25 km och längst hittills

Jag såg verkligen fram emot dagens långpass, som skulle bli det längsta jag någonsin sprungit. Eftersom maken också tränar till maraton, får vi turas om och springa och idag var det jag som började.
Medan jag gjorde de sista förberedelserna för att bege mig ut, kom jag på att jag glömt bestämma vart jag skulle springa.
Tänkte att det fick lösa sig när jag kom ut. Om jag springer fel eller för långt, har jag ju GPS i mobilen och remsa till tunnelbanan med mig. Så hem kommer man alltid, även om det inte är springandes.

Min långpassvana trogen, började jag med att springa till Hornstull och sprang sen längs Södemälarstrand, Slussen och över till Kungsholmen där jag bestämde mig för att springa förra veckans tävlingsrunda, dvs Kungsholmen runt. Det kändes lätt och harmoniskt,  och nästan så att jag kände mig ostoppbar.
Efter en extrasväng i Rålis, bar det sen av tillbaka hemåt över Västerbron,  ner och runt halva Långholmen.
Tillbaka till Hornstull över till Liljeholmen,  längs lilla sjön Trekanten och till sist Vinterviken och sen var jag  hemma.
Förutom att jag började bli lite stel i vaderna mot slutet, kände jag mig pigg och lätt. Trots distansrekordet.

Klockan visade 24,5 km och när jag nu var så nära 25 km var jag bara tvungen att få ihop det på klockan.
Annars visste jag att jag skulle ångra mig. 24,5 km känns inte alls lika bra som 25 km. Så några hundra meter förbi hemmet och tillbaka, gjorde att jag fick ro i själen ( och i sifferhuvudet).

Välbehövlig stretch

När jag kom hem, hade kära maken varit så fin och lagat jättegod, bra mat, favoriten lax med blomkål, sallad, bulgur och sås. Vilken tur jag hade, för jag var rätt tömd på energi.

Sen blev det mer påfyllning och  fika på goda energibollar som jag gjorde igår.

Konstigt nog kände jag mig knappt trött i kroppen efteråt, som jag burkar göra efter långpass, och jag upphör inte att förvånas över hur makalös kroppen är.

Jag underskattar nog den och tror att den ska reagera och vara på ett visst sätt, sen blir det inte så. 

Det är nog dags att inse att jag inte längre kan se mig själv som "hon som var gravid nyss". För nu är jag tillbaka och inte nog med det, jag är mer än tillbaka och snabbare än någonsin.