Nu är det bara 1 månad kvar

Tävlingar, långpass längre än vad jag sprungit tidigare, och dessa amningsnätter,  inbillar jag mig börjar ge sig till känna nu som en lite sliten kropp och form. 

Sen i måndags har kroppen känts ovanligt seg och benen är tunga och vill knappt ta sig framåt.

Så att det ändå gick så fort på Parloppet i tisdags är jag lite förvånad över.

Men tävling är ju alltid tävling.

På dagens vagnlöpning var det rejält segt från början men efterhand lättade det lite och jag kunde komma in  i ett ganska bra och stadigt tempo. Jag är glad för det lilla  och även om jag inte jagar tider på mina vagnjoggar/löpningar så vill jag ju ändå känna att det är,  ett för mig,  hyfsat tempo med vagnen som förutsättning.

13 km blev det tillslut och när jag kom hem fortsatte jag med lite styrka som jag måste bli bättre på att implementera i vardagen.

Ryggresningar, tricepsarmhävningar och sidoplanka fick i alla fall sitt .

Den sega kroppen förtjänade igår en oplanerad vilodag från löpningen,  där jag istället passade på att ägna den lite bortglömda yogan tid.

35 min på sena kvällskvisten gjorde gott och gav mig en skön känsla att gå och sova på.

Borde komma ihåg den känslan, så kanske det kan bli några fler lite mer regelbundna yogapass.

Idag är det precis 1 månad kvar till maran och det är slutklämmen i träningen inför denna nu.

På söndag gör jag mitt längsta långpass hittills på 33 km och sen blir det ett till kortare innan långpassens tid är över inför maran.

Känns som om jag skulle behövt fler långa  långpass och fler i ett högre tempo. Känner också att jag inte fått in tillräckligt mycket intervaller, men är det inte alltid så att man känner att man hade kunna göra det bättre och mer?

Denna vecka är lite lugnare,  vilket passar kroppen bra, och sen är det ju bara 3 hela träningsveckor kvar med lite kvalité blandat med distans men lite lugnare. 

En av dessa är en semestervecka, ska bli en utmaning att köra de pass som är planerade i nya miljöer.