Regn, löpning och jag

Igår, hemkommen efter mina backintervaller,  insåg jag en sak gällande regn och löpning.

För jag ska säga att det tog emot en hel del innan jag gav mig ut.

Tankarna går ju- nej, jag kommer bli blöt, kall och ha regnet i ögonen. Dessutom kommer det bli ett sämre pass pga att jag påverkas negativt.

Fel.

För när jag väl kommit ut så glömmer jag nästan bort att det regnar och jag är blöt. För känslan, den där euforiska känslan,  jag får när jag springer är ju densamma.

Så, att komma ihåg i framtiden- hoppa aldrig över ett pass pga regnet för det spelar ingen roll när man väl är ute.

Det enda tråkiga är att jag får lämna Iphonen (och då musiken) hemma så den inte blir fuktskadad.

Passet då? Jag värmde upp 3 km och sprang till min favoritbacke 250 m lång. Upp och ner 7 gånger. Sen 3,5 km nejogg hemåt.

Hög puls, mjölksyra i benen. Skönt, härligt, jobbigt och grymt kul!

Och som jag hoppades, min kropp är tillbaka i bra slag. 

Inga tunga ben, eller betongklumpskänsla. Nu var det en lätt Carro, med massa energi och ben som bara ville fortsätta springa.

Tack snälla kropp!