Med lite tempo i benen

Jodå, igår sprang jag äntligen det första kvalitetspasset sedan förlossningen. Vilket för mig innebar 5 km tempo(tanken var lite lägre puls än snabbdistans) + upp och nedjogg.
Kvällen till ära testade jag också min nya lampa, så jag slipper begränsa mig när det är mörkt. Den fungerade bra och fyllde sitt syfte.



Men passet då?
Efter att ha stängt av klockan av misstag efter 200m, blev uppjoggen missvisande men jag tror det var ca 1,5 km. Sedan drog jag upp tempot.
Jag tog bort fältet för fart på klockan och gick enbart på att hålla pulsen inom tänkt intervall och det var kul och skönt att fokusera på något annat. Det kändes överallt att jag var ovan högre tempo och högre frekvens i steget. För varje km som gick kändes det jobbigare och jobbigare som sig bör och när jag närmare mig slutet av de 5 km var jag rejält trött.
Tryckte nytt lap på klockan som då visade att jag sprungit mina 5 km på 25,59. Inte särskilt snabbt men ändå helt okej för att vara där jag är nu. Eftersom jag inte sprungit varken långt, snabbt eller mycket nu efter förlossningen , hade jag inga förväntningar utan såg detta mer som ett kul test.
Hursomhelst, det bästa var nog känslan ändå.
Känslan att ta ut sig lite, att driva på och utmana mig. Som jag saknat det.

Nästan som ny

Det här med att inte sova så mycket med en liten bebis, börjar nu ta ut sin rätt.
Dåligt med sömn dagtid och sena kvällar är mestadels mitt fel och tillsammans med nätterna och inte helt problemfri amning, har det gjort att jag känt mig utomordentligt trött sista veckan.

Så imorse gick maken upp med barnen och jag fick ligga kvar och få en välbehövlig sovmorgon till 11(!).
Och när jag vaknade kände jag mig nästan som ny.

De senaste dagarna har ärret torkat och stretandet i magen har upphört och nu verkar det som om snittets läkning tagit ett stort steg framåt.
Så belöningen till kroppen fortsatte därför med 30 min hemmastyrka med hantlar och gummiband.
Försiktigt, men lite svettigt ändå.
Benböj, höftlyft på boll, armhävningar på knä, rodd med gummiband, tåhävningar, drag åt hakan, sidoböjningar och mycket hämtat från boken "Stark, glad, gravid" och programmet anpassat för efter förlossningen.
Styrkan i kroppen saknas i princip överallt men konstigt vore annars.
Det har ju gått några veckor, minst sagt, sedan jag tränande regelbundet.



Träningsendorfinerna förstärkte ny-känslan och tillsammans med en dusch, kände jag mig sedan som mitt bästa jag när vi på eftermiddagen gick över gatan till våra fina vänner på middag.

Idag är det dessutom 10 år sedan som jag och maken blev tillsammans.
10 underbara år som inneburit några flyttar, stadbyte, bröllop, husköp mm och framförallt två fina barn.
Tack fina du.

Vilket tryck

Tryck nedåt vid löpning med gravidmage?
Nej, inte så mycket hittills hade jag sagt igår och jag har många gånger tänkt på att det kanske beror på alla mina knip.



Men så idag under min lunchjogg blev det då dags att uppleva det där trycket.
Jag fick knipa hela tiden i början eftersom det kändes som en stor fotboll som tryckte sig nedåt i bäckenet.
Hela jag kändes tung, benen nästan domnade och nog var jag redo att ge upp.
Men istället gick jag lite tills det släppte och sen kändes allt normalt igen och jag fick åter känslan av lätt kropp utan mage.
Sprang på bra sista kilometrarna och jag kom tillbaka till kontoret lika endorfinrusig som vanligt.
Kärlek.

Värdefulla halvtimmar

All träning är bra träning.
Så tänker jag just nu.
Att ha tidsambitioner, distans och intensitets-planer får vänta till efter att bebis anlänt och jag kommit igång efter förlossningen.

Korta pass med styrka eller jogg/lufs är min melodi just nu och kompatibelt med växande mage, så igår blev det en halvtimme i gymmet på jobbet och idag en halvtimmes jogg på lunchen.
Halvtimmar som kan tyckas lite futtiga men som är så värdefulla och ger så mycket.
Att få ge min kropp en dos endorfiner nästintill varje dag är lycka och det smittar nog av sig till även till den lilla därinne.



Träningslyckan är lika stor som alltid och jag hoppas att jag kan fortsätta flera veckor till!

Det finns ändå lite fart i mig

Ett lunchpass var planerat. Jag gillar att kunna komma ut i dagsljus och få ny energi med mig in på kontoret.
Sen att det blir lite stressigt med dusch och mat, får man ta.

Vaknade återigen vid 5-snåret imorse(av mig själv), så vid lunchtid och dags för löpning var jag obotligt trött.
Men ändå sugen på att komma ut.

Så det var bara att dra på sig kläderna och bege mig mot Djurgården. Vilken lyx att kunna få springa där på dagarna, lite variation till transportspringet.

Garmin tog 1 km på sig att hitta satelliterna, så efter 2 km på klockan( egentlige då 3 km) satte jag igång med min fartlek.
Och trots att det var rätt halt och jag saknade dubbar, kände jag med ens att det skulle gå undan.

4 km fartlek med smittfart på 4,49 min/km är jag jättenöjd med och totalt 8 km. Sprang om flera stycken på vägen och kände mig stark och pigg.
Har ju känt mig seg och kraftlös på sistone beroende på förkylningar som avlöst varandra.
Men idag kändes det som om den gamla Carro var tillbaka, och
nog finns det lite fart någonstans i den här kroppen.

I måååål!

Andréa och jag efter att vi fått lite energi tillbaka

Yes!
I mål och det på personbästa med nästan 4 min, 1:41:23!
Men det var nog det värsta jag gjort i springsammanhang, mensvärken from hell under hela loppet och det kändes som om hela magen skulle hoppa ut.

Återkommer med längre rapport när jag hämtat mig och gråtit lite.

Nya perspektiv

Att ha sprungit ett marathon har gett mig nya perspektiv på flera plan.
Inte nog med att det bla har förstärkt min tro på att allt är möjligt, utan jag märker också att mitt perspektiv på min träning har förändrats en smula.
Vad jag anser är långt för att vara mig eller vad "en bra springvecka" har innehållit tex.
För jag jämför ju bara med mig själv.
Idag slog det mig att min gräns för vad som jag nu anser att "springa långt" är flyttats fram.
Innan jag började marathon-träna i våras tyckte jag att 15 km var långt för att vara mig och jag bävade nästan inför dessa pass. Laddad med fullt vätskebälte, energibar och annat man kunde tänkas behöva på dessa 15 km.
För jag sprang gärna inte längre än så.

Idag när jag gav mig på det tänkta korta långpasset på 20 km, gjorde jag det utan någon vidare bra uppladdning i form av energi (förlåt kroppen, men idag blev det som det blev), nästan utan vätska sånär som på en liten flaska med vatten som jag snodde från vätskebältet, ingen musik, och inget papper till ett eventuellt nödstopp i skogen.
Big mistake!
Att jag tänkte på 20 km nästan som en vanligt springtur och inte som ett långpass,  gjorde att jag lite för nonchalant lämnade saker hemma som jag faktiskt behövt. Som det där pappret.
Men det är ändå positivt att jag känner att 20 km inte längre känns fasansfullt långt för mig.
Som sagt,  perspektiven förändras utifrån nya erfarenheter.

Passet då? Jo, nu är det dags att speeda på lite om jag ska ha chans på personbästa på Stockholm Halvmarathon. Så länge kroppen känns bra vill säga.
Bestämde mig därför för att springa långpasset i ett lite snabbare tempo än vad jag brukar göra.
Och snittfarten som blev 5.13 min/km kändes förhållandevis lätt, och det slog mig efteråt att det ju var nästan samma som min snittfart på maran(5.12 min/km).
Årstaviken(Årstasidan), runt Södermalm och hem via Vinterviken och en lite extrasväng på slutet, gav mig exakt 20 km.
Kom hem med bästa, skönaste känslan i kroppen.
Springendorfiner kallar jag det.

Jag gjorde det!

Så var känslan efter dagens tröskelpass.
För jag var ju så opepppad man kan vara innan jag begav mig ut. Det tar liksom emot ibland att gå ut på det man i förhand vet kommer bli ett grymt jobbigt pass.
Men då är det ju desto skönare efteråt när man har klarat av det.
Jobbigt men samtidigt alldeles underbart. Hur man nu kan tycka det:)
Det var lite ombyte förnöjer på dagens pass.
Istället för att springa x antal kilometrar, bestämde jag mig för att springa på tid.
Uppjogg 3 km följt av 20 min tröskel.
Jag bestämde mig för att inte titta på klockan på varje kilometertid,  utan bara känna hur kroppen kändes och springa utifrån det.

Jag låg och pressade på bra och när det kändes som om mjölksyran eventuellt var på g saktade jag ned, för att sedan försöka öka igen.
Pulsen steg och mot slutet kändes det lite segt. Trodde jag, men i själva verket höll jag nästan exakt samma fart som tidigare.
Konstigt hur det kan kännas så olika och ändå gå lika fort.
När de 20 minutrarna var sprungna, stannade jag och hämtade andan och stretchade vaderna innan jag joggade ned hemåt.
Jag höll en ganska jämn fart på de 4,5 km som det blev.
Snittade ca 4,24 min/km och även om jag inte är på något sätt tillbaka i fin form, så kändes det ändå som ett steg framåt.
Och hur skönt var det inte att kunna springa i shorts och t-shirt. Som en sommardag.
Kanske sista gången för i år, vem vet.

Jubileumsmarathon 2012

Om du orkar läsa om mitt första marathon!
Klockan var strax efter 12 när maken och jag sa hejdå till Noel och mamma/mormor hemma och begav oss in till Stadion.
Nervösa och förväntansfulla.
Bra väder var det och kroppen kändes pigg, så förutsättningarna fanns där.
Men ändå, jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Mitt första marathon.
Vad jag däremot visste var att det var en kuperad och krävande bana, mycket mer kuperad än Stockholm Marathon. Hur kuperad den egentligen var fick jag uppleva senare.
Väl på Östermalms IP lämnade vi in väskorna och hann med ett toabesök innan det var dags att bege sig till starten.
En halvtimme innan var vi tvungna att vara på plats i startfållan och i den då stekande solen. En lång väntan.

Som startande i startgrupp 2 blev det sedan vår tur att springa in på Stadion och vänta på startskottet.
13:58 sprang vi iväg och det var nästan löjligt hur trångt och långsamt det gick i början.
Men trängseln släppte rätt snabbt och redan på km 2 kunde jag lägga mig i ett bra tempo.
Efter 5 km hade vi kommit till Bergshamra och började backarna som det hade talats om. Branta backar på ca 300 m varvades med sega, längre stigningar och jag insåg att eftersom vi skulle springa samma väg tillbaka skulle dessa bli tuffa att ta sig an med 35 km bakom sig.
Men jag malde på och blev irriterad på folk som sprang i vägen när jag tog backarna ganska lätt.
Jag låg strax över 5 min/km och eftersom jag helst ville springa på 3.45 så visste jag att jag som långsammast behövde springa 5,15- fart.
Men jag gjorde en offensiv satsning mot ett ännu bättre resultat.

Vid 10 km hann jag upp maken som inte hade sin bästa dag och vi slog följe. Nu började jag längta tills jag skulle få se snälla Andréa och hennes son Sixten som ställde upp med langning av Resorb och gel, då min mage inte tål sportdryck.
Vid Sollentuna station efter ca 15 km stod hon och jag höll på att springa ner en åskådare i samband med lagningen. Tack snälla Andréa tänkte jag. Resorben var efterlängtad i min energitrytande kropp.
På väg mot vändplatsen vid Sollentuna kyrka började vi sedan möta folk på väg tillbaka och då kändes det mentalt tungt. På rakan vid kyrkan stod Ola och Rebecca och hejade och skrek på oss allt vad de orkade, så nya krafter dök upp.
Halvmaran gjordes på 1,47 och jag kände att 3,45 kanske var inom räckhåll.
Där någonstans började baksida lår säga till på skarpen och detta skulle bli en kamp mot låren.
Jag förvånades över hur mycket folk det var längs banan, speciellt i Sollentuna, och visst bar det lite bättre när jag fick höra- heja rosa tjejen!

Vid 26 km började en lång stigning fram till ca 30 km. Då började jag känna mig riktigt trött och baksidorna ville inte gärna samarbeta. Att kunna lyfta på fötterna blev nu något jag var tvungen att fokusera på.
Det är ju liksom grunden i löpning.
Jag fasade för kramp och nu längtade jag efter Andréa igen, hon skulle enligt plan befinna sig nästa gång i Bergshamra. Vatten räcker en bit men Resorben var nödvändig nu.
Maken och jag sprang tillsammans av och till, om varandra men vid 35 km behövde maken ett toabesök och jag fortsatte nu ensam.
I den brantaste backen i Bergshamra beslutar jag mig för att gå, då jag nu är så trött i benen. Ett bra beslut.
Strax därefter vid ca 36-37 km ser jag Andréa, jag blir då gråtfärdig och skriker - "jag orkar inte mer, jag får snart kramp" medan jag tar flaskan och gelen som hon langade.
Hon peppar mig och springer med i några meter och återigen får jag nya krafter.
Jag skulle in under 3,45 om jag så skulle få kramp och kräkas. Vid Universitet går jag igen men när jag springer, springer jag om många.
Överallt går folk och många verkar ha blivit besegrade av backarna och är uppgivna. Men jag springer på och inser att jag har 3,40 inom räckhåll. Sista backen vid Roslagstull går jag återigen nu endast halva, så jag inser att det bara är ca 4 km kvar.

Mot Stadion känner jag vittringen på målgång, men ville man springa hela sträckan dvs 42 195 m och inte 1912 års marathonsträcka 40 075m, så var det att ta vänster istället för höger och istället för målgång ut ur Stadion igen och ner mot Lill-Jansskogen. Och det var ju hela sträckan jag skulle springa.
1 km nedför som kändes som en mil, jag skrek till funktionären i ren frustration -"är det här ett skämt?! När kommer den jävla km-markeringen?!!!" innan vi fick vända och springa uppför sista km.
Benen kändes stumma och blytunga och att lyfta dem var nu ett projekt i sig.
På vägen upp mötte jag maken och vi peppade varann.
Sprang då också förbi en funktionär som skek -"öka farten"! Var hon hel dum i huvudet?! För en sekund funderade jag på att stanna och skälla på henne, men då hade jag ju inte klarat 3.40 så det hade inte varit värt det:)
Det där var ett hån mot alla grymma löpare som fram tills dess sprungit 41 km och nu kämpade den sista kilometern i uppförsbacke på sega ben.
Jag hörde speakern från Stadion på håll och tänkte, nu är det nära.
När jag kom in på Stadion vällde känslorna över mig och det är svårt att beskriva känslan.
Jag korsade mållinjen med glädjetårar och en känsla som många har bekrivit - att man just då kan övervinna allt.
Tårar över att jag klarade att ta mig i mål, över att jag sprungit ett marathon, över att jag för 8 månader sedan födde vår son då jag var svårt sjuk och blev akut snittad och nu klarade detta. Spänningar som släppte. En stor seger.
Klockan sa 3:39:52 (officiell tid 3:39:54 och plats 57) och jag hade klarat mitt mål!
Ländryggen värkte, benen var som två träpinnar, skavsår och blåsor härjade rejält på fötterna och tårarna rann ner för kinderna. En snäll funktionär förbarmade sig över mig och sa till mig -" se så många medaljer vi har kvar att dela ut, förstår du hur snabbt du har sprungit?"
Nä, just då förstod jag inte mycket. Hela jag kändes liksom bortdomnad.
Fin människa på rätt plats.
Jag satte mig ner och väntade in maken.
När vi sen såg varann i målfållan sa blickarna mer än tusen ord.
Och jag är redan sugen på ett nytt marathon.


Antal....
Bajamajastopp: 0 (yeaayh! hade räknat med minst 2)
Blå tånaglar: 3
Blodblåsor: 1
Skavsår: 1 (i armhålan av alla ställen)
Svordomar: hmm... 5 kanske
Tankar på att ge upp: 0

Bästa starten på dagen

En riktig sommarmorgon.

Jag kom äntligen upp på den där morgonjoggen jag tänkt på ett tag.

Medan de andra sov smög jag mig ut och tassade fram längs vattnet i morgonsolen. 

Längs vägen mötte jag fler allierade som tänkt precis som jag. Löpning och sommarmorgon i perfekt symbios.

7 km senare var jag hemma, betydligt piggare än innan och med endorfiner som bara sipprade i min kropp.

Är inte detta bästa starten på dagen så säg?