Längsta passet innan maran

33 km. Lite respektingivande ändå.
Men så sprang jag ju 30 km för några veckor sedan,  som gick hur bra som helst, så jag var inte orolig.
Bara osugen.
Som hade enbart att göra med att regnet öste ner utanför fönstret. Men har man en mara om 4 veckor är det ju tillräcklig morot för att ge sig ut.
Och ut kom jag till slut.
Det regnade på rätt bra de första 8 km,  och när jag kom ut på Djurgården efter ca 10 km så upphörde det till min glädje.
Eftersom det regnade lämnade jag Iphonen hemma, vilket betyder noll musik och ingen ljudbok. Alltså bara jag och mina tankar. Men det fungerade bra senast.
Runt Djurgården sprang jag nästintill i ensam majestät, då de söndagsflanerande stadsborna troligen höll sig inne denna dag.
Jag roade mig med att titta längtande och drömmande på de fantastiskt fina husen och drömma mig bort om att det är jag som en dag som står där med en latte i handen, på min stora terass, med barnen springandes på den stora gräsmattan och rofyllt tittar ut över vattnet och över till Nacka.

När Djurgården var avklarad hade jag 19 km och jag insåg att jag var tvungen att ta en extrasväng i stan innan det bar av hemåt  igen.
Magen kändes tom och ihålig och nu var det dags för den där geldrinken. Skulle magen palla? Eller skulle det bli kris och panik och in på första bästa ställe och hoppas att toan är ledig?
Efter tips från snälla personer, har jag ratat sportdrycken och istället fyller jag numera flaskorna med Resorb.
Mycket bra!
Magen svarade jättebra på gelen,  vilken lättnad.
Karlavägen fram till Humlan och ett varv där fick det bli innan jag bar mig av hemåt. Vid Slottet gjorde jag en
lite extrasväng igen för att försäkra mig om att jag inte skulle ha 32,5 km eller något annat irriterande när jag kom hem.

Precis avverkat 33 km och ja, verkligen ingen kanonbild
på mig men det bjussar jag på.
Vagn-VM i vår hall också, by the way.

Jag joggade på rätt bra och brydde mig inte så mycket om tempot utan gick mer på känsla, men blev glad när jag såg att jag med lätthet sprang i 5,35 -tempo.
Längs Södermälarstrand, samma som på ditvägen, och fram till Hornstull,  därifrån var det bara 3 km kvar.
Liljeholmsbron tog jag med pigga ben och en fjäderlätt känsla men bara 1 km senare kändes den känslan som bortblåst och det började göra lite ont i benen.
Då förstod jag hur ont det kommer att göra den där sista milen på maran. Vader som skriker nej, lår som gelé och en förmodligen en känsla av en bortdomnad underkropp.
Men det får man räkna med. Att springa ett maraton är väl inte kroppens favoritsysselsättning direkt. Stannade klockan på 33,22 km och väl inne i trappuppgången var jag glad över att vi har hiss. För att gå upp i trapporna var  inget alternativ idag.
Så,  då var det längsta långpasset avklarat och nästa helg blir det det sista långpasset som blir ca 25 km.
Sen ska jag vara redo.