Stärkt pannben

När maken kom hem drog jag på mig de varmaste löparkläderna jag äger, det blev underställ, tjock funktionströja med hög hals, löparjacka och reflexväst.
På benen,  Icebreaker-underställ, vindskydds-hotpants och vintertights. Givetvis mössa, vantar och Icebuggarna.
Snön yrde utanför, så det var klart att soffan lockade lite,  men jag var springsugen så inget väder i världen hade kunnat hindra mig.

Det här var ett sånt pass när det känns som om man kan springa och springa utan slutdestination, även fast pulsen pekar upp mot 85-90% ibland, näsan rinner och benen kanske inte är de piggaste. Jag sprang och tänkte hela tiden på att jag är så glad över att jag kan springa igen och att jag inte får ont någonstans.
Tacksamheten är stor.

Ja, det var rätt kallt och snön yrde i ögonen, men vad gjorde det.
Det är ju ofta så tycker jag, att om man ger sig ut i risigt väder eller kanske är halvtaggad pga bristande motivation eller dagsform, brukar de passen ofta bli de bästa. Av någon konstig anledning.

Varvade, precis som i tisdags, 7 min löpning med 3 min gång. Kändes så bra att jag redan nästa pass kommer att öka löpningen med 1 min och korta ner gången med motsvarande per varv. Enligt min prognos tror jag att jag redan om 2 veckor springer hela sträckan och kanske avverkat milen.

Med andra ord var detta ett pass som stärkte pannbenet och jag fick lägga 6,5 km löpning/jogg/springgång till min träning denna vecka.