tisdag 31 december 2013

Gott nytt år!

Ett sista inlägg detta år 2013, kl.23, som varit ett fantastiskt år på många sätt.
För detta var året då vår kära dotter och Noels lillasyster kom till världen och berikade våra liv med ännu mer kärlek.
Att bli tvåbarnsmamma är så stort och nästan så jag inte har förstått det ännu.

Istället för nyårsmiddag här hemma för vänner, har magsjukan härjat på mig(än så länge har de övriga klarat sig), och vi har tagit det lugnt hemma.
Nu sover alla utom jag innan tolvslaget och nu gör jag nog dem sällskap.
Gott nytt år allihop.
Vi ses 2014!




söndag 29 december 2013

Sista dagarna på året

God fortsättning på er!
Det blev en veckas bloggpaus. Inte planerat men det har varit fullt upp och bloggen har kommit långt ner på listan.
Hoppas ni haft en bra och skön jul.
Vi har firat julen i Örebro hos släkten. Stellas första jul och Noels tredje.
Med fullpackad bil och krassliga barn(stackars Noel fick feber på kvällen innan och under natten) gav vi oss i väg på julafton, efter att ha haft morgonmys med både strumpklappar och julegröt.
Träningskläderna var självklart nedpackade och jag kunde glädjas åt en ny hett efterlängtad löparjacka som låg i strumpan och som självklart fick följa med på resan.




Dagarna har fyllts med träffar med både familj och vänner och har nästan gått i ett. Förutom juldagen, då vi mest mös runt, var ute på löprunda och lekte med de nya julklapparna.
Både Noel och Stellas förkylningar blev återigen sämre och nätterna har varit en utmaning.
Och sömn har jag alltså tyvärr inte prioriterat
Så nu verkar även jag ha fått en släng av bacillerna.
På det superlugna löppasset i fredags var pulsen jättehög och trots att jag nästan gick fick jag inte ned pulsen.

Prövade lite styrka utomhus igår som resulterade i rejäl träningsvärk idag, men tyvärr även halsont och nu väntar nog minst två dagars träningsvila.
Kan dock glädjas åt en hel del träning ihop med kära maken, två löppass, ett styrkepass och ett yoga/rörlighet hann vi med och det är ju verkligen lyxigt att få möjligheten att träna tillsammans.

måndag 23 december 2013

Första milen

Nu har det gått några veckor sedan jag började springa hela sträckor igen efter graviditet och förlossning.
Mina rundor har legat mellan 5 och 8 km, vilket har varit alldeles lagom så här i kom igång-fasen.
Jag begränsar mig till varannan eller var tredje dag än så länge, då jag inte vill pressa kroppen innan den är redo för mer.
Däremellan kör jag styrka och yoga och det har känts lagom.






Men denna vecka har jag gått och funderat på lite längre och om jag är redo att testa den där milen.
Så igår stoppade jag ner en sovande bebis i springvagnen och gav mig iväg.
Det blåste motvind, hård sådan, första 3 km och det var en tung känsla i kroppen.
Efterhand lättade känslan, och nu hade jag vinden i ryggen och jag kunde driva på mer i steget

Trots att det bitvis var tungt och benen blev lite sega mot slutet, inte konstigt då 10km med vagn i nuvarande form inte är vardagsmat, så kändes det ändå riktigt bra i kroppen.
Inga fogkänningar eller problem med knipet eller fötterna, som jag känt av på sistone.
Kanske tre dagars spring-vila gjorde susen.)
Äntligen avverkat den där milen post-graviditet(idag är Stella 14 veckor) och även om det inte gick fort någonstans(spelar ju ingen roll egentligen), så känner jag mig så glad och lycklig över att kroppen vill vara med på noterna.
Tack snälla kropp.

söndag 22 december 2013

Nu har det vänt

Den tunga, motiga känslan jag haft i löpningen den senaste veckan är äntligen borta.
Förmodligen var det en förkylning som fanns i kroppen men aldrig bröt ut.
Tack för det.

I torsdags sprang jag någon typ av light-fartlek, med några korta fartökningar på 200m. Mest för att hitta lite fart i benen igen.
Och det kändes riktigt bra.
Gav mig tron tillbaka att jag är på väg framåt och att det finns därinne någonstans.

Idag var jag på gymmet och kände faktiskt likadant.
Lite starkare och lite piggare än sist.
Chins i gummiband, latsdrag och cirkelträning.
Hade noll inspiration och motivation idag när jag till slut kom iväg till gymmet, så jag hittade ett cirkelpass á la Lofsan på videofyme som jag körde och med ens kändes allt plötsligt så mycket roligare.






Nu är det bara några få dagar kvar till julafton och vi ska i år åka iväg till släkten och fira.
Julbak, klappinslagning, sista minuten-klappar, städning och packning ska hinnas med.
Och så lite träning.
Tur att jag fick en rejäl sovmorgon imorse till 12. Välbehövligt.

Detta var ju årets mörkaste dag, nu har det vänt och vi går åter mot ljusare tider.
Sådär ja.

tisdag 17 december 2013

Inte helt hundra

Jag har vilat i dagarna tre, lör-mån, pga halsont och allmänt hängigt tillstånd.
Under dessa dagar har jag fortsatt med Mammamage-appen(väldigt lugnt) och gjort lite yoga/rörlighet med Happy Hips. Så välgörande.



Så idag när halsen inte kändes ont länge, var det dags att bege sig ut och testa kroppen och rasar springbenen lite.
En kort vagnjogg som förhoppningsvis skulle ge mig den där fina känslan åter. Den som jag hade innan förra veckan.
Men nej.
Fortsatt tungt och segt.
4 km i snigelfart(dock gör ju vagnen sitt) och en puls som var högre än tänkt.
Så någonting måste det vara som ligger i kroppen och som antingen vill bryta ut eller dra sig tillbaka.
Får hoppas på det senare.

torsdag 12 december 2013

Kvällsspring med sällskap




Fjärde dagen med feber för Noel (ingen bättring) och dagarna hemma har spenderats med otaliga böcker, myspys och sömn. Ingen sömn för mig då, utan de övriga två som aldrig synkar sina sovningar:)
Nu får det räcka med förkylningar på mina små för denna gång och jag hoppas att det vänder nu.

Uteblivet luciatåg imorgon på föris men besöket från mamma/ mormor blev av ändå.
Så tidigare ikväll packade jag och maken ner Stella i vagnen och gjorde något vi inte gjort tillsammans sedan i somras.
Nämligen att springa tillsammans.
Så mysigt alltså.
8 km i lugn fart strax över 6 min/km och kärleken bredvid.
Det kallar jag livskvalitet.

tisdag 10 december 2013

Ingen rolig historia

Gårdagens kvällsrunda går inte till historien som något minnesvärt.
Jag var opepp, trött och seg. Hemma hela dagen med två förkylda barn och när kvällen kom kände jag mig bara slut och trött.
Noel, stackarn, dras med envisa förkylningar (och nu även feber) och får vara hemma från förskolan och Stella blir smittad och hinner aldrig bli frisk hon heller.

Till sist, efter att ha ätit middag och tvekat länge, lyckades jag mobilisera lite energi och jag pallrade mig ut i mörkret.
Kroppen kändes om möjligt ännu segare, fötterna gjorde ont i varje fotisättning(kan vara pga de något stela Icebugsen) och känslan var allmänt tung.
Jag fick kämpa emot viljan att vända hem många gånger.
Tvärtom från i lördags. Att det kan vara sådan skillnad på bara två dagar.
Både tempot och pulsen var betydligt lägre, vilket ju ändå var bra, men känslan var bara "blä, så tråkigt".
6 km skrapade jag ihop tillslut och när jag kom hem var det någon som hade väntat på att maten skulle komma hem.
Jag lade snabbt detta pass till handlingarna och ser fram emot nästa som jag vet kommer att bli bättre.


söndag 8 december 2013

24 minuter i hallen




6 övningar x 4 minuter.
Tabataform 20s arbete och 10s vila. Överkroppsfokus.
Det var väl spenderade minutrar nu på kvällskvisten med några redskapen i hallen.

Rodd i TRX
Tricepspress i TRX
Ryggresningar på boll
Hantellyft år sidan och fram
Sidoplanka
Diagonallyft

Förutom detta har även 15 minuter ägnats åt Mammamage idag och trots att mitt gymbesök uteblev, blev det rätt bra ändå.
Så går det när man sover till 10.30.

Ja, vi har det onekligen rätt bra med sömnen just nu.
Stella har sedan hon var ca 6 veckor oftast bara ätit en gång per natt innan det är dags att gå upp vid 7 och har den senaste veckan börjat sova ännu längre, ca 6 timmar i sträck.
Eftersom hon är vaken mycket på kvällen och laddar upp med mat, så är hon ordentligt sovsugen när det är dags för oss att gå och lägga oss.
Vilket jag är väldigt glad över.
Så inatt var det nytt personligt sömnrekord för henne.
Från 24 till 8 sov hon i ett sträck och vaknade vid 8 för att äta då jag ammade henne och mig till sömns igen. Vi vaknade vid 10.30, då jag vaknade av den gladaste bebisen man kan tänka sig. För det är hon verkligen. Glad och nöjd mest hela tiden.
Jag inser att vi nog inte kommer att ha det så här bra hela tiden, men för att ha en bebis på snart tre månader är det över förväntan.
Tacksamheten över detta.
Den är stor.


Snölöpning

Nyfallen snö. Några minusgrader. Frisk kylig luft i lungorna. Gnistrande sol och spring i benen.
Med ull närmast kroppen och springskor med dubbar är jag mer än redo för vinterlöpning i kyla och snö.
Igår blev det 7 km runt sjön där jag sprang enbart på känsla och lät benen bestämma tempot.
Visade sig bli snabbaste passet hittills efter förlossningen och mitt tredje sådant, snittet på 5,54 min/ km indikerar att jag är på väg på väg tillbaka.
Förvisso låg pulsen högt på 80%, men så får det vara för nu.
Snart är det dags att planera och strukturera löpningen igen och då kommet pulsen återigen spela en större roll.



Det är ändå något visst med vinter och löpning.
Det ligger något mysigt över det.
Nästan lite förtrollande.
Och jag älskar det.

torsdag 5 december 2013

Första vagnjoggen

Igår var det dags för första vagnjoggen tillsammans med Stella.
(Då räknar jag inte med de promenader med jogginslag som jag ägnat mig åt de senaste veckorna.)
Just vagnjoggar var ju lite av min specialitet när jag var mammaledig med Noel och även denna föräldraledighet har jag tänkt fortsätta med detta vinnande koncept.
För det är ju riktigt bra träning. Att springa och samtidigt skjuta på en vagn med bebis i.
Att det dessutom även gillades av Noel som alltid sov som en stock när vi var ute, och nu även lillasyster verkar som verkar dela samma uppfattning, är ju win-win för båda.




Jag hade glömt hur tungt det kan kännas att springa med vagn. Helt annan känsla än i måndags när jag sprang utan vagn. Då jag kände mig förhållandevis lätt och stark.
I uppförsbackarna fick jag gå och pulsen slog hårt och fort, medan det på flacken rullade på bra.
6 km blev det helt enligt plan och jag var rejält trött när jag kom hem.
Det var tydligen inte bara jag som var helt slut. Stella fortsatte sova som i trans när jag kom hem och jag hann både äta, duscha, tvätta och städa lite.
Så det bådar gott, då vi kommer tillbringa många vagnjoggar ihop framöver.

tisdag 3 december 2013

Hela vägen fram




2 december.
Dagen då jag äntligen sprang hela vägen.
5,2 km. Visst blev det lite tungt i uppförsbackarna där jag fick gå några steg in emellanåt, men annars, vilken känsla.
Trots mörker och huvudvärk, var motivationen på topp och benen pinnande på precis som önskat.
Strax över 6 min-tempo. Flåsigt men inte jättejobbigt.
Däremot alldeles underbart:)

Benen kändes starka och jag har ingen träningsvärk idag. Vilket jag säkert kan tacka styrketräningen för.
Tack vare mitt nya gymkort känns styrkan rolig igen och inspirerar och motiverar mig att bli starkare.
I söndags körde jag ett pass för hela kroppen och träningsvärken gav sig till känna både här och där.
Jag fortsätter att bygga upp kroppen, och framförallt bålstyrkan framöver då den lämnar mycket att önska.
Med en stark kropp finns alla förutsättningar för att lyckas med mina mål för springåret 2014.

fredag 29 november 2013

Framsteg


Veckan som gått har i träningsväg hittills bjudit på tre jogg/promenader, ett kort yoga-pass, några Mammamage-pass och tyvärr ynka 15 min(det var någon som vaknade halvvägs in i passet) styrka.
Då Noel har varit hemma från föris hela veckan, förkyld, har det inte blivit någon träning dagtid. (Ja, förutom i måndags då när maken var hemma.)
Ingen av dem gillar att titta på när mamma tränar(vilket jag förstår:)), och att få båda att sova i vagnen synkade är inte heller helt lätt. Förutom när jag promenerar då.
Så promenader med dubbelvagnen har det blivit några.

Har haft svårt att släpa mig iväg till gymmet när maken kommit hem, utan har istället längtat ut i friska luften med mina egna tankar som sällskap och benen som bara springer bättre och längre nu.



För både onsdagens och kvällens jogg/promenad innebar 7 min jogg och 3 min gång varvat.
Och vet ni, idag kändes det för lätt. Så nästa gång ökar jag på jogg-avsnittet ytterligare. Och snart är jag nog redo att springa hela sträckor.
Ca 6-8 km har rundorna varit, så 2 mil har jag skrapat ihop i veckan. Utöver vanliga promenader, som jag inte räknar som träning utan mer vardagsmotion.

Helgen som kommer bjuder på aktiviteter och imorgon blir det ett längre yoga-pass och på söndag bär det av till gymmet. Längtar faktiskt dit nu när jag skriver detta.
Ser fram emot att trötta ut musklerna och kanske våga köra lite tyngre.
Varierad träning är grejen.

tisdag 26 november 2013

Hälften, hälften och helgen som var

Helgen som passerade bjöd på både trevligheter och en tråkighet.
Kalas och firande för vår nyblivna 2-åring, träning, mys och ett besök på akuten.
Knappt hann släkten komma, och kalaset börja i söndags, innan Noel ramlade in i elementet på sitt rum och fick ett jack i pannan.
Stackars liten blödde som bara den och vi begav oss snabbt in till akuten. Två stygn senare och tårar i massor hos både stora och små, åkte vi hem igen till kalaset som kom av sig men där både presenter och gäster väntade på huvudpersonen.
Det gjorde så ont i mammahjärtat att se och höra vår skatt ha så ont, och känslorna var överallt.
Vi var alla helt slut när gästerna åkt hem och kvällen gjorde intåg.
Att Noel sedan dessutom blivit förkyld gjorde inte saken bättre.

Något lite roligare var igår då jag var ute på min tredje promenad/jogg sedan förlossningen.
Då Noel är förkyld och hemma från förskolan kunde jag, eftersom maken jobbade hemma och vaktade Noel som sov middag, ge mig ut med Stella i springvagnen.
Eftersom jag skyndar långsamt trappar jag upp partierna med jogg för varje gång och igår var det precis hälften av tiden som ägnandes åt jogg.
Gång 5 min och jogg 5 min.
Lagom just nu.



Tyckte det var avsevärt jobbigare än förra gången och efter halva sträckan upptäckte jag varför.
Punktering på ena bakhjulet.
Jahopp.

Det var bara att gilla läget och ta sig hem. Stella är ju relativt lätt, så vagnen rullade ju ändå men det blev lite flåsigt.
Det känns verkligen jättebra i kroppen och jag har inga känningar någonstans.
Så nästa gång ökar jag på joggdelen med ytterligare en minut per varv.
När jag kom hem sov Stella fortfarande och jag gjorde lite yoga, Happy Hips, som var väldigt välbehövligt för mina stela höfter och baksida lår som fightas med konstant träningsvärk.

fredag 22 november 2013

På egen hand




När maken kom hem och bröden jag bakade jäste, passade jag på att ge mig ut ensam på veckans andra promenad/jogg.
Idag var planen mer jogg än förra gången och jag bestämde mig för att dubbla joggen. 4 min jogg och 6 gång varvat.
Det kändes lite konstigt när de där springminutrarna började. Ovant och, utan vagnen, nästan lite ensamt. Men det där gav med sig. Och jag njöt i fulla drag.
Kroppen kändes bra, och det blev faktiskt aldrig riktigt flåsigt. Vilket verkar lovande inför fortsättningen.
Jag var sugen på att springa mer och längre idag men jag håller mig till min skynda långsamt-plan, vilket jag tror är värt i slutändan.

Kolsvart till trots, min reflexlöparjacka är grym och ser till att jag syns väl.
Ett riktigt bra köp förra vintern. Som jacka och reflexväst i ett.
Se till att du också syns i mörkret.

onsdag 20 november 2013

2 år!

Idag är det 2 år sedan vår lilla solstråle tittade ut och gav vårt liv en extra dimension.
2 år som har försvunnit i ett nafs men som ändå känns som de mest självklara i världen. Som om han alltid har funnits hos oss.



Siffror och bokstäver, att räkna och lägga ord, och att läsa Alfons Åberg tillsammans är just nu det bästa som finns.
En resväska( bland annat för resan vi ska göra i vår), Barbaskön och Alfons Åberg som docka, låg i paketen i morse.
Mest poppis av presenterna?
Alfons förstås.


Grattis vår finaste Noel!

tisdag 19 november 2013

Första, trevande springstegen







Igår var det 9 veckor sedan Stella kom till världen. Och i lördags blev hon två månader.
Hur fort går tiden egentligen?
Bebisen blir bara större och större och imorgon fyller den stora 2 år.
Och lyckan över två barn.
Som jag fortfarande inte förstått att jag har varit så lyckligt lottad att få.

Jag har tagit det lugnare med träningen denna gång än efter förlossningen med Noel.
Har inte känt mig lika stark på något sätt och jag varit mer rädd om ärret på magen.
Dessutom har jag fokuserat mycket mer på styrketräningen denna gång, eftersom jag tappat mycket i styrka.
Vill ju vara stark och ha en kropp som tål löpningens påfrestningar.
Och vara skadefri.

Men nu börjar jag känna mig i alla fall lite stark igen och någorlunda återhämtad efter förlossningen och snittet.
Så idag var det dags.

Äntligen springdags.
Med Stella i springvagnen och den vanliga promenaden runt sjön, blev det 2 min jogg varvat med 8 min gång. Om vartannat.
Jag hade lätt orkat springa längre tid, men ville inte gå ut för hårt och kanske få ett bakslag.
Skynda långsamt, ni vet.

Underbart. Njutbart. Och ändå in i benmärgen lycklig över att åter kunna springa. Ja, eller mer jogga just nu då.
Ser redan fram emot nästa gång.
Och då blir det fler springminutrar och mindre promenerande.

Spinning med virtuell instruktör

Efter frukosten i söndags drog jag till gymmet för att köra spinning och lite core.
På mitt gym har man inga fysiska instruktörer på cykelpassen(dock på annan gruppträning) utan i stället satsar man på virtuell träning.
En storbildsskärm med en instruktör som på engelska berättar och förklarar hur passet är upplagt.









Jag körde ett 30-minuters pass och tyckte nog att det räckte.
För mig, som tycker att musiken och instruktören gör hela grejen, var detta ingen hit.
Visst, det var helt okej träning men eftersom jag varken fick peppning av musiken eller instruktören på skärmen (som skrattretande satt och sa att det såg bra ut på cyklarna,vad vet hon om det?), så lämnade det mycket att önska för min del.
Kände mig inte alls så trött som jag brukar göra på spinning. Eller så var det mitt fel att jag inte vågade ta i mer.
Men hursomhelst, något mer pass kanske jag ska pröva innan jag dömer ut det.

lördag 16 november 2013

Att ta tillfället i akt





På fredagar är jag alltid hemma med båda barnen, då Noel är ledig från förskolan.
Väldigt mysigt att ha en hel dag tillsammans och dessutom skönt att slippa stressa iväg till förskolan på morgonen och sedan ha en tid att passa till hämtningen på eftermiddagen.
Denna dag hade jag det dessutom extra skönt då maken skulle in senare till jobbet och kunde gå upp med Noel medan jag och Stella sov vidare. Lyx.

Hade egentligen tänkt att gå upp och träna innan maken åkte till jobbet, dock så vann sömnbehovet över mig.
Men jag ville verkligen få till ett styrkepass idag.

Funderade lite på hur jag ändå skulle kunna få till träningen då kvällen inte var ett alternativ eftersom att maken skulle vara borta, och kom på att när det var dags för middagssov kunde jag ta med mig träningsbandet( som en TRX) till en lekpark och träna medan båda sov. Förhoppningsvis.
Bra plan på pappret men ofta har det ju en tendens att inte bli som man har planerat:)
Men båda sov som stockar redan när jag rullade ned vagnen för trappen och jag kunde promenera till lekparken, där jag var helt ensam, och köra ett pass på 7 tabataintervaller(20s arbete 10s vila x 8) sammanlagt 28 min effektiv träning.

Knäböj
Utfall( byte av ben efter 4 st)
Bröstpress
Tricepspress
Baksida axel
Rodd(hög och låg varannan)
Tåhävningar








Fortsatte sedan att promenera i 40 min och kom hem med två fortsatt sovande små innan den minsta vaknade för mat.
Perfekt minst sagt, och jag var så glad att jag tog tillfället i akt.


tisdag 12 november 2013

Och så var det träningsvärk

Sedan förra veckan har jag återigen träningen tillbaka på regelbunden basis.
Jag har styrketränat och yogat, (utöver mina långa promenader), både hemma och på gymmet.
Trivs verkligen bra med mitt nya gym, då det ännu inte är packat med folk, men det lär det nog bli snart med det låga priset.

Än så länge vågar jag inte utmana mig till fullo med vikter och tempo, utan fortsätter att trappa upp sakteligen och det räcker faktiskt.
För jag går runt med konstant träningsvärk. Det känns liksom bra på något sätt, som om jag är på väg framåt.






Jag njuter att kunna svinga, lyfta, dra och göra allt sånt där som ger trötta muskler.
Träningsbandet(som en TRX) har jag saknat och det själv eller i kombo med övrig utrustning hemma ger verkligen grym träning.

På gymmet fokuserar jag just nu på de muskelgrupper som behöver lite tyngre motstånd än vad jag har hemma, som ben och rygg.
Kämpar på med Mammamage-appen för att bygga upp styrkan i magen igen och kunna supporta övriga kroppen. Sakta men säkert blir jag starkare, och snart hoppas jag kunna börja med tyngre core-övningar.
Och när jag kommit dit är det dags att göra comeback i springskorna.




Svettendorfiner efter gårdagens benpass.

lördag 9 november 2013

Stel som ett skåp AB




Hade egentligen tänkt mig ett pass på gymmet, men eftersom jag haft lite dåligt samvete över yogan som uteblivit denna vecka valde jag att stanna hemma och göra den där yogan istället.
Första yogan sedan långt innan förlossningen och givetvis var jag stel därefter.
Axlar, rygg och ben fick välbehövlig stretch och även om jag inte vågade ta ut mig fullt i solhälsningen pga ärret, blev jag faktiskt svettig.
Sen att det inte var den ultimata koncentrationen är en annan femma;)

torsdag 7 november 2013

Lämnar mycket att önska




Igår blev det hemmaträning med hantlar för hela kroppen och idag var det dags för ett besök på gymmet.
Min rygg har varit utsatt för hårda prövningar ett tag nu.
Först en graviditet med ökad belastning på ryggen (även om jag tränade ryggen en del), sen ett kejsarsnitt som gjort magmusklerna ur funktion några veckor och då ryggen belastats desto mer.
Amningspositioner och mycket bärande av Stella i sele och sjal har också påfrestat.
Så nu är det dags att stärka upp igen efter den här ofrivilliga vilan. Som det ändå blivit i och med träningsförbudet i slutet av graviditeten och efter kejsarsnittet.

Fokus på rygg alltså på dagens gymbesök.
Sittande rodd, assissterande chins, skidåkaren, latsdrag, draken, stående rodd med skivstång och ryggresningar.
Och ja. Stark är jag ju inte. Det lämnar mycket att önska om man säger så.
Men någonstans måste man ju börja.
De där chinsen ska jag klara. Någongång. Gärna nästa år.

måndag 4 november 2013

Tillbaka i gymmet!

Det var över två år sedan jag sist ägde ett gymkort.
Men nu, efter att danska gymkedjan Fresh fitness öppnat sitt första gym i Sverige bara några km från hemmet och lockade med det grymma priset 125kr/mån, kunde jag inte motstå frestelsen och jag är återigen ägare av ett gymkort.

Under dessa två år som gått har jag mestadels tränat i hemmagymmet men även tränat lite i jobbgymmet och passat på så fort ett gym funnits tillgängligt.
Därför känns det riktigt kul att nu mer regelbundet få tillgång till ett större utbud av utrustning och träningsformer.

Så igår var det äntligen dags.
Pirrig och förväntansfull gav jag mig iväg.
Gymmet var stort och fräscht, lite kalt men lätt värt pengarna. Ingen spännande design men det mesta fanns inklusive två gruppträningssalar där man både kan träna med virtuell och verklig instruktör.









Träningen då?
Det var lätt träning med fokus på kondition som gällde.
10 min crosstrainer, 10 min cykel och sedan höll jag till bland de fria vikterna.
Ryggresningar, benböj på bosuboll och lite snakerope fick utgöra detta första lugna och lite försiktiga pass.
Är fortfarande rädd om ärret och vill inte utmana med vikter och belastning.

Men åh så kul den där halvtimmen var!
Sen att jag lyckades byta om i herrarnas omklädningsrum visade det sig( det var ingen därinne som tur var), var väl mindre lyckat haha...


lördag 2 november 2013

Nästan som ny

Det här med att inte sova så mycket med en liten bebis, börjar nu ta ut sin rätt.
Dåligt med sömn dagtid och sena kvällar är mestadels mitt fel och tillsammans med nätterna och inte helt problemfri amning, har det gjort att jag känt mig utomordentligt trött sista veckan.

Så imorse gick maken upp med barnen och jag fick ligga kvar och få en välbehövlig sovmorgon till 11(!).
Och när jag vaknade kände jag mig nästan som ny.

De senaste dagarna har ärret torkat och stretandet i magen har upphört och nu verkar det som om snittets läkning tagit ett stort steg framåt.
Så belöningen till kroppen fortsatte därför med 30 min hemmastyrka med hantlar och gummiband.
Försiktigt, men lite svettigt ändå.
Benböj, höftlyft på boll, armhävningar på knä, rodd med gummiband, tåhävningar, drag åt hakan, sidoböjningar och mycket hämtat från boken "Stark, glad, gravid" och programmet anpassat för efter förlossningen.
Styrkan i kroppen saknas i princip överallt men konstigt vore annars.
Det har ju gått några veckor, minst sagt, sedan jag tränande regelbundet.



Träningsendorfinerna förstärkte ny-känslan och tillsammans med en dusch, kände jag mig sedan som mitt bästa jag när vi på eftermiddagen gick över gatan till våra fina vänner på middag.

Idag är det dessutom 10 år sedan som jag och maken blev tillsammans.
10 underbara år som inneburit några flyttar, stadbyte, bröllop, husköp mm och framförallt två fina barn.
Tack fina du.

torsdag 31 oktober 2013

Nästa års stora mål

Jag funderade länge.
Om jag skulle satsa på Marathon igen, eller om jag nästa år enbart skulle ägna mig åt kortare distanser.
Om jag kände att jag ville lägga ner tiden som krävs med långpass varje helg och många mil i skorna.
Sugen på att ge mig själv längre tid av träning till ett marathon och en plattare bana än sist.
Men det fanns också en längtan efter en inriktning mot kort, snabbt och drömgränser på milen och halvmaran.

Ett marathon i vår känns för nära inpå förlossningen, även om jag gjorde det senast, så därför var det till hösten det skulle få bli i så fall.
Och då var ju Berlin Marathon perfekt.
Sägs vara en snabb bana och ligger i slutet av september.

Så jag anmälde mig och fick som så många andra hoppas på tur i lottdragningen.
Och vet ni, jag blev dragen och fick en plats.
Så nu är 2014:s stora mål bestämt.
Ser fram emot detta!




tisdag 29 oktober 2013

Seglivad läkning

Det är annorlunda denna gång.
Mitt andra kejsarsnitt.
Trots sjukdom och annat trubbel förra gången, är läkningen och återhämtningen  denna gång mer seglivad.
Läkningen har gått långsamt framåt tills jag förra veckan upptäckte att en del av ärret
 varade och blödde under tejpen som jag ska ha ett halvår.
(Alltså, inte samma tejp ett halvår utan jag byter vid varje duschtillfälle).
Rädd för infektion fick jag snabb läkartid, som konstaterade att de inte var en infektion utan förmodligen bara stygn inifrån som kommit ut och som kommer att försvinna.
I samband med detta började jag så smått lyfta Noel igen, efter de 5-6 veckorna som rekommenderas att undvika tynga lyft.
Helt plötsligt började det streta och dra inne i magen igen i vissa lägen på vänster sida, ungefär så som det kändes efter 3 veckor. Och nu har det gått 6 veckor.

Men det är tydligen helt normalt att det drar upp till 3 månader efter, så jag hoppas att detta inte innebär någon komplikation.
Förra året (ja, det var ju faktiskt då som jag befann mig i samma sits som nu) blev jag snabbare fri från smärta och kunde komma igång med träning tidigare och började sedan springa efter 7 veckor. Sedan hade det kanske inte skadat att vänta någon vecka till, men jag mådde så pass bra.
Nu får jag vänta otåligt, men hoppas att det de närmaste dagarna blir bättre.
För på torsdag öppnar mitt nya gym och jag har äntligen ett gymkort igen som jag ser fram emot att komma igång att utnyttja.

onsdag 23 oktober 2013

Med sällskap




Med vårt lilla knytte på bröstet går jag runt mest hela dagarna.
Stella älskar att sova i bärsjalen eller bärselen, och dessa är räddningen allt som oftast när jag är själv hemma med båda barnen.
Varje morgon får tex Stella åka bärsele när vi drar till förskolan för lämning. Och hon sover alltid lika gott.

Jag hade planerat ett kort styrkepass nu på kvällen.
Då maken nattade storebror och Stella var trött och behövde sova, stoppade jag ner henne i bärselen och drog igång med träningen.
Den extravikten (ca 4 kg), var alldeles lagom. Även om jag knappt blev svettig och tog det lugnt, sög det bra speciellt i benböjen.
Det blir nog inte sista gången jag tränar med henne i selen om jag får gissa. Rätt mysigt måste jag säga.
Tack för sällskapet lilla fina du.

fredag 18 oktober 2013

Fredagsfix, långpromenad och smygstyrka


Här det lite allmänt trötta tillstånd just nu på de nyblivna tvåbarnsföräldrarna som sig bör med en nyfödd i huset.
Lite sömn kombinerat med förkylning och halsont hos alla utom mini, gör också sitt.
Så imorse fick jag sovmorgon då maken jobbade hemma och gick upp med Noel. Sen återgäldade jag det efter lunch genom att ta med mig båda barnen sovandes i dubbelvagnen på en snabb promenad runt sjön, så maken kunde ta sig en tupplur.
Även om tröttheten ständigt är närvarande, är det helt otroligt hur mycket piggare jag blir av att komma ut och röra på mig i den friska luften.
8,3 km (på under 10 min/km) senare var vi hemma och när jag ändå var igång passade jag på att ta ut gummibandet och köra några strykeövningar.


Hög rodd, låg rodd, axelrotation åt sidan, utfall och enbenståhävningar kändes fint i muskler som slumrat alldeles för länge.
Sedan fixade jag lite med veckans projekt.
Ommålning av den begagnade Stokke-stolen i bok som vi köpte i somras.
Köpte svart sprayfärg på nätet och rengjorde, sandpapprade och sprayade och idag blev jag äntligen färdig.
Resultatet blev riktigt bra.



torsdag 17 oktober 2013

Mer styrketräning på schemat


Det här med styrketräning är något som jag kommit och gilla mer och mer de senaste två åren. I takt med att kunskapsbanken ökat.
Dessutom vet jag att det är nödvändigt för att bli en starkare och snabbare löpare och för att hålla sig skadefri.

Trots att jag inte ägt ett gymkort sedan 2011, har hemmaträningen funkat bra och blivit hyfsat varierad då hemmagymmet utökats med nya redskap.
Gillar verkligen att kunna träna när jag vill, om det så bara är 20 min som jag har till förfogande, och det är det ultimata när man har småbarn och inte alltid kan dra iväg till gymmet.
Det var fantastiskt smidigt när jag var hemma föräldraledig och nu när jag återigen är hemma, ser jag fram emot många effektiva timmar i vardagsrummet.
Jag har funderat av och till länge om jag ska komplettera med ett gymkort då jag saknar de tyngre vikterna och utbudet av redskap.
Men alltid kommit fram till att det inte kommer att utnyttjas som det borde, då man ändå betalar en rejäl slant för kortet, och mestadels av min träning sker hemma med löpning, styrka och yoga.

Men så idag.
Jag satt och läste lokaltidningen då det dök upp en annons för ett nystartat gym här i krokarna.
Generösa öppettider och både gruppträning och gym.
De 400 första som tecknar kort betalar 125 kr/mån utan bindningstid. Då behöver jag känna att jag betalar något som inte utnyttjas.
Taget!
Sprang praktiskt taget till paddan och signade upp mig.
Så nu ni.
Nu får jag perfekta förutsättningar för att bli min allra starkaste jag någonsin.

lördag 12 oktober 2013

Under uppbyggnad igen

Tiden går och på måndag är det fyra veckor sedan Stella kom till oss. Ärret känns knappt längre, förband och strips är borta och nu sitter där bara lite tejp som ska hålla ihop det snyggare.
Mina dagliga promenader blir snabbare och snabbare och nu är rundan runt sjön, de ca 7,5 km, betydligt lättare än bara för någon vecka sedan.
Jag njuter verkligen av mina promenader, nu när Stella verkar gilla vagnen, solen lyser nästintill varje dag och jag får fylla mina lungor med frisk luft. Livet som föräldraledig är fina grejer.



Så igår smög jag också igång med lite kort, lätt styrketräning.
Tåhävningar, benböj med boll bakom ryggen mot vägg, rotatorcuff med gummiband och armhävningar mot vägg.
Armhävningarna framförallt för att hitta de inre magmusklerna och spänningen och inte armstyrka, även om det trots den lätta belastningen kommer på köpet.
Denna övning fick jag av sjukgymnasten på sjukhuset efter förra snittet och den var tydligen okej att göra redan efter någon vecka. Så den har jag harvat på med ett tag nu.

Det blev alltså både snabb, lång promenad och lite styrka på det igår, och fy sjutton vad skönt det känns att kunna röra på sig så pass bra igen.
Kommer dock att vänta med annan styrketräning så länge jag inte får lyfta tungt, ca två veckor till, och dessutom kan det påverka ärrvävnaden om ärret utmanas och stretar.
Hade nu nämligen en del ärrvävnad från förra snittet som satt i bukväggen och som försvårade utskaffandet av Stella.
Jag vet att jag var lite väl ivrig förra gången och började med plankan redan efter två veckor trots att det stretade i ärret. Tänkte att det inte gjorde så mycket.
Ett kejsarsnitt var väl inget. Typ så.
Men denna gång vet jag bättre och inser att en operation där alla magmuskler skurits av, måste få ta sin tid och det finns ingen anledning att göra något förhastat som kan få konsekvenser i framtiden.

lördag 5 oktober 2013

På gång

Nu var det några dagar sedan jag skrev här.
Vi har levt i bebisbubblan som bäst och njutit av att få den här tiden tillsammans. Eftersom det blev som det blev när Noel föddes, kändes det viktigt och önskvärt att vi denna gång fick tid hemma, bara vi, att rå om varandra och lära känna vår nya familjemedlem.
På måndag är det dock slut på bubblan, och vardagen och rutiner med två barn ska hittas då N är på förskola några timmar per dag och maken jobbar.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag numera är tvåbarnsmamma.
Men idag när vi gick långpromenad runt sjön där vi bor och det låg två sovande underverk bredvid varandra i vagnen för första gången( som båda sov samtidigt, yeay), blev det betydligt klarare och mer förståeligt.
Där låg ju faktiskt våra två barn. Två stycken! Helt otroligt vilken lycka och kärlek som fyllde mig.






Just gång, eller då promenader som det ju faktiskt är, är något jag verkligen kommit igång med regelbundet denna vecka.
Jag har promenerat varje dag, 3-7 km, och ökat på tempot för varje dag.
I takt med att mitt ärr känns bättre och bättre och jag blivit rörligare, kan jag driva på stegen och njuter verkligen av kunna göra det. Att inte begränsas av varken en gravidmage eller ett stretande ärr på magen.
Förutom promenaderna, jobbar jag med rörlighet för min stela bröstrygg som klagar lite på diverse amningspositioner och appen Mammamage.
Även om magen fortfarande är svullen, gravidstor( typ v.20) och magmusklerna separerade, hittar jag kontakt och det känns som om det händer saker sakta men säkert.
Om allt känns fortsatt bra, kommer jag i veckan att börja med lite lätt styrketräning med kroppsvikt i korta sekvenser.
Men då ska ärret inte kännas alls, jag vill ju inte riskera att läkningen försvåras.
Så vi får se helt enkelt.
Men just nu känns det lovande.

söndag 29 september 2013

Sakta men säkert




Dagarna går fort och imorgon är vår Stella redan två veckor gammal. Jag vet ju hur fort den här tiden går med en liten, vips så är hon ett år, och vi njuter av bebismys och oplanerade dagar.

Jag ser till att komma ut på en promenad varje dag, i brist på annan träning som jag får vänta några veckor till med, och nu börjar tempot bli högre och frekvensen på steget snabbare. Skönt.
Eftersom Stella inte gillar att åka vagn för tillfället sker de flesta promenader med henne i Ergobaby-selen, där hon sover som en stock tätt intill.

Ingen träning ännu alltså, men jag har dock smugit igång lite med andningsövningar för den inre magmuskulaturen i kombination med knipövningar och jag börjar hitta bra kontakt igen.
Ryggontet jag fick vid promenaderna i början på veckan är nu som bortblåst, nu är det dock bara lite foglossning som fortfarande gör sig påmind men den avtar sakta men säkert med tiden.
Var sak har sin tid och jag låter kroppen ta den tid det tar att återhämta sig från två graviditeter på två år, två kejsarsnitt och en svår havandeskapsförgiftning med HELLP den första graviditeten.
Tack du fantastiska kropp.

onsdag 25 september 2013

Heja Stella!

Äntligen går det åt rätt håll.
På återbesöket på sjukhuset idag visade det sig att Stella gått upp bra i vikt. Lyckliga och lättade kunde vi därför bli utskrivna, roch fick åka hem igen med de packade väskorna och vår lilla skatt.
Trägen vinner som jag brukar säga.
Heja Stella!




tisdag 24 september 2013

Promenadvänlig





Trots att senaste veckan varit lite upp och ner, minst sagt, med minimalt med sömn och sjukhusvistelse är jag förvånad över hur pass mycket energi jag hade idag.
Om jag jämför med för några veckor sedan i slutet av graviditeten, så känner jag mig kanske tio gånger piggare nu.
Det måste vara tack vare den där amningen.
Och nu börjar även smärtan ge sig i snittet.
Förutom bullbak idag med hela lilla familjen medan regnet smattrade utanför, var det därför äntligen dags för den första längre promenaden efter förlossningen. Känner mig lite mer promenadvänlig nu, helt enkelt.
Som jag har saknat frisk luft och rörelse.
3,5 km fick räcka, och det verkade kroppen också tycka var lagom.
Eftersom snittet ihop med den graviditeten har gjort mina magmuskler försvagade ihop med magmuskelseparationen, blir ryggen snabbt trött då inte magen just nu inte stöttar upp.
Men jag tar det sakta men säkert och så snart som magen tillåter, kommer jag börja stärka upp bålen och magen igen.
Och precis som många andra kommer jag bland annat att använda mig av appen "Mammamage".
Då kommer promenaderna bli längre och så småningom kommer jag förhoppningsvis äntligen kunna springa igen.
Längtar!

På sparlåga

Bloggen går lite på sparlåga just nu. Eftersom träningen lyser med sin frånvaro och jag håller på och anpassar mig till livet som tvåbarnsmamma, så blir det sporadiska inlägg.

Vi har haft det lite skakigt sista dagarna då Stella(japp, nu har hon fått sitt namn), har varit väldigt trött och inte orkat äta så mycket. Hon har gått ner i vikt och inte klarat att gå upp igen som bebisar ska göra efter de första dagarna.
Vi har därför legat inne på Astrid Lindgrens barnsjukhus, men nu fått komma hem på permission.
Diverse prover har tagits, de hittar inget fel och alla värden ser bra ut. Så nu är det ännu mer fullt fokus på att amma och koppmata och få i henne allt jag kan.
Vi ska tillbaka på vägning imorgon, så håll tummarna att hon gått upp vikt.
Det här har gjort en redan känslig, nyförlöst mamma med hormoner all over the place och snitt i magen, ännu känsligare och närmare till gråt. Eftersom Noel hamnade på Neonatalen när han föddes, känns det extra jobbigt att vi även denna gång fått lite problem i nyföddhetsstadiet. Jag hoppas givetvis på att snuttan bara behöver lite hjälp och att allt blir bra de närmaste dagarna. Skulle dock kännas tungt om vi blir inlagda imorgon igen.
Hoppas, hoppas på glada nyheter imorgon alltså.

torsdag 19 september 2013

Doften av bebis...




Sånt här ägnar jag mina dagar åt just nu.
Bebismys alltså.
Snuffsa på hennes lena hud och andas in hennes underbara doft, amma och vara med hela lilla familjen på fyra.
Och Noel verka tycka det är spännande med lillasyster och pratar om "pussa syster" ofta och pussar sedan henne medan jag ammar.
Det är så fint att se och mammahjärtat bultar lite extra.
Något namn har hon inte ännu, men snart hoppas vi se vilket namn som passar vår lilla tjej.

I övrigt är jag inte särskilt mobil just nu. Att vara snittad är ingen walk in the park som vissa verkar tro.
Att gå längre sträckor just nu är otänkbart. Att nysa, skratta och hosta gör ont och det känns som om magen går av varje gång.
Men, det blir bättre för varje dag och efter erfarenhet från förra gången vet jag att det redan om några dagar kommer att kännas avsevärt mycket bättre.
Det är ju bara det att jag innan detta haft stora magen i några månader och inte varit så smidig och nu har jag stygn i hela buken som gör mig begränsad.
Jag längtar verkligen efter att bli rörlig igen.
Men snart så.

måndag 16 september 2013

Lillasyster är här!




Efter en lite oviss morgon pga en infektion i kroppen beslutades det tillslut ändå att kejsarsnittet skulle genomföras och ut kom vår älskade dotter och Noels lillasyster.
3530g och 49 cm lång.

Allt gick bra denna gång, om än att hon var svår att utförskaffa då hon låg i sätesbjudning, och nu vilar vi ut på avdelningen och njuter av vår bebisbubbla.
Lyckan är total!

onsdag 11 september 2013

Just det.....

För er som inte vet det, finns jag på Instagram där ni kan följa mig som @klarafardigaspring.
Lite mer blandat från livet än vad som hamnar härinne.
Så välkomna!


Magen och jag i tidningen

Jag fotades häromveckan för nyhetsmagasinet Fokus och resultatet ser ni här nedan.
Artikeln handlar om ny forskning inom arv och genetik och hur vårt och våra förfäders levnadssätt påverkar framtida generationer, och jag fick symbolisera den gravida.
Lite kul att se sig själv i tidningen och jag blev jättenöjd med bilden.
Ska sparas och ramas in:)





söndag 8 september 2013

Vilar mig i form

Nä, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är lite frustrerad just nu.
Och då handlar de inte om graviditeten i sig, utan om den här stillsamma tillvaron som den medför i kombination med högt blodtryck och därigenom hög risk för ny havandeskapsförgiftning.
Både jag och kroppen längtar efter rörelse och träning, som den ju är van vid, och det här med att bara vila är ju egentligen inte min grej.
Men jag vet ju att det är för mitt och barnets bästa och jag vill ju absolut inte hamna där jag hamnade sist.

Nu är det faktiskt bara en vecka kvar innan vår bebis kommer, men sen hur lång tid efter snittet och förlossningen det tar innan jag kan träna får vi se. Det är ju inte prioritet direkt till en början när bebis väl är här, utan det får ta den tid det tar, men längtan finns ju såklart alltid.
Just nu är den längtan extremt stark. Löpare till höger och vänster, roliga lopp som springs och rapporteras om och starka och sunda personer som inspirerar gör att det kryper lite i mig.
För att ha ork, kraft och vara mitt bästa jag är träningen en självklar del av mitt liv.
Barnmorskan säger vänta 8 veckor, men jag var igång några veckor tidigare förra gången då jag känner min kropp bäst och jag mådde så pass bra.
Kanske blir det annorlunda denna gång, vad vet jag, tiden får utvisa.
Allt har att göra med att barnet och jag ska må bra,  operationen ska gå bra och att inga komplikationer ska tillstöta.
Men som sagt, jag kommer inte att ha någon brådska.
Jag har faktiskt all tid i världen på mig att bli mitt starkaste och snabbaste jag.

torsdag 5 september 2013

Status vecka 38




Ja, nu räknar vi dagarna innan vår bebis är här. 11 st idag.
Visst känns det lite underligt att det är så planerat med kejsarsnitt och så, men också bra då vi givetvis hoppas slippa traumat från förra förlossningen genom detta.
Eftersom jag redan gjort ett kejsarsnitt tidigare, vet jag vilken smärta jag ska förbereda mig på och jag vet också hur begränsad jag kommer att vara de första veckorna. Att knappt kunna gå och röra sig överhuvudtaget de första dagarna.
Sen får jag nämligen inte lyfta mer än bebisens vikt 4-6 veckor efteråt, så det svåraste kommer att bli de timmar på dagarna när jag är ensam hemma med både Noel och bebisen. Men vi får vara kreativa i våra lösningar, så går det mesta.

Förutom tristessen som infinner sig just nu när jag inte får träna, börjar det bli ganska tungt och dessutom har foglossningen bak vid svanskotan kommit för att stanna. Så promenaderna får bli korta sådana nu.
Som tex fram och tillbaka till Noels förskola x 2.
Men i övrigt mår jag prima och har faktiskt blivit av med mycket av den vätska jag samlade på mig i fötterna under sommaren.

Det mesta är fixat nu inför ankomsten, även om det känns som om jag aldrig blir färdig. Saker som ska inhandlas( nej, jag har inte allt sedan tidigare) och idéer som tyvärr inte orkar genomföras.
Men korgen och vagnen är bäddade i alla fall.
Kläderna är tvättade och babyskyddet framplockat.




Samtidigt passar jag på och njuta av magen och funderar mycket på vem det är därinne.
Snart vet vi.

söndag 1 september 2013

Det här är månaden det händer

September.
Hela året har jag vetat att det är i nu i september som det allra största ska hända. Det allra finaste man kan få vara med om.
Förra gången vi hade lyckan att få vara med om det var i november 2011.
Jag pratar givetvis om när ett barn kommer till världen.
Vårt andra barn.
Som vi längtar.
Den 16:e är det dags om allt går som det ska. Då plockas vårt lilla knyte ut och får se världen för första gången.


lördag 31 augusti 2013

Ett riktigt fynd






Även om jag just nu inte är tillåten att träna ansträngande pga det stigande blodtrycket, kunde jag inte motstå att inhandla detta på dagens shoppingrunda.
179 kr betalade jag för både matta och hantlar ihop på Rusta.
Sjukt billigt.
Mattan kanske inte är av superkvalité( hey, kostade liksom 49 kr), men det var precis vad jag var ute efter då min nuvarande yogamatta har många år och svettiga pass på nacken.
Och visst är det så att det om ca 2 veckor kommer en bebis och att det därefter, så småningom, nalkas en mammaledighet med massor av hemmaträning i vardagsrummet.

onsdag 28 augusti 2013

Kvällslektyr




Hittade den här boken i gömmorna här hemma. Fick den i goodiebagen på BBC i år(eller var det på mammavarianten), och hittills har den legat orörd.
Men jag ska ju försöka ge yogan lite mer tid, så kanske denna kan ge lite inspiration till mitt fortsatta yogande.



söndag 25 augusti 2013

Målbilder

Jag är en person som gillar att ha mål och målbilder för att driva mig framåt och se till att det blir som jag önskar i livet.
Att just visualisera en bild i mitt huvud av hur jag vill att något ska bli, driver mig ännu lättare framåt mot mina mål.
Just nu, när jag ändå har lite tid till övers,  håller jag på och funderar ut några mål både privat och träningsmässigt för det närmsta året.
Även om man inte kan veta hur saker och ting utvecklar sig, kan jag ändå känna att det är skönt att ha något konkret att sträva efter.
Så jobbar jag.

Det närmaste målet är ju såklart förlossningen, som ju bara ligger några veckor framåt i tiden.
Som jag både ser fram emot och är rädd för.
Med tanke på förra gången.
Målbilden jag ser framför mig är att jag får vårt barn på bröstet och just den bilden gör att jag fokuserar på det istället för allt annat som kan hända. Om ni förstår. Kanske låter lite luddigt:)



Vad det gäller träningsmässiga mål, är ett av de mål jag har att få in mer yoga i mitt liv.
Det är något jag vet att både mitt inre och yttre mår så bra av. Min stela rygg säger tack varje gång.
Och för att nå det målet behöver yogan vara lättillgänglig.
Ska därför ta hjälp av internet och de yogasajter som finns med abonnemang och liknande för att komma igång och få variation i min yoga.
Saknar både variation och motivation när jag kör fritt och efter eget huvud.
Ska börja redan nu faktiskt.

Så detta får bli mitt söndagstips till er. Målbilder är bra grejer.

torsdag 22 augusti 2013

Att drabbas av svår havandeskapsförgiftning och HELLP - Del 3

Slangar. Pipande apparater. Röster. Ökentorr mun. Fläskläpp. Och fullständigt kaos i huvudet.
Jag vaknade och visste ingenting.
Hur mådde vårt barn? Vart höll de hus? Hade vi fått en son eller dotter? 
De följande timmarna minns jag fortfarande som i en dimma då jag var fortsatt rejält påverkad av narkosen och HELLP:en.
Tittade på mina händer och armar som var täckta av slangar och infarter. Runt omkring mig stod apparater. som vad jag kunde se,  i alla fall visade blodtrycket. 
Jag ropade med svag  och knappt bärande röst " hallå" tills det kom en sköterska som tyvärr verkade ha tröttnat på sitt jobb. Hon visste inget och kunde inte svara mina frågor
Jag fick tillslut lite att dricka, typ 25 ml, och trots att jag ropade efter mer fick jag inte det. Varför vet jag inte.
Minns den där ökentörsten, har aldrig varit så törstig. Fläskläppen är fortfarande en gåta.

Robocop
Jag har aldrig känt mig så ensam och vilsen som där och då.
När narkosläkaren sedan kom (som hade sagt att vi skulle få förenas efter några timmar), och berättade att kejsarsnittet gått bra och att vi fått en fin son, kom tårarna igen. Det hade nu gått ca 3 timmar sedan  ingreppet.
Jag var tyvärr så pass dålig att jag skulle få vara kvar där jag nu låg, som visade sig vara Intensivvårdsavdelning, till tidigast i morgon bitti.

Sedan kom då äntligen maken med det finaste lilla knyttet i famnen som han hade tagit på kläderna vi köpt,  i sällskap med vår fina barnmorska som varit med sedan eftermiddagen.
Vi har fått en son, sa maken. Ja, det var ju det jag har sagt hela tiden, svarade jag med gråten i halsen. Jag hade känt på mig hela graviditeten att det var en liten kille därinne.
Vi förenades i en kram alla tre och jag kunde inte förstå hur liten vår son var. Han verkade lite trött och rörde sig knappt. Men det var det finaste ögonblicket i mitt liv. Äntligen hade jag mitt barn hos mig.

Rätt vad det är säger barnmorskan att det verkar vara något som är fel och hon tar Noel(som vi bestämde oss för dagen efter) i händerna och springer iväg. Och maken efter hack i häl.
Kvar ligger jag. Och vet varken ut eller in. 
I vad som kändes som den längsta tiden i mitt liv väntade jag på besked. Tillslut, efter några timmar och klockan var då ca 23, kom maken tillbaka.
-Vår son ligger på Neonatalen,  Carro,  och kan inte behålla sitt blodsocker. Han har fått dropp nu och genomgått undersökning.
Hela jag skakade och visste inte var jag skulle ta vägen. Han behövde hjälp att få ordning på blodsockret men ingen kunde säga hur lång tid det skulle kunna ta.
Vi grät en stund tillsammans,  över hur allting hade blivit och över oron för vårt barn.

Den natten sov jag ingenting. Kunde inte tänka på något annat än Noel. 
Runt omkring mig med endast skärmar som väggar,  låg det personer som vred sig av smärtor och ropade ut förtvivlat. Personal som stod och snicksnackade och skrattade högt. Trots att det var natt.
Så fruktansvärt respektlöst.
Det var ljust och lamporna bländade mig. Och jo, jag hade riktigt ont i mitt nya sår på magen.
Kunde inte vänta tills det blev morgon och jag äntligen skulle få komma därifrån.
Men timmarna gick och jag fick höra att de skulle komma och hämta mig och föra mig vidare till special-BB (för sjuka mammor och svåra förlossningar).
Men ingen kom.

Efter lite tjat fick jag tag i en telefon och kunde ringa till Neo för att fråga om Noel. 
Han mådde efter omständigheterna bra. Och klumpen i halsen lättade en aning.
Maken slets mellan mig på IVA och Noel på Neo och försökte vara med oss båda allt vad han förmådde. Kunde se hur trött han var och hur han försökte hålla skenet uppe.
Och jag sade, gå och var med vår son. Jag klarar mig, men han ligger helt ensam där nere med främlingar.
Maken och jag ringde lite snabbt våra föräldrar och meddelade nyheten. Det enda de visste var att jag blivit svårt sjuk, eftersom vi senast hade hört av oss innan det blev så akut,  och de hade vankat av och an hemma i väntan på ny information.

Efter lunch kom då äntligen barnmorskan Åsa och hämtade mig och sängen och tog mig till "vår avdelning", där jag och maken skulle få bo tillsammans. 
Precis som Åsa så var all annan personal vi kom i kontakt med så fina, duktiga och empatiska.
De fick det jobbiga att kännas lite lättare.
Knappt han jag in på rummet innan jag envis som jag är, med en sköterska i handen,  gick de tunga och ack så långsamma stegen ner till våning 1 där Noel låg.  Efter nästan ett dygn efter födseln, skulle jag äntligen få vara med min son.
När jag kom in i hans rum, som han delade med 2 andra för tidigt födda-barn,  och fick se honom ligga i sin plastback, rann tårna ned för mina kinder och jag konstaterade att han var lik mig.

Eftersom jag ville amma var låg de på mig ganska omgående att om det skulle fungera var jag tvungen att börja pumpa igång brösten genast. Annars skulle det vara kört.
Noel fick sondmatning genom en slang och så fort jag fick ut en eller två droppar togs de med andakt till kylskåpet där de förvarades tills nästa matning.
Pumpade och pumpade.
Samtidigt var jag tvungen att vila mycket, då jag fortfarande var sjuk, och jag slets mellan att behöva vila och att vara med mitt barn.
Blodförtunnande sprutor, mediciner och blodtryckskontroller flera gånger per dag. Oannonserade nattliga blodtrycksmätningar.

Efter några dagar hade vi fått fart på amningen och Noel tog gladeligen bröstet trots en skev start där han fick sin mat direkt i magen. I takt med detta märktes en förbättring hos Noel och efter 5 dagar meddelades vi att vi skulle få ett rum på Neo och få flytta ihop. Alla tre.
Då det bara var sondmatningen han hade kvar, var det en tidsfråga på några dagar innan vi kunde få åka hem.
Jag kommer så väl ihåg den lyckokänslan över att få flytta ihop. 
Äntligen!

Här fick vi äntligen flytta ihop!

Det gick fort framåt och efter ytterligare fyra dagar fick vi äntligen åka hem.
Och lyckan var fullständig.

Jag är fortfarande så tacksam över att allt gick bra tillslut. Över vilken tur vi hade. Att sjukdomen kom såpass sent som i v.39, att Noel var färdigbakad om än en aning liten, att jag återhämtade mig så snabbt och att ingen av oss fått några bestående men. Förutom det djupa ärret i våra inre. Den där sorgen.

Jag är ganska övertygad om att min goda kondition tack vare min träning, gjorde att jag återhämtade mig så snabbt. Det tillsammans med vilja och motivation.
Och att det gjorde det möjligt för mig att springa mitt första maraton ca 8 månader efter den traumatiska förlossningen. 
Nu håller vi tummarna att förlossningen går bättre den här gången.









Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...