Söndagsnöjet

Sedan jag började springa mer på riktigt igen dvs målinriktat med en plan och struktur har söndagen, precis som den var innan graviditeten, blivit paxad för långpass.

Eftersom detta var ett söndagsnöje som maken och jag hade tillsammans, är det nu återupptaget med sikte på bland annat tidigare nämnt marathon i sommar.
Med en liten skillnad bara - nu är vi ju tre.
Helt plötsligt blir långpasslogistiken lite mer komplicerad.
Att springa långpass med vagn går, som dagens pass på 15,1 km, helt ok men tror inte att det är hållbart i upp mot 2 mil och längre om man ska få ut max och kunna hålla en någorlunda löpteknik.
Så, framöver planeras det längre söndagspass och det får nog ske en i taget.

Dagens pass då?
Jodå.
Sol, blåst, illamående, nojig över ev smitta av Noels magsjuka, fridfullt sovande bebis, farthållning enligt plan, krigande, kämpande men också alldeles underbart.
Vet inte om det bara är dumdristigt eller tappert att springa 15 km med illamående, men om det är något jag inte gör i första taget är det att ge upp. Envis till tusen.
Kanske var det inte det roligaste passet i världshistorien, men jag gjorde det och kan ändå känna mig rätt nöjd så.
Man kan inte annat än älska löpning.