Konsten att vila i vilan

En söndag utan löpning. Det var ett tag sedan. Sen jag kom igång med min träning inför maran har jag sprungit i princip varje söndag, och ganska långt också, det är liksom mitt söndagsnöje.
Dock inte idag eftersom jag sprang igår istället. Så idag var det vilodag som gällde.
När maken så gav sig iväg tidigt i förmiddags på sitt långpass, kom jag ändå på mig själv att vara lite avundsjuk.
I benen kändes det inget från igår, utan det var snarare så att det nästan spratt i benen istället.
Jag ville också springa. Sol, varmt och pigga ben är ju som upplagt för en höjdartur i springskorna.
Men är det vila så är det. Även om det är svårt, det här med vilodagar.
Promenad med bebisen som fyller 6 månader idag och filthäng vid vattnet fick räcka. Får se benpirret som väldigt positivt. Speciellt eftersom jag vill ha pigga ben på tävlingen på onsdag.

Men det säger också en del om att kroppen kanske börjar vänja sig vid den ökade mängden löpning och de längre sträckorna. Att min kropp står pall och kanske är redo att lägga i ytterligare en växel i strävan efter att bli snabbare.
Jag har i och för sig varit lite dålig med intervallpassen sen Kungsholmen runt, vilket också kan vara en bidragande orsak till de pigga benen.

Inser också värdet av vilan. Den viktiga vilan. Då kroppen återhämtar sig och bygger upp.
Med det i tanken vilar jag gärna mina tänkta vilodagar. Det gäller att ta hand om den enda kropp man har.