Den smyger sig på

Formen alltså.
Kvällens snabbdistans vittnade om att formen sakteligen är på gång.
Snabbdistans är ett pass jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Svinjobbigt,  men någonstans i det hela väldigt kul.
Jag gillar ju när jag får pressa mig och känna hur hela kroppen jobbar med hjärta, lungor och muskler. Till skillnad mot intervaller, då man får hämta andan emellanåt, ges det här ingen återvändo när man väl inlett distansen. Man bara tuggar på.
Det gäller att inte lägga sig i ett för högt tempo från början, då blir det nästan som att trampa vatten efter ett tag. Jag brukar ha en målsättning med farten varje gång som jag vet att jag borde kunna klara.

Kvällen snabbdistans över 5 km plus 3 km uppjogg och 2 km nedjogg, sammanlagt 10 km,  gav mig verkligen mersmak.
Kroppen och benen var pigga och hela jag var laddad och förväntansfull. Som jag alltid blir när jag ska få springa fort.
När uppjoggen var avklarad, som jag sprang väldigt lugnt btw, satte jag iväg på de snabba 5 km. Trots att jag tyckte det gick snabbt, visade klockan att km 1 avverkats på 4,43 min/km. Äsch, nu var det dags att lägga på ett kol och inte ligga och såsa.

Km 2 gick lite snabbare, 4,38 min. Sen började jag komma in i det och det kändes som om jag sprang långsammare men i själva verket gick det bara fortare och fortare. Konstigt det där.
Km 3 gick på 4,32 min, km 4 och 5 avverkades på 4,31 min. Och så hade jag nog kunnat fortsätta någon eller några km till. För det var inte döjobbigt, bara nästan.
Tror det blev 22,58 min alltså på dessa 5 km, ok ingen supertid, men ändå. Jag har inte kört så mycket kvalitetspass än så länge, så jag får ändå vara nöjd. Men mycket vill ha mer.

Framöver är det lite mer av denna varan, och framför allt intervaller,  inplanerat. Nu vet jag ju att kroppen pallar och inte gör ont.