Blickar framåt och bakåt

Nej, det vill sig inte riktigt just nu.
Kroppen verkar inte vilja.
Efter uppjoggen på gårdagens tänkta tempopass, brast det i vaden och jag fick ringa efter hämtning då jag haltade fram.
En muskelbristning verkar det som, och med det är det nu slut på tävlandet för den här säsongen.
Blir nog ingen löpning på några veckor, men får se hur vaden läker.
Känns rätt uppgivet just nu, men samtidigt var det ju bara Hässelbyloppet på lördag kvar att springa innan det var sluttävlat och den mer planlösa träning tar vid för en tid.
Det är mycket annat nu också, en flytt med allt vad det innebär och tankar om vad som väntar efter årsskiftet då det åter är min tur att jobba.
Många tankar som far runt och ett nytt liv känns det som.

Några tårar fällde jag ändå när jag satt och väntade på att maken och Noel skulle komma och hämta mig igår, men nu får jag chansen att bygga upp och komma starkare tillbaka.

När jag tänker tillbaka på säsongen som varit så blev den så mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tro.
Inte trodde jag att jag 5 mån efter min förlossning skulle krossa mitt milpers, 8 mån efter springa mitt allra första marathon på 3,39 ( okej då,  3,39,54 så nästan 3,40) och dessutom nu på hösten springa halvmaran på nytt pers trots att jag haft skadebeskymmer och magont.
Kan inte annat än att vara tacksam mot kroppen för detta och acceptera att den nu vill annat.
Löpningen finns ju kvar och jag ser redan fram emot nästa säsong och nya mål.
Men först ska jag bli skadefri.
Här ska byggas styrka, inifrån och ut.