Nu har vi bott här i två veckor och jag har än så länge bara sprungit 2,5 km-slingan i skogen.
Dåligt.
Eftersom jag inte äger en pannlampa, är det ingen bra idé att springa dit på kvällen eller morgonen.
Och 15 km terräng med vagnen lockar inte.
Så idag var det äntligen dags för en längre runda i terrängen och spåret, då jag kunde ge mig ut i dagsljus.
Ja, nog kände jag att jag levde.
Upp och ner hela tiden kändes det som och bitvis rätt lerigt.
Pulsen var hög och benen sega i uppförsbackarna. Vågade inte titta på klockan, då jag tänkte att jag skulle bli stressad av det låga tempot.
Till spåret, 10 km (eller 10,5 enligt skylten) och hem gav sammanlagt 15 km.
Vilket är det längsta jag sprungit sedan Stockholm Halvmarathon 15 september.
Trots att det bitvis kändes som om jag stod still, blev medeltempot ändå 5,25 min/km.
Bra för att vara en terräng-nybörjare som mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vill du skriva några ord så uppskattar jag det verkligen!