällsrunda går inte till historien som något minnesvärt.
Jag var opepp, trött och seg. Hemma hela dagen med två förkylda barn och när kvällen kom kände jag mig bara slut och trött.
Noel, stackarn, dras med envisa förkylningar (och nu även feber) och får vara hemma från förskolan och Stella blir smittad och hinner aldrig bli frisk hon heller.

Till sist, efter att ha ätit middag och tvekat länge, lyckades jag mobilisera lite energi och jag pallrade mig ut i mörkret.
Kroppen kändes om möjligt ännu segare, fötterna gjorde ont i varje fotisättning(kan vara pga de något stela Icebugsen) och känslan var allmänt tung.
Jag fick kämpa emot viljan att vända hem många gånger.
Tvärtom från i lördags. Att det kan vara sådan skillnad på bara två dagar.
Både tempot och pulsen var betydligt lägre, vilket ju ändå var bra, men känslan var bara "blä, så tråkigt".
6 km skrapade jag ihop tillslut och när jag kom hem var det någon som hade väntat på att maten skulle komma hem.
Jag lade snabbt detta pass till handlingarna och ser fram emot nästa som jag vet kommer att bli bättre.

Snölöpning

Nyfallen snö. Några minusgrader. Frisk kylig luft i lungorna. Gnistrande sol och spring i benen.
Med ull närmast kroppen och springskor med dubbar är jag mer än redo för vinterlöpning i kyla och snö.
Igår blev det 7 km runt sjön där jag sprang enbart på känsla och lät benen bestämma tempot.
Visade sig bli snabbaste passet hittills efter förlossningen och mitt tredje sådant, snittet på 5,54 min/ km indikerar att jag är på väg på väg tillbaka.
Förvisso låg pulsen högt på 80%, men så får det vara för nu.
Snart är det dags att planera och strukturera löpningen igen och då kommet pulsen återigen spela en större roll.



Det är ändå något visst med vinter och löpning.
Det ligger något mysigt över det.
Nästan lite förtrollande.
Och jag älskar det.

Första vagnjoggen

Igår var det dags för första vagnjoggen tillsammans med Stella.
(Då räknar jag inte med de promenader med jogginslag som jag ägnat mig åt de senaste veckorna.)
Just vagnjoggar var ju lite av min specialitet när jag var mammaledig med Noel och även denna föräldraledighet har jag tänkt fortsätta med detta vinnande koncept.
För det är ju riktigt bra träning. Att springa och samtidigt skjuta på en vagn med bebis i.
Att det dessutom även gillades av Noel som alltid sov som en stock när vi var ute, och nu även lillasyster verkar som verkar dela samma uppfattning, är ju win-win för båda.




Jag hade glömt hur tungt det kan kännas att springa med vagn. Helt annan känsla än i måndags när jag sprang utan vagn. Då jag kände mig förhållandevis lätt och stark.
I uppförsbackarna fick jag gå och pulsen slog hårt och fort, medan det på flacken rullade på bra.
6 km blev det helt enligt plan och jag var rejält trött när jag kom hem.
Det var tydligen inte bara jag som var helt slut. Stella fortsatte sova som i trans när jag kom hem och jag hann både äta, duscha, tvätta och städa lite.
Så det bådar gott, då vi kommer tillbringa många vagnjoggar ihop framöver.

Hela vägen fram

2 december.
Dagen då jag äntligen sprang hela vägen.
5,2 km. Visst blev det lite tungt i uppförsbackarna där jag fick gå några steg in emellanåt, men annars, vilken känsla.
Trots mörker och huvudvärk, var motivationen på topp och benen pinnande på precis som önskat.
Strax över 6 min-tempo. Flåsigt men inte jättejobbigt.
Däremot alldeles underbart:)

Benen kändes starka och jag har ingen träningsvärk idag. Vilket jag säkert kan tacka styrketräningen för.
Tack vare mitt nya gymkort känns styrkan rolig igen och inspirerar och motiverar mig att bli starkare.
I söndags körde jag ett pass för hela kroppen och träningsvärken gav sig till känna både här och där.
Jag fortsätter att bygga upp kroppen, och framförallt bålstyrkan framöver då den lämnar mycket att önska.
Med en stark kropp finns alla förutsättningar för att lyckas med mina mål för springåret 2014.