Nedräkning

Nu är det inte långt kvar. På lördag smäller det.
Imorgon när jag vaknar kommer det att vara dagen innan.
Den här veckan har verkligen gått fort.
Förberedelserna ska vara gjorda och imorgon blir det förutom nummerlappshämtning på maratonmarknaden på Stadion, vila och en liten långsam väcka benen till liv-tur
Ingen träning igår och ingen idag. Så nu känner jag mig väldigt sugen på att springa. Speciellt på att springa långt.
Vilket är en av de bra grejerna med vila. Man får pigg kropp och knopp. Suget finns där ofta starkare än innan vilan.
Men det här loppet har jag längtat till länge och det är ju mitt huvudmål för säsongen.
Ända sedan jag anmälde mig i augusti förra året gravid i 7:e månaden har jag sett fram emot detta med både spänning och viss respekt.

Förutom häng och övernattning hos fina männinskor på Ekerö har vi ägnat dagen åt fika, ett snabbt,  kallt bad, snabbbesök på Bromma Blocks och nu på kvällen kafferep hos den andra fikatanten.
Hon ska ju nämligen langa till oss på lördag, så planering och strategi diskuterades oss tanter emellan.

Nu är det godnatt från den här blivande maratonlöparen.
Sömn ingår ju också i uppladdningen.
Adios så länge.

Banintervaller och marashoppning

Idag gav vi oss ut på stan för att handla det vi kan tänkas behöva till lördags lopp.
Med mig hade jag en liten shoppinglista så inget skulle glömmas och så gott som allt kunde sedan bockas av.
Nya kompressionstrumpor i rosa för att fullägna min outfit, gel, sportdryck, skavsårsplåster, hörselkåpor till babyn (antar att det kommer att vara högljutt inne på Station) mm. 
Och en sak som inte stod på listan blev det också, ett par söta små skor till minstingen i familjen.
Passade sen på att njuta av en Estelle-bakelse till eftermiddagsfika. Mums!

             
I mara-andan fortsatte jag sen med banintervaller. Inte så många, inte heller på något sätt maxfart men tillräckligt för att få snabbhet i benen.
Jag joggade 3 km till banan, och uppjoggen kändes tung, seg och allmänt neggo, men efter ett stegringlopp satte jag sen igång på gladare ben.
3x400m, 3x200m och 2x100m.
Benen vaknade till liv och mer därtill. Jag kände mig snabb, spänstig och nästan som en Bumbibjörn, ni vet, studs, studs:)
Jag ville mer, längre och hårdare. Men inte nu. Inte idag.
Det tar vi om några veckor. Två kanske. För nu längtar jag tillbaka till banan där jag vill springa som en gasell. Okej, jag har lite att jobba på till det där med gasell men övning ger färdighet eller hur är det med den saken?

                                        
Maraladdningen fortsätter imorgon med vila, besök och övernattning på landsbygden och där en hel del god mat.

Det här med uppladdning är ju inte så pjåkigt.

We´re going up up up

I flera bemärkelser. Refrängen från Loreens vinnarlåt passar bra att beskriva dagens pass.
Sen i fredags har mamma/mormor varit på besök då vi  igår hade dop för Noel.
Mormors besök innebär oftast också en chans för mig och maken att kunna långpassa tillsammans, då hon gärna passar Noel.
Så idag tog vi chansen. Vi fyllde vätskebältena allt vi hade med både vatten och sportdryck,  för det skulle ju bli både en lång och varm tur.
Jag har alltid bara sprungit på vatten, men nu till maran måste jag öva med sprotdryck. Kroppen behöver ju det vid så lång distans och det krävs viss invänjning för magen har jag förstått.

Vi gav oss ut strax efter 9,30 och vid utegymet vid Årstaviken väntade finfint sällskap i form av Andréa.
Vi trippade iväg till, för mig och maken, rätt outforskade områden runt Nackareservatet och Sickla.
Det var en hel del rejäla backar inledningsvis och den största backen, där vi gick, var den som gick upp en bit på Hammarbybacken.
Vilken fantastisk utsikt den bjöd på.

På Hammarbybacken

Vi sprang längs vatten, på stigar och i skog och det var härligt att få springa i dels nya områden men också byta asfalten mot skog. De senaste långpassen har nästan helt uteslutande gått på asfalt i stan och närförort.

Eftersom Andreá inte skulle springa samma sträcka som oss vek vi av vid Danvikstull tillbaka för att sedan vinka hejdå till henne. 

Jag och maken fortsatte och klockan stod då på 20 km och på den planerade sträckan var det 8 km kvar.

Efter en tur runt på Årstafältet bar det av hemåt där vi,  för att få ihop 28 km,  fick springa en extrasväng.

Men är det tänkt en sträcka så är det. Jag ville ju inte stanna på 27 km när jag var så nära målet.

Benen kändes helt ok, men lite sega mot slutet efter dagens backar och det nya distansrekordet.

För nu går vi uppåt och ökar längden på långpassen för varje vecka. 

Up up up och nästa vecka springer jag, om allt går som det ska, mitt livs första pass på 30 km.