Snölöpning

Nyfallen snö. Några minusgrader. Frisk kylig luft i lungorna. Gnistrande sol och spring i benen.
Med ull närmast kroppen och springskor med dubbar är jag mer än redo för vinterlöpning i kyla och snö.
Igår blev det 7 km runt sjön där jag sprang enbart på känsla och lät benen bestämma tempot.
Visade sig bli snabbaste passet hittills efter förlossningen och mitt tredje sådant, snittet på 5,54 min/ km indikerar att jag är på väg på väg tillbaka.
Förvisso låg pulsen högt på 80%, men så får det vara för nu.
Snart är det dags att planera och strukturera löpningen igen och då kommet pulsen återigen spela en större roll.



Det är ändå något visst med vinter och löpning.
Det ligger något mysigt över det.
Nästan lite förtrollande.
Och jag älskar det.

Iskalla 10 km

När jag kom ut från jobbet var det fullt polispådrag och svarta limousiner överallt. Fick kryssa förbi folk för att småjoggandes ta mig till t-banan.
Undra vad det var för viktiga människor därinne.

Senare väl framme i Mörby, satte jag på Garmin och sprang iväg.
Kallt var bara förnamnet.
Hade underställ av ull och vanliga tajts på benen, vilket var för lite.
Men efterhand jobbade jag upp värmen. Förutom i händerna som var nästan outhärdligt kalla hela tiden.

Kändes segt fram till 8 km, då jag kunde dra på lite och lägga in en fartökning. Så skönt det var att bara kuta snabbt!
Med ryggsäck också.
10 km senare klev jag innanför dörren och möttes av två glada älsklingar, den stora och den lilla.
Och nylagade linsbiffar.
Mums!

Det finns ändå lite fart i mig

Ett lunchpass var planerat. Jag gillar att kunna komma ut i dagsljus och få ny energi med mig in på kontoret.
Sen att det blir lite stressigt med dusch och mat, får man ta.

Vaknade återigen vid 5-snåret imorse(av mig själv), så vid lunchtid och dags för löpning var jag obotligt trött.
Men ändå sugen på att komma ut.

Så det var bara att dra på sig kläderna och bege mig mot Djurgården. Vilken lyx att kunna få springa där på dagarna, lite variation till transportspringet.

Garmin tog 1 km på sig att hitta satelliterna, så efter 2 km på klockan( egentlige då 3 km) satte jag igång med min fartlek.
Och trots att det var rätt halt och jag saknade dubbar, kände jag med ens att det skulle gå undan.

4 km fartlek med smittfart på 4,49 min/km är jag jättenöjd med och totalt 8 km. Sprang om flera stycken på vägen och kände mig stark och pigg.
Har ju känt mig seg och kraftlös på sistone beroende på förkylningar som avlöst varandra.
Men idag kändes det som om den gamla Carro var tillbaka, och
nog finns det lite fart någonstans i den här kroppen.

Att utnyttja tiden

Jag vet, kanske har det tjatats om detta ett tag nu men igår var jag fasiken mer nöjd än på länge över det här med transportspring.
Jag slapp stå och vänta på en sen buss i -20 (bussarna går lite high chaparall här just nu), istället sprang jag mig varm till tåget för att sedan hoppa på ett minuten efter ankomst till perrongen och sedan väl inne stan springa en bit till kontoret.
Så välutnyttjad tid, och så värt.

I kallaste laget

Det är alltså ingen alien på bilden ovan, utan bara moi i full mundering. Med iPhone sladdarna som hänger ut lite sådär fashion, haha:)

-17 visade termometern och jag hade packat halva springgarderoben i ryggsäcken till transportspringet hem.
Bestämde mig dock för en kortare väg hem idag, då jag dels inte sprungit på en vecka och dels inte visste hur jag skulle reagera på kylan.
Tog därför Roslagsbanan till Roslags-Näsby, och sprang sedan 5,5 km hem.
Inget pass alltså att lägga på minnet, men det var skönt att springa igen trots att mina ben nästan domnade bort av kylan.
Och då hade jag ändå merinoställ, vindboxer, ullstrumpor och vintertights. Men det täckte tydligen inte.
Så jag var ändå rätt glad över att jag valde den kortare sträckan.

Förresten, ser ni? Äntligen har jag fått hem min nya reflexväst som jag berättat om och därmed är det färdigsprunget för min gula, oformliga sopåkar-väst.
Tack för det HM!
149 pix, som hittat.

I´m in lööv i ett underställ

Idag var det dags för en favorit i repris, och som faktiskt inte skett på över en månad.
En vagnjogg.
Eftersom det varit snö och jag varit halvskadad har jag undvikit denna underbara kombination av sovdags för
Noel/springdags för mig. Kan nog säga att minst hälften av alla sprungna mil detta år varit med vagnen.
Så jag tog med mig Noel i springvagnen och drog ut på en lugn jogg i is/slaskunderlaget.
På mig hade jag dels det nya understället som jag fick av de snälla svärföräldrarna i julklapp från Icebreaker och en ny buff som jag köpte idag. Allt i merinoull. Som ju är grejen för att vara varm i vinterkylan.

Så skön och snygg att jag vill ha den till vardags

Och redan när jag drog på mig understället, kände jag förälskelsen slå till. Satt som en smäck, skönt som tusan och så mjukt att jag vill bo i det.

Och tröjan är dessutom så snygg att jag skulle kunna ha den till vardags under kavaj eller kofta.

Jag behöll värmen perfekt under och efter passet trots att jag blev rätt svettig och det kändes inte ens blött.

Nu vill jag inte ha något annat på mig när jag springer, men gissar att jag måste eftersom det krävs tvättning då och då:)
(Och nej, jag är inte sponsrad bara kär)
Buffen värmde lika bra den och äntligen har jag ett bra alternativ när det är aningen för varmt för mössa.

Inget pass att lägga på minnet, men en hel och pigg kropp som jag hoppas få vara startskottet på det nya året och på en hårdare satsning mot nästa springsäsong.

Sakta men säkert

Igår, efter tre dagars löpvila, kändes det så pass bra i höftböjaren att jag bestämde mig för att ut och testa en kortare jogg.´
Eftersom maken jobbade hemma kunde jag komma ut i dagsljus (eller ja ljust och ljust, så ljust det kan bli helt enkelt de dagar som solen knappt går upp) och bara det gör ju sitt.
Jag valde kanske inte den roligaste rundan här i kring, utan sprang där jag tänkte att plogbilen skulle hunnit göra sitt.
Och utan både Icebugs eller broddar på skorna (har ju lösa tag på-broddar också) klarade jag mig finfint och det var inte ett uns halt. Vilket var skönt, för då slapp jag springa och spänna mig.

I mitten av rundan kändes det lite igen men då saktade jag ner tempot en aning och då försvann det.
Och en-två timmar efteråt som är det kritiska, när jag blivit kall i musklerna, kändes det ingenting.
Så det går nog åt rätt håll nu.
Nästa löpning blir inte förrän på söndag (reser bort i helgen), känns trist men jag tror å andra sidan att det bara är bra. Skynda långsamt som man brukar säga
Nu ska jag inte förivra mig utan bli kvitt detta en gång för alla.

Önskemål till tomten

Nu när minusgraderna tittat fram märkte jag plötsligt vilka brister som finns i springgarderoben.
Förra året var jag så trött på mina underställ från Craft i polyester att jag i ren frustration över hur läskiga de kändes på kroppen, slängde alla jag ägde.
Kvar blev- inget underställ.
Förutom ett par byxor då från Icebreaker som detta år är lite för stora. I tröjväg har jag bara tröjor i funktionsmaterial och det är ju inte så varmt i -15 fick jag erfara häromdagen.
Sen jag skaffade mina underställsbyxor i merinoull har jag inte velat ha på mig polyesterställen. Det är ju skillnad som natt och dag.
Så tomten, om du läser detta och jag har varit snäll i år, står ett underställ från Icebreaker högst på min önskelista.

Och när vi ändå är igång, står även en varmare löparjacka, pannlampa, ullstrumor och vintertights högt på listan.

Visst finns det hål att täcka här märker jag. Listan skulle nog kunna göras ännu längre, fast då med saker som jag kanske inte behöver lika mycket utan mer snygga saker som är kul att ha.

I vinter kommer jag ju nämligen utöka mina vintersportfärdigheter (julklapp från maken är redan köpt och utprovade av mig), så jag kommer verkligen behöva utöka den sportiga garderoben.

Hoppas, hoppas att tomten tittar förbi i vårt nya hus i år:)

Ok, jag kapitulerar

Det här med vinterlöpning har egentligen aldrig riktigt varit min grej.
Så många lager att ta på sig, frusna lår, händer och rumpa, kall luft i lungorna och allmänt lite tyngre att sig fram.
Men idag när jag sprang i ensam majestät i skogen med solens stålar som lös fram mellan trädkronorna, det vita täcket som låg som fluff över hela skogen, kunde till och med jag erkänna att det här är grejen.
Visserligen brukar jag tycka det om löpning i alla årstider, men bara det att jag tänkte och upplevde det så även i -10 och med en massa snö under fötterna, är stort för att vara mig.

13,5 km blev det och jag hade kunnat fortsätta länge om det inte vore för att det var toadags, mina händer frös och jag inte vill utmana höftböjaren.
'Det sistnämnda hade jag dock inte mycket för då jag nu på kvällen kan konstatrera att skadan är tillbaka.
Ska försöka och var duktig med de tips jag fick av naprapaten senast, men blir det inte bättre får jag gå iväg igen. Men skulle tro att det är mest massage och stretch som behövs, som det var förra gången.

Varför smärtan kommit tillbaka har jag funderat på,  då jag stärkt upp bålen enligt naparapatens råd och försökt stretcha och yoga.
Min misstanke är att det handlar om vagnlöpningen. Jag föredrar att springa med höger hand på vagnen och den vänstra pendlandes, och där tror jag att det blir någon slags snedbelastning. Så nu ska jag inte springa med vagnen denna vecka och se om det blir någon skillnad.

Helgen i övrigt har varit lugn eftersom Noel varit magsjuk och förkyld och vi har kämpat en del med att få i honom vätska.
Han vägrade äta och dricka i fredags och delvis igår, men idag är han tillbaka i gamla jag. Så skönt.
Långpromenader, ett hemmastyrkepass, shopping, julopyntande och annat mys har också hunnits med.

Dagens glädjeänmne var, förutom Noels tillfrisknande, de nya strumporna från Kari Traa som jag fick i goodiebagen på Andmotions event som jag och Karin var på. Helt klart grymma att ha när det vankas löptur eller promenad i minusgrader.
Och snygga är de också.

Dock är jag inte riktigt vän med märket ännu efter den där reklamkuppen där de släppte ut ett får i Stockholm och såg man det skulle man fota och lägga upp bilden för att kunna vinna kläder.
Sånt svider i mitt djurvänshjärta.
Men strumporna har jag fått och de kom väl till pass idag.

7 km slasklöpning

Idag var det egentligen tänkt att vi skulle ge oss ut på en familjejogg med vagnen. Det var bara det att när vi kom ut och såg hur slaskigt det var och att det knappt gick att dra vagnen, blev det ändrade planer.
Maken tog Noel och vagnen och gick en runda medan jag gav mig av själv på egen löptur.
Vissa partier var nästan helt torra men mest var det slask och modd på hög nivå.
Jag hade genomblöta fötter när jag kom tillbaka.
Det var kanske inte den mest njutfulla löpturen jag genomfört men jag sprang faktiskt hela vägen idag! Äntligen!
Det var kanske inte tanken från början men det kändes så bra att jag bara fortsatte.

I övrigt har dagen innehållit bilutflykt som höll på att sluta illa. Det hade nämligen kommit in en liten sten i framhjulet, vid bromsbeläggen, som lät som om bilen skulle gå sönder när som helst. Beredd att ringa bärgarn, lyckades pappa ge värdefulla tips som gjorde att vi kunde få ut stenen och fortsätta hem. Puh!

En helt vanlig söndag med andra ord.

Ond fossing

Idag har jag varit ute och sladdat med vagnen. Ganska mycket. Och även om det är mysigt med snö, så blir man rätt irriterad och matt på dessa oplogade vägar och trottoarer. Visst, det är bra träning eftersom det blir tyngre, men promenaderna är inte alls lika njutbara. Var därför inte speciellt sugen att ge mig ut på löptur nu på kvällen, utan tänkte mig en stilla yoga hemma.

Upptäckte dock att jag fått en konsig smärta under vänster fots trampdyna. Känns nästan som kramp.
Om det beror på mitt snösladdande eller inte låter jag vara osagt, men att yoga med denna fot går inte.
Ägnar mig istället åt lite coreträning.

Men inte så mycket, för imorgon ska jag pröva Sats baby och då blir det nog en hel del av den varan.
Hoppas då bara att foten känns bättre.

Ändrade planer

Nu har verkligen snön och vintern kommit med besked.
Det bara yr utanför fönstret har har gjort konstant sen igår kväll.
Hade planerat en vagnjogg idag men tittade och och tog ganska snabbt beslut om att den fick omvandlas till promenad istället. Nästan inga trottoarer och cykelvägar är plogade häromkring så det hade blivit för tungt att försöka springa med vagnen.
Tog en fin promenad längs vattnet på 8 km och tog sedan tunnelbanan hem då snöandet tilltog.

Vinterbonat Gröna Lund

Tänkte göra ett nytt försök med mitt tabata-pass som inte blev av igår. Tidsoptimist som jag är.

Ikväll, om det har slutat snöa, blir det nog också en kort joggingtur. Utan vagn.

Stärkt pannben

När maken kom hem drog jag på mig de varmaste löparkläderna jag äger, det blev underställ, tjock funktionströja med hög hals, löparjacka och reflexväst.
På benen,  Icebreaker-underställ, vindskydds-hotpants och vintertights. Givetvis mössa, vantar och Icebuggarna.
Snön yrde utanför, så det var klart att soffan lockade lite,  men jag var springsugen så inget väder i världen hade kunnat hindra mig.

Det här var ett sånt pass när det känns som om man kan springa och springa utan slutdestination, även fast pulsen pekar upp mot 85-90% ibland, näsan rinner och benen kanske inte är de piggaste. Jag sprang och tänkte hela tiden på att jag är så glad över att jag kan springa igen och att jag inte får ont någonstans.
Tacksamheten är stor.

Ja, det var rätt kallt och snön yrde i ögonen, men vad gjorde det.
Det är ju ofta så tycker jag, att om man ger sig ut i risigt väder eller kanske är halvtaggad pga bristande motivation eller dagsform, brukar de passen ofta bli de bästa. Av någon konstig anledning.

Varvade, precis som i tisdags, 7 min löpning med 3 min gång. Kändes så bra att jag redan nästa pass kommer att öka löpningen med 1 min och korta ner gången med motsvarande per varv. Enligt min prognos tror jag att jag redan om 2 veckor springer hela sträckan och kanske avverkat milen.

Med andra ord var detta ett pass som stärkte pannbenet och jag fick lägga 6,5 km löpning/jogg/springgång till min träning denna vecka.