We´re going up up up

I flera bemärkelser. Refrängen från Loreens vinnarlåt passar bra att beskriva dagens pass.
Sen i fredags har mamma/mormor varit på besök då vi  igår hade dop för Noel.
Mormors besök innebär oftast också en chans för mig och maken att kunna långpassa tillsammans, då hon gärna passar Noel.
Så idag tog vi chansen. Vi fyllde vätskebältena allt vi hade med både vatten och sportdryck,  för det skulle ju bli både en lång och varm tur.
Jag har alltid bara sprungit på vatten, men nu till maran måste jag öva med sprotdryck. Kroppen behöver ju det vid så lång distans och det krävs viss invänjning för magen har jag förstått.

Vi gav oss ut strax efter 9,30 och vid utegymet vid Årstaviken väntade finfint sällskap i form av Andréa.
Vi trippade iväg till, för mig och maken, rätt outforskade områden runt Nackareservatet och Sickla.
Det var en hel del rejäla backar inledningsvis och den största backen, där vi gick, var den som gick upp en bit på Hammarbybacken.
Vilken fantastisk utsikt den bjöd på.

På Hammarbybacken

Vi sprang längs vatten, på stigar och i skog och det var härligt att få springa i dels nya områden men också byta asfalten mot skog. De senaste långpassen har nästan helt uteslutande gått på asfalt i stan och närförort.

Eftersom Andreá inte skulle springa samma sträcka som oss vek vi av vid Danvikstull tillbaka för att sedan vinka hejdå till henne. 

Jag och maken fortsatte och klockan stod då på 20 km och på den planerade sträckan var det 8 km kvar.

Efter en tur runt på Årstafältet bar det av hemåt där vi,  för att få ihop 28 km,  fick springa en extrasväng.

Men är det tänkt en sträcka så är det. Jag ville ju inte stanna på 27 km när jag var så nära målet.

Benen kändes helt ok, men lite sega mot slutet efter dagens backar och det nya distansrekordet.

För nu går vi uppåt och ökar längden på långpassen för varje vecka. 

Up up up och nästa vecka springer jag, om allt går som det ska, mitt livs första pass på 30 km.