söndag 30 september 2012

På benen

Febern har lättat och idag är jag på benen igen.
Det blev ett kort men intensivt besök av febern denna gång.
Nu vilar jag imorgon i alla fall och sen kanske, om jag känner mig återhämtad, blir det löpning på tisdag.
Ingen stess, kroppen måste få vila som den behöver eftersom den uppenbarligen inte verkat helt nöjd på sistone.
Står just nu lite i valet och kvalet om Hässelbyloppets vara eller icke vara, men springer jag kommer det att bli utan tidspress och måltid. Enbart för nöjets skull.
Kroppens välbefinnande kommer först.
Tider är ju egentligen rätt sekundärt.
Det är ju springglädjen och det faktumet att ens kunna springa som betyder mest.
Vad det gäller löpning alltså.
Sen finns det ju andra saker som betyder ännu mer.
Som Den lilla familjen.

lördag 29 september 2012

Som ett brev på posten

Det där jag skrev om igår att vara dumdristig.
Konsekvensen kom idag, vaknade imorse med feberfrossa och 39 grader på termometern.
Har legat sängliggande hela dagen och svettats och frusit om vartannat.
Och konstaterar att min kropp inte är i balans just nu.

fredag 28 september 2012

Tröskelintervaller (eller något åt det hållet)

Jag har gått och laddat hela veckan. Intervaller, äntligen. Eller snabbdistans kanske? Eller varför inte lite tröskel?
För första gången på länge tränar jag nu utan ett träningsprogram eller schema som jag annars själv lägger upp.
Anledningen är väl främst skadorna och allt annat tjafs som varit sista tiden.
Hade lagt upp ett schema för träningen fram till halvmaran men gav upp det ganska snabbt.
Och nu är det Hässelbyloppet om två veckor.
Jag springer alltså lite mer på känn nu och vad som passar för dagen och vad jag är sugen på.
Ganska skönt, det med.
Återstår att se vad resultatet av denna lite mer planlösa träning blir.

Hursom, det var dags för kvalitet idag och det där hållet som spökade i onsdags, gav med sig igår och idag kände jag mig mer än redo att springa snabbt och kötta lite.
Kunde dock ändå inte bestämma mig för vilken typ av pass det fick bli, ville ju göra allt,  så jag bollade lite upplägg med min bror och fick då tipset om 6 min-intervaller i tröskelfart med 2 min gång/joggvila.
Aldrig prövat. Bra, det fick det bli.
Såhär glad kan man bli när man möts av
den allra finaste lilla killen  i dörren

Gav mig av och redan efter 500m på uppjoggen fick jag stanna,  då det där hållet dök upp igen.
Vad f-an.
Jag erkänner att jag är lite för dumdristig för mitt eget bästa ibland och idag var nog en sån dag. Istället för att gå hem, sprang jag vidare  och stannade med jämna mellanrum och fick ner hållet.
Men det fortsatte att krampa på magens båda sidor och när jag gav mig av på första intervallen av fyra, var det svårt att hålla i löpsteget, kändes som om hela kroppen var spänd som en fiolsträng.
Förstår inte vad det kan vara, men inser att det inte är vanligt håll utan måste vara något annat som har med fysisk ansträngning att göra.
Tog mig igenom 6 min och var väldigt glad när gåvilan kom. 4,30 min/km i snittfart och jag var verkligen inte uppe i tröskelfart, men det var vad kroppen förmådde.
Fortsatte på andra,  för här ger vi inte upp i första taget. Sa ju det, dumdristig.

Andra intervallen kändes bättre och magontet började faktiskt avta. Yes! Nu snittade jag 4,14 min/km. Bättre. Joggade 2 min nu.
På tredje intervallen var ontet nästan borta och sprang de två sista på 4,19 min/km och mot slutet kände jag att jag kom upp i tröskelfart till slut.
Nedjogg hem 2 km och när jag kom innanför dörren, möttes jag av en nyvaken men väldigt glad liten kille och där och då översköljs jag som vanligt av mina känslor och kärlek till min lilla son och  jag glömmer allt som har med löpning, tider, magont mm att göra och känner att livet inte kan bli bättre.
Då är de där lite misslyckade passen som en fis i rymden eller hur man nu brukar säga.

torsdag 27 september 2012

Kvällsyoga




Så äntligen blev det av. Återigen har det gått för lång tid sedan sist.
Tror det var tre veckor nu.
Har så svårt att ta mig för.
Men när jag väl gör det, känner jag hur välgörande det är och hur bra min stela kropp mår av yoga.
45 min av solhälsningar, rörlighet och styrkemoment.
Kom igen nu Carro, låt detta bli ett mer regelbundet inslag i vardagen.
Åtminstone en gång i veckan.
Det borde jag klara av.

onsdag 26 september 2012

Sen kväll, tidig morgon







Efter min sena kvällsrunda igår, kom jag hem endorfinrusig och energifylld, lite kvällsfika på det och jag var piggare än piggast.
Själva passet var ett kort lite snabbare med två fartinslag. För att liksom väcka benen igen, och förbereda dem för de kommande veckornas träning.
Lite mer inriktat på snabbhet, då Hässelbyloppet hägrar och förhoppningsvis en putsning av mitt milpers.

Blev sedan sittande framför datorn och läsandes bloggar till midnatt. För jag var ju för pigg för att sova. Tog mig sen i kragen och la mig till slut, somnade förvånansvärt fort.
Vid halv sex vaknade jag av den glada, kvittrande bebisen och då var det bara att gå upp.
Efter frukost, lek och mikrosov för min del (Noel sov över en timme), gav vi oss sedan ut på en vagnjogg som var tänkt runt Årstaviken. Ca 13 km.

Men redan innan vi begav oss ut kändes det som om jag hade håll i magen. Tänkte att det kanske ger med sig.
Men nej, efter 1,5 km får jag börja gå och sedan blir det sporadiskt spring och en betydligt kortare runda.
Kom hem och kunde summera ett riktigt misslyckat pass, som som tur är inte händer så ofta.
Men istället tittade jag och Noel på fåglar och annat spännande, så det blev ju bra ändå bara på ett annat sätt än vad jag tänkt mig.

Det där hållet har bestämt sig för att hänga kvar resten av dagen.
Men är förhoppningsvis borta imorgon.
Ny dag, nya möjligheter.

tisdag 25 september 2012

Reflexmässig




Ja, då är det mörka kvällar igen.
Mörka kvällar innebär att den kära reflexvästen åker fram igen.
Som jag har saknat den. Not.
Syns gör man ju i alla fall och det är ju det viktigaste.
Nu, sen kvällslöpning med lite fartinslag.
På återseende.

måndag 24 september 2012

Back on track

Den kom och den vände ganska snabbt.
Att sova, vila och dricka gjorde tydligen susen.
Förkylningen är nästan borta och äntligen fick jag springa igen.
En lugn vagnjogg på pigga ben. Några plankor och benträning med den gamla järnstången blev det också.

Och tåhävningar med bästa sällskapet och vikten.

Till middag exprimenterade jag fram keso och kokos-pannkakor med hallon och turkisk yoghurt.
Svåra att vända men väldigt goda.
Köpte mandelmjöl och mixade med kokosflingor, hade i ägg, salt och kanel och stekte sen i kokosolja.
Gottigott!









lördag 22 september 2012

"Pidde" och zzzz

Här är det förkylt och täppt, och vi är nu hela familjen Förkylning. Yaay. Eller inte. Fast hos de andra är det på väg åt rätt håll.
Nästan sådär förkylt så att orden man säger låter som något annat. Som pinne till exempel. Blir pidde. Hur ofta man nu säger just pinne, men ni förstår.
En långpromenad med tilhörande fika, djurparksbesök,  lunch, en middagsovning på 3 timmar för Noel OCH mig i sängen, och lite småfix hemma har annars utgjort en ganska skön och lugn lördag.
Och så gick vi till den där Minirodini-outleten som ligger här i krokarna, men när vi kom dit var det av någon anledning stängt. Ingen lapp eller notis om varför.
Dåligt. Och surt när man tagit sig dit, till det där ocharmiga industriområdet.

Nåväl, träningen lyser med sin frånvaro. Som ni kanske har märkt. Förutom 1,5 km löpning med vagnen igår på slutet av promenaden (det började regna och vi var hungriga), och 30 min hemmastyrka i torsdags har det endast blivit en vagnjogg och lite coreträning i måndags. Men så är det ju återhämtningsvecka efter halvmaran, så det är väl lite tur i oturen så jag ändå hade behövt tat det lugnt,
Men alltså ingen löpning sedan i måndags. Först halsont och nu täppa.
Imorgon kanske. Jag längtar ju bara efter att få ut och låta benen gå.
Usch, förlåt för ett lite gnälligt inlägg men jag lovar att vara mer positiv nästa gång:)

fredag 21 september 2012

Heja, heja!

Nu för tiden blir det inte så mycket bokläsande för min del.
Varför vet jag inte riktigt.
Jag gillar ju verkligen att läsa.
En typ av meditation, precis som löpning.
Visst, jag har blivit mamma men jag skulle ju kunna läsa på kvällen innan jag ska sova om jag vill.
Men det blir tyvärr inte av.



Så nu när jag är mammaledig och är ute och knatar med vagnen eller springer långpass för all del, har jag kommit på att det här med ljudbok är min grej.
Då kan jag kombinera rörelse med boklyssning.
Perfekt!






På dagens promenad valde jag en ny bok och valet var ganska självklart.
Martina Haags nya löparbok "Heja, Heja!".
Efter att ha lyssnat på ca hälften av boken tycker jag att den är ganska underhållande även om jag känner att den riktar sig mer till nybörjare och den som inte har kommit igång med sin löpning på regelbunden basis.


Men som sagt underhållande är den, som när hon berättar om sitt första lopp hon sprang. För att motivera sig och få extra energi mot slutet tog hon tag i fettet på magen och ryggen och skrek för sig själv "du ska bort!".
Alla sätt är bra utom dom dåliga:)

Läs den!
Eller lyssna.

torsdag 20 september 2012

Intressant om träning och graviditet

Att träna under graviditet.
Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och något som jag själv har erfarenhet av. Eftersom jag alltid har tränat och träning är en stor del av mitt liv, var det självklart för mig att fortsätta med det även under min graviditet. I den mån jag kunde, såklart.
För det där är ju väldigt individuellt och alla graviditeter ser ju inte likadana ut.
Jag fick besvär med både foglossning och högt blodtryck, så löpningen fick jag ge upp i v.20 eller där i kring, men ägnade mig åt stavpromenader, yoga,  stryketräning och simning.
Jag ägnade mig åt det som funkade för mig, helt enkelt.
För de som har komplicerade graviditeter(vilket jag fick mot slutet)  kan det vara svårare att röra sig och träning finns därför inte på kartan, men för många som har normala graviditeter är träning något som främjar både mamman och barnets hälsa och välbefinnande.


Om detta fick vi ett intressant föredrag idag när Löplabbet bjöd in bloggare till en pressfrukost med temat "Träning och graviditet".
Maria Wigbrant som skrivit boken "Stark, glad, gravid" som jag tränade lite efter som gravid, var där och pratade och informerade kompetent och intressant på området, då hon är både barnmorska, gruppträningsinstruktör och utbildare av instruktörer.
Vikten av att röra på sig,  det måste inte vara svettig träning utan promenader är utmärkt,  under graviditeten har så många fördelar.
Inte bara att mamma och barn mår bättre, det underlättar både förlossning och återhämtning, syresättning till barnet från moderkakan ökar och dessutom kan en alltför stor viktuppgång motverkas.
Marias viktigaste tips till alla tjejer, även de som inte är gravida, var att träna bäckenbotten.
Kniiip, helt enkelt. De muskler som man kapar kisstrålen med, om ni vet:)

Efter detta pratade Andréa om utrustning vid löpning och träning under graviditeten.
Hon slog ett slag för de underbara kompressionstrumporna. Jag hade dessa varje dag under min graviditet och de motverkade svullna fötter och ben och sägs även kunna motverka åderbråck.
Ett bra tips!

En rolig morgon, med ett bra och intressant ämne och dessutom var det kul att träffa de andra bloggtjejerna.
Tack Löplabbet för att jag fick komma!


Ovant




God morgon!
Ställde klockan idag och gick upp före de övriga.
Har inte hänt på jag vet inte hur länge.
Idag blev det omvända roller hemma, då maken jobbar hemma och jag var den som skulle iväg.
Kändes precis som om jag skulle till jobbet.
Men det ska jag ju inte, istället väntar bland annat en andra frukost.
Trevligt!


onsdag 19 september 2012

Nu var det min tur....

Med 2 mot 1 här hemma, en make med evighetsförkylning och en bebis med rinnig näsa, blev det till slut min tur.
Bara lite än så länge, så jag hoppas kunna lura bort bacillerna:)




Nu blir det sömn, te och juice här hemma.
Så hoppas jag att det är borta om några dagar.
En lindrig variant, tack!

måndag 17 september 2012

En tur till utegymmet

Med lite distans till lördagens lopp börjar redan det negativa blekna och jag glädjs mer och mer åt att jag kom i mål och att det på köpet blev ett nytt fint personbästa.
Förutom lite träningsvärk i baksida och framsida lår, så känner jag mig jättepigg i kroppen.
Snabb återhämtning denna gång ocm man jämför med hur det brukar kännas:)

Så idag var jag sugen på en liten vagnjogg och dessutom lite styrka eftersom jag inte prioriterat det på sistone.
Tänkte därför att en jogg till utegymmet i början på Årstaviken och lite lugn träning där,  skulle bli perfekt.
Sagt och gjort, 4 km lung vagnjogg med lite återhämtningsfokus och sedan lite av varje i lugn och ro medan Noel sov gott i vagnen.



Marklyft, latsdrag, rodd, bröstpress, utfallsgång, dips planka med vridning och utfall på stubbe avverkades innan vi begav oss hemåt igen.
Ni får ursäkta bilkvalitén på vissa bilder, vet inte varför det blev så suddigt på vissa och inte på andra.
Skum kamera eller dålig fotograf:)




Kände mig lite seg efteråt och ville inte utmana kroppen mer idag, så jag sprang 2 km och gick sedan resten hem.
Lugn och kravlös träning, rätt skönt som ett avbräck till den tuffare och mer strukturerade träningen annars.

söndag 16 september 2012

Stockholm Halvmarathon 2012

Jag har bestämt mig för att jag inte kommer att tillägna det här loppet en jättelång racereport , då det inte förtjänar det, utan jag ska istället försöka sammanfatta gårdagen lite mer.
Alltså loppet som sådant är det inget fel på, utan det var min upplevelse som inte förtjänar det.

Ni som följt mig ett tag vet att jag sedan maran i juli varit skadad mer eller mindre hela tiden sedan dess och därför fått reducera min träningsmängd och mina pass kraftigt. Därav hade jag inga speciellt höga krav på mig själv innan loppet, utan hoppades kanske i bästa fall springa på strax över pers 1.45.
(Hade jag kunnat träna som vanligt hade jag velat under 1.40.)
Att jag också velat fram och tillbaka hela veckan då jag känt att en förkylning var på antågande.
När jag stod där i startfållan var jag ändå glad att det snart var dags, då vädret var kanon, stämningen på topp och jag var springsugen.
Men just när jag tänkte dessa fina tankar, kom mensvärken smygande och jag greps av smått panik.
Ingen värktablett i sikte och snart skulle jag springa i ca 2 timmar och dessutom med en löparkjol som satt ack så tight.
Den där värken blev allt starkare och skulle sen bestämma sig för att stanna hela loppet.
Ja, så här såg jag nog ut hela loppet.
Beskriver känslan rätt bra:)
Bild tagen av brorsan vid langningen.
Den första milen som avverkades i Vasastan och på Kungsholmen var uppför typ hela tiden kändes det som, en tunnel som gav mig panik pga värmen därinne, magen som bara fortsatte värka och gjorde mig rätt sänkt och redan då började tankarna om att bryta. Fy f-n vad jobbigt,  gick som ett mantra i huvudet.
Jag stannade på varje vätskekontroll och drack vatten som var nödvändigt för att ta mig vidare.
Vid 14 km på Söder Mälarstrand stod maken och min bror med pepp och Resorb (min mage tål inte sportdryck), då var jag gråtfärdig och jag ville bara kliva av. Men envis som jag är, skulle jag ju i mål.
Vid Tanto var munnen så torr att det knappt gick att andas men nu var det ju bara att släpa sig i mål tänkte jag. Magen skvalpade,  men inte utav vätska för hallå jag var ju snustorr i kroppen, utan det kändes som om det var livmodern eller något närliggande som höll på att hoppa ut.
När jag äntligen kom upp på Götgatsbackens puckel höll jag på att bli fälld av en idiotgubbe med stavar som absolut skulle korsa gatan mitt i lemmeltåget med löpare.
Knappt 1 km kvar till mål och jag krämade ut det lilla jag hade kvar

Nu var det bara 1 km kvar och jag gav det lilla som fanns kvar fram till mål och insåg att jag nog ändå, mirakulöst nog, skulle krossa mitt tidigare personbästa.
1:41:23 och personbästa med nästan 4 min, men i mål infann sig ingen glädje utan mer frustration och tårar.
Jag storgrät när jag äntligen fick krama maken och snälla, fina Andréa hade värktabletter som så småningom gjorde mig till en ny människa.
Nytt pers, och det är jag ju jätteglad för,  men detta var det värsta lopp jag sprungit.
Men för att se det positivt, nästa gång kan det bara bli bättre.

lördag 15 september 2012

I måååål!




Andréa och jag efter att vi fått lite energi tillbaka




Yes!
I mål och det på personbästa med nästan 4 min, 1:41:23!
Men det var nog det värsta jag gjort i springsammanhang, mensvärken from hell under hela loppet och det kändes som om hela magen skulle hoppa ut.

Återkommer med längre rapport när jag hämtat mig och gråtit lite.

Startklar!




Gårdagskvällen spenderades på en superb italienare tillsammans med maken medan vi hade barnvakt hemma.
Trerätters är perfekt att ladda med och självklart skippade jag vinet.
Blev en rätt tidig kväll ändå, jag ville komma i säng i tid och få en god natts sömn.
Sov till 10 idag, och det gjorde mig betydligt piggare.
Så det är klart att det blir start idag.
Fy sjutton, vad kul det ska bli!

fredag 14 september 2012

Ännu finns det hopp!




Den där känslan att kroppen inte är helt hundra infinner sig fortfarande, men inget halsont och bara lite, lite snuvig.
Konstigt det där, som om kroppen aldrig riktigt vill bestämma sig.
Så hopp om morgondagen finns fortfarande alltså.
Var ute och testsprang 4 km på eftermiddagen och det kändes faktiskt helt ok.
Jag får alltså vänta till imorgon innan jag bestämmer mig.
Kanske en god natts sömn kan göra susen.
Jag prövar och återkommer.
Men först, nummerlappsuthämtning i kungsan och date med maken.
Ha en fin fredagskväll!

torsdag 13 september 2012

Upp och ner

Ärligt talat, kan kroppen bestämma sig nu.
Vaknade imorse med lite halsont och jag som trodde att jag hade klarat mig, känner mig nu återigen osäker på om det blir start eller inte på lördagens halvmara.
Det har ju verkligen varit upp och ner senaste veckan, och eftersom det är 2 mot 1 här hemma i antal förkylda är ju mina odds inte jättebra.
Men hoppet är det sista som överger en sägs det, och jag kommer nog vänta till imorgon eller tidigt på lördag innan jag bestämmer mig. Eller rättare sagt, kroppen bestämmer dig.
För jag har ju egentligen inte så mycket att säga till om.
Blir det inte någon tävling, så är det ju inte hela världen.
Det kommer fler av dessa.
Det är ju bara det att jag så himla gärna vill springa.
Om jag tänker positivt kanske det liksom försvinner av sig själv, eller vad tror ni?


onsdag 12 september 2012

Fin onsdag!

Idag var det äntligen dags att träffa Karin igen, som jag hade bestämt lunchdate med.
Det var alldeles för längesedan sist.
Att jag fått träffa Karin är en av de fina grejer som bloggen fört med sig sedan jag började blogga i nu januari 2012.
När jag var gravid med Noel började jag följa hennes blogg med lite extra intresse då hon var gravid i nästan samma vecka som mig och alltså beräknad nästa samtidigt som mig.
Efter att vi hade fött våra söner fortsatte jag så klart följa henne och när jag startade den här bloggen hittade hon in hit och det dröjde inte länge förrän vi bestämde oss för att ses.
Det visade sig då lite lustigt att vi hade setts tidigare, nämligen på en aerobicsutblidning som vi båda gick 2008.
Världen är bra liten ibland:)

Hennes Wilmer är 10 dagar yngre än Noel och när vi sågs första gången var de inte mer än 2 månader gamla.
Vi tyckte att vi hade hela föräldraledigheten framför oss. En oändlighet av tid.
Nu har Karin börjat jobba igen, så den här gången var inte Wilmer med. Vilket var första gången, så det kändes lite konstigt.
En synnerligen god lunch med dinkelsallad, lax och rostade nötter blev det,  och mycket som hänt sen sist att uppdatera varandra på.
Efter att jag och Noel vinkat hejdå till Karin, slank vi in och handlade innan vi åkte hem och sov middag.7 Om det erbjuds en middagssovning i sängen tillsammans med bebis så passar jag gärna på.


tisdag 11 september 2012

Jämna 400-ingar

Sista snabba passet innan lördagens halvmara.
Intervaller stod på schemat och då i form av 400-ingar och några 200-ingar. För att få fart i benen.
Inget maxtempo, utan mer kontrollerat men ändå snabbt.
När jag gav mig av hade det börjat skymma och man märker verkligen att det börjar bli höst nu även om den här kvällen var ovanligt varm.
Solen går ner tidigare och snart kommer det att vara kolsvart när jag ger mig ut på mina kvällspass. Tyvärr.
För jag gillar ju inte att springa i mörker. Dels ser jag ju inte lika bra och dels känner jag mig otrygg om jag inte springer där belysningen är bra.

Men tillbaka till kvällens pass, hade inte bestämt exakt hur passet skulle se ut så ägnade uppjoggen åt att fundera.
Efter 2,85 km uppjogg till banan beslöt jag mig för 5x400m och 3x200 m. Ingen jämn sträcka men tyckte att det verkade lagom.
Målet var att springa på ca 80- 85% av max och det var skönt att gå på känsla och inte stirra på klockan, min vana trogen.
Efter två stegringslopp var jag redo.

Första intervallen kändes kontrollerad men ändå snabb. Försökte ligga på framfoten och ha en bra frekvens i steget.
Missade dock att trycka lap på klockan, så tiden på denna vet jag inte. Ca 60 s vila emellan.
Den andra tyckte jag kändes som den första, ingen mjölksyra utan ett kontrollerat flås. Klockade på exakt 1,30 min. Bra, för jag hade ju lite kvar.
Någonstans här på tredje eller fjärde varvet var det en av alla fotbollsspelare som tränade på planen, som absolut ville stå vägen för mig på min bana. Så sjukt irriterande, han såg att jag kom och istället för att sparka  tillbaka sin boll in på planen, drog han upp tröjan och ställde sig mitt framför så att jag tvingades ta en liten omväg. Störigt!

Den tredje gick också på 1,30. Jämn fart alltså. Den fjärde på 1,29 och den sista på 1,30. Nästan så jämnt det kan bli. Utan att kolla farten en enda gång, känslan var en bra farthållare.
Körde sedan mina 200-ingar i lite snabbare tempo men inte mycket snabbare. 42s, 43s och 41s gick de på.
Sen fick det räcka. Lite trött i benen ändå, det var ju ett tag sedan jag sprang kortare intervaller.
Lite stretch av vaderna och sen nedjogg hemåt.
Då var det nästan helt mörkt.

måndag 10 september 2012

Halvmaran är räddad (peppar,peppar)!


Jo, det verkar faktiskt som om jag har klarat mig undan den där förkylningen som låg och lurpassade hela helgen.
Trots att Noel hade svårt att sova inatt och höll oss vakna i skift fram till kl.5, så kändes det i morse som om det där sega i kroppen var borta.
Eftersom Noel är krasslig har vi tagit det lugnt idag och förutom en sväng till Aspuddsparken för att titta på djuren har det varit mest lek och mys hemma.
På eftermiddagen kändes det faktiskt så bra att jag beslöt mig för att ut och testa kroppen på en vagnjogg för att se om den motsvarade min känsla.
Och det gjorde den.
Idag gick det betydligt lättare fast med samma puls som i fredags, så det här med pulsträning är ju en bra indikation på hur kroppen mår.
En lätt vagnjogg på 7 km och med ens tändes hoppet igen om lördagens tävling.
Imorgon blir det intervaller som ett sista fartpass innan halvmaran och sen vila onsdag ev ett kort pass på tors
och sen ca 3-4 km på fredag.
Nu hoppas jag att jag att bacillerna håller sig undan i veckan, så kan det nog bli en rätt bra lördag ändå.
Kanske inte blir pers med tanke på min urkassa uppladdning med skadebekymmer, men bra nog.
Och jag springer ju faktiskt för att det är så himla kul, inte för att jag absolut måste springa på pers.
Även om det skulle vara trevligt såklart.

söndag 9 september 2012

Någon slags halvmesyr




Så kan man sammanfatta statusen på mig just nu. Inte sjuk men inte frisk heller.
De övriga i familjen är redan tagna av bacillerna och nu försöker jag stoppa i mig c-vitamin och sömn allt jag kan.
För jag vill ju så gärna springa den där halvmaran på lördag.
Please, please, stay away!
Jag lovar att du kan få ta mig vid ett annat tillfälle, men inte nu:)

fredag 7 september 2012

Betydligt tyngre

Idag gav jag mig ut på en typ av återhämtningsjogg, skulle det vara iallafall, med vagnen.
Efter urladdningen igår, som gjorde att mitt huvud snurrade lite när jag kom hem, tänkte jag att det skulle bli skönt att springa några lugna, kravlösa kilometrar med vagnen medan Noel sov gott där i.
Det blev den lätta rundan runt Vinterviken och Trekanten som man nästan kan säga är min standardrunda 1A. Så fint och vackert runt i kring och inga bilar, helt njutbart.
Det var bara det att trots att jag höll ett lufs-tempo, var det lite jobbigare än tänkt och jag började ana att det kanske är så att turen nu kommit till mig.
För maken har hela veckan gått runt med förkylningssymtomen, hostat och harklat och snörvlat.
Och jag i min enfald tänkte att kanske jag klarar mig denna gången.
Nu verkar det tyvärr inte så.




Förutom själva lufsjoggandet, hann jag även under rundan få fågelbajs på vagnens sufflett, handla fredagsbullar på bästa kondiset Aspuddens Bageri, handla andra förnödenheter på Konsum och fota.
En lite av varje-tur helt enkelt.
Efter lunch tog jag med mig Noel till sängen och där sov vi middag i två timmar.
Hoppsan.
Nu är det bara att vänta och se.

torsdag 6 september 2012

Rekordtusnigar!

Jag är i chock.
Lycklig men oförstående.
Jag tar det från början.


Det var dags att testa formen och få lite fart i benen inför halvmaran nästa vecka.
Och vad passar då bra att göra det på, jo tusingar tänkte jag.
Eftersom jag har varit skadad mer eller mindre ända sedan maran, har jag kört 1(!) intervallpass under den tiden och mina förväntningar på kvällen var inte särskilt höga.
När jag sprang det där enda intervallpasset, även då tusingar, för några veckor sedan var det en en tung historia och min snittfart låg på ca 4,22 min/km.

Jag gav mig av med alldeles för lite energi i magen, men så fick det bli.
Redan på uppjoggen kände jag att något var på gång. Om det var naprapatbesöket med ryggknäckningar och armbågsmassage, snabbskorna eller vad det var vet jag inte.
Trots att det mesta av uppjoggen gick uppför, fick jag lugna ner mig själv och sakta ner när benen bara spratt av energi.
Efter 3 km var det dags för första intervallen och jag satte iväg. Kändes bra direkt och jag hade redan innan beslutat mig för att inte kolla på klockan förrän efter varje intervall.
Benen trummade på men jag kände att det inte var det snabbaste jag sprungit.  Så när den var färdig visade klockan 4,12 min/km. Bra, tänkte jag. Mycket bättre än förra gången.
Vila i ca 1 min innan nästa. Den andra gick på 4,04 min, fattade ingenting. Det hade ju varit en backe i början?!

Den tredje gick på 3,58 min och jag trodde inte det var sant. Visade klockan rätt? Inte kunde det väl gå så här fort? Min allra första tusing under 4 min!
Vilade 60-70 s emellan varje intervall och pulsen sjönk bra under vilan.
Nu måste jag ha sprängt mig tänkte jag. Men nej, den fjärde gick också på 3,58 min.

Nu var jag rejält trött och mjölksyran var nära. Pulsen hade svårare att gå ner och jag var tung i benen när jag gav mig iväg på den sista. Det blir vad det blir,  tänkte jag. Jag ville bara ge upp efter 500 m men jag bet ihop och när jag äntligen var färdig gick den sista på 4:03 min. Återigen var jag oförstående. Inte bara hade jag för första gången sprungit en tusing under 4 min, jag gjorde det två gånger också. Och dessutom var hela
serien som helhet den bästa någonsin. Galet!
Jag ska ju inte var i form, jag har ju varit skadad och mest mysjoggat.

Efter lite stretch och fotning, joggade jag ned hemåt.
Lycklig och svävande på små moln.
Den där halvmaran kanske kan bli bra ändå.




onsdag 5 september 2012

Händelserik dag

Tillvaron som mammaledig är ljuvlig och den bästa tiden i mitt liv hittills.
Min favoritstund på dagen är nog förutom,  godnatt-sjungandet och läsningen, morgonmyset.
Att få starta varje dag med ett redigt säng-bebis-mys, är något jag verkligen kommer sakna när jag börjar jobba igen.
Dagar av glädje, förtvivlan, skratt och gråt. Livet med bebis har så mycket och ger så mycket.
På något sätt är min tillvaro just nu både lugn och intensiv på samma gång.
Vissa dagar är lugna och ägnas åt hemmamys, långa promenader/springturer och lek, men ibland  är det nästan för lugnt enligt Noel som nästan blir uttråkad av att "bara" vara med mamma.
Vissa dagar däremot, som idag, är mer händelserika och ärenden och andra incidenter sammanfaller.

Förmiddagen blev precis så hektisk som den alltid blir när jag har en tid att passa.
Kom tillslut iväg i tid till den där lunchen som var så himla trevlig men ack för kort.
Efter det var det fikastopp på Espresso House som gällde för mig och Noel.
Han tittade på folk och delade den medhavda ostkakan med mig( jo, jag köpte faktiskt en latte och scones också). Väldigt nöjd.
När vi sedan hade gått en långpromenad (läs sovit för Noel), blev jag vittne till en obehaglig händelse.
Bild från i våras, men såhär såg jag nästan ut idag.

När jag går utanför Åhléns på Odenplan ser jag plötsligt hur en tjej rånad på sin väska av en ung man som springer förbi mig i hög fart. Hon försöker springa ifatt honom och tappar sin ena sko, medan hon ropar "stoppa honom, han har tagit min väska".
Det första jag ville göra var att använda mina starka springande ben och jaga ifatt honom, men eftersom jag stod med barnvagn (Bugaboon ska tilläggas, inte springvagnen) gick det ju inte och han försvann om hörnet.
Ingen ingrep, trots att det var fullt med folk i rörelse.

Jag stannande och såg till att de två reko killarna som tagit hand om hennes sko,  väntade in henne.
När jag var på väg att ta upp det som verkade vara hennes solglasögon från marken, kommer det en kille som verkar vara drogpåverkad och snor dem framför ögonen på mig.
Varpå de där reko killarna går på honom och frågar honom om det är hans solglasögon eftersom de nog troligtvis är den rånade tjejens.
Det blir en högljudd diskussion och den där killen var riktigt obehaglig och oberäkelig.
När hon sedan kommer gående och inser att hennes sko är borta vänder hon snabbt och börjar gå åt ett annat håll. Hon ser nämligen inte killarna som står och bråkar med en tjejsko i ena hande.
Då får jag chansen.
Jag joggar ifatt henne och skriker "ursäkta, hallå ,ursäkta säkert fem gånger. När hon vänder sig om pekar jag mot killarna och säger att de tog hand om hennes sko. Hon ler lite matt och när jag frågar om solglasögnonen är hennes får jag nej till svar. Alltså bråkas det nu om någon annans glasögon.
Den där drogpåverkade killen får nu gå sin väg, men stirrar på mig argt och följer efter mig över gatan.
Där och då är jag ganska rädd och lite skakig.
Han går sin väg och jag väntar in maken som bara några minuter senare kommer mot mig.

Noel får åka med pappan hem medan jag gör ett nytt besök hos naprapaten.
Väl framme får jag reda på att min naprapat är sjuk och att de missat att kontakta mig.
Skit, jag som ordnat med Noel-hämtning och allt. Men då erbjuder sig en annan kille att hjälpa mig.
Och tur var väl det.
Mer av detta framöver

För nu ni, nu tror jag att jag har fått en bra förklaring till varför hälsenorna och höften spökar och inte vill ge med sig.
Nr 1) Spänt säte, som gör att höftböjaren får kompensera så mycket i löpsteget. Brutal rumpmassage och hemläxa i stretch och massage, blev behandligen.
Nr 2) Spända vader och en bidragande orsak till det är den som helhet spända baksidan av kroppen.
Se där,  vad ett naprapatbyte kan göra.
Den jag hade är förvisso bra, men eftersom problemen inte gett med sig och han bara fokuserat på ryggen kändes det som ett genombrott idag.
Skadefri, here I come!

Ingen löpning idag, men imorgon igen!
Sen blev det sushimiddag och familjemys, en bra avslutning på dagen.
Och ingen träning har jag skrivit om trots det långa inlägget ovan.
Men imorgon är det dags igen, då ska vi se vilken fart som finns i den här kroppen.
Intervalldags.



tisdag 4 september 2012

Ostkakebak

Att jag gillar att fika är ingen hemlighet.
Jag skulle inte säga att det är en hobby, utan kanske snarare en kärlek. Helt klart oftast en sån där njutbar stund i livet. Fikastunden.
En kopp kaffe och gärna något hembakat.
Men som med mycket annat görs det bäst med måtta. Energi in, energi ut,  ni vet.
Dessutom blir de där valda fikastunderna ännu bättre.

En favorit i fikadjungeln är ostkaka. Helst serverat med grädde och bär.
Har till idag bara ätit köpt ostkaka och tanken har inte slagit mig att man kan göra sin egen. Varför jag nu inte tänkt på det?
Hur som helst, när jag gick igenom Noels kokbok med barnmat som jag lagar mig igenom, så dök den helt plötsligt upp.
Endast sju ingredienser och lätt som en plätt att tillaga. Och att den innehåller både mycket keso och mandel är ju ett plus.
Att den smakade så mycket godare än den köpta behöver jag väl inte tillägga.
Detta blev mitt efter löpning -fika idag, var ute på en lugn jogg, tillsammans med en energiboll och fruktsallad.
Hungrig.
Fy sjutton vad mumsigt!


Jag serverade de övriga familjemedlemmarna, och mig själv då givetvis, ostkakan tillsammans med hallon och banan. 


Och nu känner jag att jag bara måste dela med mig av receptet till denna skatt.
Om du gillar ostkaka vill säga.
Här kommer det:

1/2 dl finhackad mandel
2 ägg
2 msk socker
1 1/2 msk vetemjöl
1 dl mellangrädde (jag tog vispgrädde)
1 dl mjölk
250 g keso

Sätt ugnen på 175 grader. Finhacka mandeln.
Vispa samman ägg och socker.
Blanda mjöl, gräddmjölk, keso och sötmandeln.
Häll smeten i en smord ugnsfast form.
Grädda i mitten av ugnen ca 45 min.

Värt att testa om du frågar mig:)

Mjölk med extra protein




Den här har jag varit nyfiken på sedan jag såg reklamen för första gången.
Har dock varit svår att få tag på och alltid slut varje gång jag varit och handlat.

Proteindrinkar är inget för mig annars, men mjölk gillar jag.
Denna blåbärsmjölk med extra protein var dock inte det godaste jag har smakat.
Men helt ok efter ett träningspass.
Eller till kvällsfikat.

måndag 3 september 2012

Lite är bättre än inget

Hade planerat ett hemmastyrkepass nu på kvällskvisten med fokus på core och baksidan av kroppen.
Eftersom jag slarvade lite med styrkan förra veckan, längtar verkligen kroppen efter att få åstadkomma redig styrka. Ryggen är lite stel, så den hade jag lovat mycket omsorg ikväll.
Men, efter 4 övningar i tabataform- squats, rodd med gummiband, långsam robot på boll och tåhävningar, ville inte bebisen sova längre.
Eftersom jag är ensam hemma, var det bara att lägga träningen åt sidan.
Sånt man inte rår över helt enkelt.
Men imorgon gör jag ett nytt försök.
Och jag får ändå vara glad för det lilla som blev.

söndag 2 september 2012

Nya perspektiv

Att ha sprungit ett marathon har gett mig nya perspektiv på flera plan.
Inte nog med att det bla har förstärkt min tro på att allt är möjligt, utan jag märker också att mitt perspektiv på min träning har förändrats en smula.
Vad jag anser är långt för att vara mig eller vad "en bra springvecka" har innehållit tex.
För jag jämför ju bara med mig själv.
Idag slog det mig att min gräns för vad som jag nu anser att "springa långt" är flyttats fram.
Innan jag började marathon-träna i våras tyckte jag att 15 km var långt för att vara mig och jag bävade nästan inför dessa pass. Laddad med fullt vätskebälte, energibar och annat man kunde tänkas behöva på dessa 15 km.
För jag sprang gärna inte längre än så.

Idag när jag gav mig på det tänkta korta långpasset på 20 km, gjorde jag det utan någon vidare bra uppladdning i form av energi (förlåt kroppen, men idag blev det som det blev), nästan utan vätska sånär som på en liten flaska med vatten som jag snodde från vätskebältet, ingen musik, och inget papper till ett eventuellt nödstopp i skogen.
Big mistake!
Att jag tänkte på 20 km nästan som en vanligt springtur och inte som ett långpass,  gjorde att jag lite för nonchalant lämnade saker hemma som jag faktiskt behövt. Som det där pappret.
Men det är ändå positivt att jag känner att 20 km inte längre känns fasansfullt långt för mig.
Som sagt,  perspektiven förändras utifrån nya erfarenheter.

Passet då? Jo, nu är det dags att speeda på lite om jag ska ha chans på personbästa på Stockholm Halvmarathon. Så länge kroppen känns bra vill säga.
Bestämde mig därför för att springa långpasset i ett lite snabbare tempo än vad jag brukar göra.
Och snittfarten som blev 5.13 min/km kändes förhållandevis lätt, och det slog mig efteråt att det ju var nästan samma som min snittfart på maran(5.12 min/km).
Årstaviken(Årstasidan), runt Södermalm och hem via Vinterviken och en lite extrasväng på slutet, gav mig exakt 20 km.
Kom hem med bästa, skönaste känslan i kroppen.
Springendorfiner kallar jag det.

Sparar det bästa?




Noel leker lycklig i en överbliven kartong och jag ska avsluta helgen, som återigen spenderats i Örebro och ett 30-års firande, med ett långpass.
Har liksom sparat på det hela helgen, då det egentligen var planerat till igår.
Men kanske för att jag ville spara det bästa till sist?
Återstår helt enkelt att se.
Nu beger jag mig ut.
Ha en fin söndagskväll!

lördag 1 september 2012

Fartlek och regntunga skyar

Det regnade ju som bekant hela dagen igår och såg inte ut att lätta något på kvällen när jag skulle bege mig ut på min springtur. Vilket i och för sig inte spelade någon roll, för ut skulle jag ändå.
Då hälsenorna kändes mer än vanligt, beslöt jag mig för att istället för de planerade intervallerna springa någons slags fartlek.
Ganska ostrukturerad och lite mer ta det som det kommer-pass.
Medan jag gick och laddade här hemma fick vi spontant besök av min bror som sprang förbi när han var ute på sin runda och vi gjorde följe de första 3 km innan han vek av hemåt.
Han,  som är gammal proffscyklist, drog upp tempot redan från början och här gällde det att bara hänga på.
Att värma upp i under 5 min/km-tempo är inget jag brukar göra.
Jag fortsatte och bestämde att km 4 skulle springas på 4,40 min, och utfallet blev 4,37 min. Bra.
Men jag fick slita lite kände jag. Kroppen kändes seg och jag kom liksom aldrig in i det där flowet som oftast brukar infinna sig när man är uppvärmd.
Nåväl, så är det ibland och inte tänkte jag ge vika.

Den nya tröjan jag fått i present av maken satt fastklistrad på kroppen:)

Km 5 sprang jag lugnare igen, i mitt tempo nu, för att sedan försöka springa km 6 på 4,30 min.
Vilket jag nästan klarade, 4,32 min sa klockan. Sen blev det lugnare löpning igen 1 km,  innan jag bestämde mig för en sista fartökning på 500 m ner mot 4,20 min/km. Gick sådär och jag orkade inte hålla tempot hela vägen.
Men vad gör det?
Avslutade med  1,5 km hem i lugnare fart och snittade 4,53 min/km på dessa 9 km.

Det var skönt att komma ut i regnet ändå och återigen kan jag konstatera, som jag ofta gör när jag väl kommit ut, att det var värt det. Den här gången också:)
Det är ju liksom alltid värt det, det gäller bara att komma över den där mentala spärren som man får i huvudet när det regnar ute. Det hela blir på något sätt lite jobbigare.
Idag tänker jag på dem som springer tjejmilen, och det ser ut att bli regn.
Stort lycka till!
Och nya,  sköna  tights fick jag också!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...