Började lördagen med en redig sovmorgon till 11 (vet inte när jag sov så länge sist, tack kära make), efter frukost, och lite pyssel bar det av till Jacob och Tyra som hade gemensamt kalas.
Nu hemma igen och träningen kvar som ska göras.
Hade egentligen tänkt avverka den innan kalaset men John Blund tog över sovrummet i morse, så nu sitter jag här och försöker peppa mig själv att komma ut.
10 km lätt löpning är det tänkt och egentligen borde det inte ta emot eftersom det är ett förhållandevis lätt pass, men det är något med helger.
Jag går liksom in i något typ av mysläge, eller sparlåga. Blir liksom lite latare på något sätt och kan känna ett litet uns av motstånd till träning.
Well, det är bara att göra som det är tänkt att ta på sig löparkläderna för ut ska jag ju. Och jag vet att jag blir väldigt besviken på mig själv om jag skulle skolka från löpningen.
Så, nu slänger jag i mig något energirikt och ger mig ut.
Basta!
Du är inte ensam om det. Om att bli lat alltså. Varför är det så tro? :)
SvaraRaderaJa du, antar att det lockar lite mer att umgås med våra små och stora där hemma och att man under veckorna allt som oftast presterar:) Ha en fortsatt bra helg!
Radera