Titta, jag vågade.
Gav mig ut när mörkret började falla och sprang till elljuspåret på pigga och glada ben och kände mig för dagen väldigt modig.
Om det nu berodde på att jag hade Noel med mig i vagnen vet jag inte, men det var faktiskt ganska trevligt där i skogen.
Även om det inte hade hunnit bli kolsvart ännu, var det rätt mörkt där i skogen men jag kände mig rätt trygg då jag mötte både gångare och andra löpare på den där 2,5 km-aren.
När jag hade kommit varvet runt, sprang jag vidare hemåt och kände att jag hade tagit ett kliv framåt vad det gäller att komma över den här rädd-för-att-springa-i-mörker-rädslan.
Även om jag inte kommer att springa i skogen så mycket när det är mörkt fortsättningsvis, så var detta bra eftersom det sen kändes lättare att springa där det var mer civilisation.
Om ni förstår vad jag menar? Det är liksom värst i skogen, och idag kändes tom med det bra. Efter
Jag har hopp om att springglädjen kan växa sig stark även i mörker.
 |
| Hemma igen, liite modigare just för dagen i alla fall |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du skriva några ord så uppskattar jag det verkligen!