Äntligen lite längre

Det var rätt längesen nu.
Som jag sprang ett långpass.
Även om dagens pass ändå får betraktas som ett kortare långpass, så är det det längsta jag sprungit sedan maran.
Det faktum att både höften och hälsenorna inte kändes överhuvudtaget i morse, gjorde att jag vågade mig ut på en långpanna av modell kortare.
Och under tiden kändes allt så bra. Ja, om man bortser från att jag flåsade rätt rejält in emellanåt trots att jag försökte hålla nere pulsen.
Jag sprang längs vattnet, Mälaren, bort till Skärholmen på Skärholmens Strandstig och eftersom det går lite upp och ner blev ju pulsen därefter.
Farten var oviktig idag, istället var det känslan, tiden och sträckan, att kunna springa långt igen som var av betydelse.
Efter 9 km och nästan framme i Skärholmen,  vände jag och sprang samma väg tillbaka.

Det är så en så fin sträcka. Skogen, vattnet och stigen som ligger ganska nära vattenbrynet. Njutning i fulla drag.
Och skönt att slippa asfalt. Mina hälsenor tacka extra mycket för det.
Jag sprang förbi två badplatser som endast hade några få tappra besökare. Plötsligt slog det mig att det ju faktiskt är september snart och hösten är på intåg.
Kan inte komma ihåg om jag alltid känner såhär vid årstidsbyten, men vart tog sommaren vägen?
Känns liksom som om jag fick för lite sommar i år trots att jag var mammaledig. Konstigt.
Kanske är det avsaknaden av sol och riktig värme som ger mig den känslan.

Nåväl, det blev 18 km i lugn, lugn fart och som blev en bra början på min lördag och helg.
Och det inger mig lite hopp om att ändå kunna springa den där halvmaran.