Spinning med virtuell instruktör

Efter frukosten i söndags drog jag till gymmet för att köra spinning och lite core.
På mitt gym har man inga fysiska instruktörer på cykelpassen(dock på annan gruppträning) utan i stället satsar man på virtuell träning.
En storbildsskärm med en instruktör som på engelska berättar och förklarar hur passet är upplagt.









Jag körde ett 30-minuters pass och tyckte nog att det räckte.
För mig, som tycker att musiken och instruktören gör hela grejen, var detta ingen hit.
Visst, det var helt okej träning men eftersom jag varken fick peppning av musiken eller instruktören på skärmen (som skrattretande satt och sa att det såg bra ut på cyklarna,vad vet hon om det?), så lämnade det mycket att önska för min del.
Kände mig inte alls så trött som jag brukar göra på spinning. Eller så var det mitt fel att jag inte vågade ta i mer.
Men hursomhelst, något mer pass kanske jag ska pröva innan jag dömer ut det.

Sista semesterdagen

Sol och varmt idag, precis som nästan varje dag på min snart fem veckor långa semester som nu har sina sista skälvande dagar.

Hade egentligen planerat för ett Kolmården-besök idag, men parkbesök i gassande sol och höggravid i v.32 kändes inte så lockande. Så det blev en fin dag hemmavid istället.
På förmiddagen drog hela familjen ut på ett cykelpass. Jag på hybriden och maken på sin tunga cykel med Noel i cykelsadeln. Både mamman och pappan fick sig alltså bra träning och sonen var nöjd med allt han fick se utefter vägen.



Efter lunch när det var dags för middagssovning för den minsta, gick vi ett varv med vagnen runt sjön (7km) som avslutades med bad precis som Noel vaknade.

Sen blev mellis, lek och bus i trädgården följt av ett kort shoppingärende innan den dagen också började lida mot sitt slut.
En alldeles underbar sista semesterdag.

Eftersom jag fortfarande är sjukskriven på halvtid, kommer jag inte jobba heltid mer innan förlossningen så därför känns de här tre-fyra veckorna som jag ska jobba innan jag går hem, otroligt överkomliga.

I dagarna planerar jag att skriva ett inlägg om min förlossning med Noel(bloggade inte då), hur den graviditeten var och sjukdomen svår havandeskapsförgiftning och HELLP-syndromet som jag drabbades av i v. 38. Den dramatiska förlossningen och eftervården.
Och även om den här graviditeten.
Vill dela med mig av min historia och samtidigt få ner mina känslor och upplevelser i ord.

Kanske blir det fler än ett inlägg när jag tänker efter, då det var mycket som hände, men någon gravidblogg kommer detta inte att förvandlas till;)

En värdig ersättare

Nu har jag inte sprungit på en och en halv vecka, och jo, jag saknar det men än så länge känns det faktiskt rätt okej.
Jag känner ändå att jag blivit så pass tung, att det inte blir samma sak som att springa när man är lättare, snabbare och ogravid.
Längtar efter den känslan igen.






För att hålla liv i konditionen har jag nu ersatt löpningen med cykel och snabba promenader med stavar. Vilket fungerar jättebra och faktiskt är roligare än vad jag trott.
Minst 3 pass i veckan utöver styrketräningen är ambitionen och det lyckas jag ganska bra med.
Idag var det dags för cykling igen och även om jag är lite enformig i min runda, så gillar jag den och min dryga timme som jag är ute.
Ca 21 km brukar det bli och det känns just nu ganska lagom.
Får se hur länge bara, då styret inte går höja.

Det säger svisch!

Jag är nu inne i gravidvecka 31 och det känns som om veckorna rinner iväg.
Inte bara för att tiden har en förmåga att göra det när man är ledig, utan det närmar sig verkligen med stormsteg tills vi blir fyra och idag är det prick två månader kvar.
Dessutom växer magen nu mer än vad jag upplevt hittills i graviditeten och jag upphör aldrig att fascineras när jag ser min spegelbild:)
(Magen upplevs större än vad den ser ut på bilden nedan.)




Det känns som om jag svullnat lite nu när det varit varmt och samlat på mig vätska men kanske är det bara en känsla.
Jag nojjar inte över förändringarna i kroppen och dess begränsningar för tillfället, utan njuter verkligen av att vara gravid och av min gravida kropp.
Känner redan att jag kommer att sörja den mysiga magen lite den dagen bebis är ute.
Kan inte tänka annat än att jag är så innerligt tacksam över att just jag har turen att ha dels en liten 20 månaders och dessutom en liten på gång i magen.
Så. Fruktansvärt. Tacksam.

Svisch sa det också idag när jag var ute på veckans första träningspass på cykeln. Eftersom jag numera fått lägga löpningen åt sidan tills vidare, var det skönt att få flåsa, ta i, och känna vinden ta ett rejält tag i håret.
Extra skönt också efteråt eftersom jag var lite osugen på träning efter en fin dag med besök av den här tjejen med familj som ägnades åt promenerande, babbel, lek, mat och solgassande.

Min semesterträning

Två veckor av semestern avverkade och tre sköna veckor kvar.
Min träning under den här tiden, (semestern brukar vara den tid då jag har storslagna träningsplaner) har varit/är ungefär som jag hade tänkt men ändå inte riktigt ända fram.
Har alltid höga ambitioner och nu slåss dessa mot en gravid mammas trötthet och ork tillsammans med familjetid planer.
Jag vet.
Prioritera heter det.
Men det gör jag just nu till den mån jag känner passar och därför låter jag alltid kroppens signaler styra.
Blir det stressigt att hinna med får annat prioriteras.
Men som sagt när jag summerar veckan i träningsdagboken, denna vecka 29 i graviditeten, har jag ändå fått till några bra pass.

Måndag: Cykling 45 min/18 km
Tisdag: Tabatastyrka 30 min
Onsdag: Morgonlufs 5,5 km
Torsdag: Vila
Fredag: 3,5 km jogg och 20 min styrka
Lördag: Cykling 1h
Söndag: Vila

Som ni ser inte några långa pass, men kortare och oftare istället. Det jag saknar är lite mer styrka och gärna yoga, men målet är att må bra och röra på mig och det lyckades jag med denna vecka också.



Imorgon tar vi bilen söderut och träningsväskan är givetvis packad.
Förväntar mig gympass på hotellet, morgonlufsar och någon lång strandpromenad.
Den där TRX:en har jag varken köpt eller gjort egen ännu, men jag har lovat mig själv att fixa det under rådande semester.
Så nu är det upp till bevis.

Förresten kolla, redan v.30 och knappa 10 veckor kvar till vår lilla bebis tittar ut.



Längtar!

Cykelburen

Det var inte alltför länge sedan jag insåg att jag faktiskt kunde cykla den 5 km långa sträckan till tåget på morgonen.
För även om jag inte transportspringer nu, funkar det ju lika bra med cykel.
Nu klassar jag visserligen inte den här cyklingen som träning eftersom jag inte ens är ombytt, utan som vardagsmotion. Men ändå.
Och det tar faktiskt inte så mycket längre tid än att ta bilen.
Jag har liksom glömt bort cykeln sedan vi flyttade.
Eller cyklarna. Har ju två st. En hybrid( mellan racer och mtb för pendling) och en vanlig cykla-till-affären-cykel med korg.
Det blir mest den senare just nu.
Men någon dag ska jag ge mig ut på hybriden och på ett riktigt träningspass på några mil. Ser fram emot det. Kanske blir det på torsdag.

Hur kallt var det inte imorse? Jag levde kvar i värmebubblan från helgen och insåg för sent att jag hade på mig alldeles för lite kläder.
Cykelturen till tåget var kylig och blåsig, men jag fick upp värmen tillslut.
Värre var det hem då jag huttrade hela vägen.
La mig sen frusen i soffan med filt och mellis och sov en stund, innan det var dags att hämta Noel på förskolan.
Perfekt.

Nästintill magi

Det var med lite nervösa ben som jag stod redo på gatan med cykeln i högsta hugg och med cykelskorna på.
Jag hade nämligen senaste turen med cykeln i minnet.
Det var i mars 2011 och jag var gravid med Noel i ett tidigt skede och hade nog inte vetat det mer än någon vecka.
Jag cyklade som vanligt till jobbet och i backen ner till kontoret, ser jag att det är halt och lite frost men hinner inte reagera innan cykeln och jag plötsligt ligger där mitt på vägen med bilar som stannat både framför och bakom.
Jag hade fått styret i magen och tack och lov hade jag inte cykelskorna denna dag, så jag kunde komma upp ganska fort trots skrapade knän och händer men, rädslan över att styret träffat den där inne var värst.
Så det blev ett besök till akuten, och det var ingen fara.
Efter detta ställde jag såklart in cykeln och tänkte att "efter graviditeten ska jag cykla igen" men det har liksom inte blivit av. Förrän igår.
Och faktum är att det var första riktiga träningspasset på cykeln någonsin.
För jag har faktiskt bara haft den till och från jobbet. Räknas inte riktigt.

Det var en sån där perfekt höstdag igår och vädret kunde inte bli bättre.
Jag gav mig av på förmiddagen och det var förvånansvärt lite folk ute. Vart och hur långt hade jag inte bestämt.
Känslan fick styra.
Med ena foten fast i pedalen (den andra fick vara fri pga vaden) cyklade jag via Stora Essingen över till Alvik, Brommaplan och över till Drottningholm.
Jag bara susade fram. Benen kändes starka och snabba och folk verkligen vejade för mig när jag kom där på cykelbanan i en för mig hög fart.
Vidare ut mot Drottningholm och jag kunde inte sluta le märkte jag. Någonstans började jag förstå att det inte bara finns löparmagi utan även cykelmagi.
Kanske var det det som jag fick uppleva igår.

Jag vände innan Lindötunneln ute på Ekerö och tog samma väg tillbaka.
3 mil senare steg jag in innanför dörren och var fylld av eufori.
Det här måste jag göra igen.

Nya tag

Maken har börjat jobbat och jag och Noel är åter ensamma hemma.
Det har varit sju fantastiska veckor av familjemys och baravara-häng. Tror nog aldrig att vi kommer att kunna vara lediga så länge tillsammans igen, men man vet inte vad framtiden erbjuder:)
En riktig förmån och lyx, jag vet, och vi har verkligen njutit maximalt.
Men allt gott har ett slut och nu är det åter vardag.

Jag kommer nu successivt trappa upp löpningen igen efter skadeperioden. Och ska även ge mig ut på cykeln som ett alternativ för att vila hälsenan som fortfarande irriterar.
Nu blir det också fler vagnjoggar igen, eftersom Noel endast sover i vagnen på dagen, och så förpassas kvalitén till kvällarna som vanligt.
Har ju i och för sig inte sprungit så mycket kvalitetspass när maken varit hemma och kunnat vakta Noel, pga maran och skadorna som följde.
Men tänkte smyga igång med ett pass kvalitet denna vecka och hoppas att kroppen är med på noterna.

Träningen har varit, ur min synvinkel, rätt lam sista tiden. Vilket ju har sina orsaker. Men då jag inte kunnat löpa har jag saknat andra alternativ så min cykel är trasig och inte fått in den på service.
Jag har också haft sviktande motivation med styrkan och yogan.
Istället för ca 5-6 mil i veckan som jag brukar ligga på, har jag knappt fått ihop 2 mil/v. Och styrkan har jag fått till ca 30 min per vecka.
Men nu känner jag att motivationen är på uppåtgående och kanske har det att göra med att kroppen känns bättre.
Så igår kväll tog jag mig i kragen och fick ihop 30 min styrka i tabataform, marklyft, tåhävningar, sidoplanka, planka med benindrag(motsatt ben), enarmsrodd med kettlebell, roboten på boll och drag åt hakan med kettlebell.
Efter den genomköraren kröp jag sen upp i soffan och avnjöt en bra film, My week with Marilyn Monroe.
En bra kväll.

Och lite kvällsstyrka

Just det, lite stryka tog jag mig samman och gjorde nu på kvällen.
3x1 min sidoplanka, sen 3 st tabataövningar (20s arbete, 10s vila x 8)- dips, draken och armhävningar.
Inget som belastar höften utan annat för att påminna kroppen och musklerna att de finns.
Imorgon blir det yoga och kanske, kanske en kort sväng löpning.
Men för att hålla igång och inte tappa konditionen får jag nog vända mig åt ett annat håll tillfälligt.
Nästa vecka ska cykeln lagas och ut och tränas på.
Det blir intressant.