Första, trevande springstegen

Igår var det 9 veckor sedan Stella kom till världen. Och i lördags blev hon två månader.
Hur fort går tiden egentligen?
Bebisen blir bara större och större och imorgon fyller den stora 2 år.
Och lyckan över två barn.
Som jag fortfarande inte förstått att jag har varit så lyckligt lottad att få.

Jag har tagit det lugnare med träningen denna gång än efter förlossningen med Noel.
Har inte känt mig lika stark på något sätt och jag varit mer rädd om ärret på magen.
Dessutom har jag fokuserat mycket mer på styrketräningen denna gång, eftersom jag tappat mycket i styrka.
Vill ju vara stark och ha en kropp som tål löpningens påfrestningar.
Och vara skadefri.

Men nu börjar jag känna mig i alla fall lite stark igen och någorlunda återhämtad efter förlossningen och snittet.
Så idag var det dags.

Äntligen springdags.
Med Stella i springvagnen och den vanliga promenaden runt sjön, blev det 2 min jogg varvat med 8 min gång. Om vartannat.
Jag hade lätt orkat springa längre tid, men ville inte gå ut för hårt och kanske få ett bakslag.
Skynda långsamt, ni vet.

Underbart. Njutbart. Och ändå in i benmärgen lycklig över att åter kunna springa. Ja, eller mer jogga just nu då.
Ser redan fram emot nästa gång.
Och då blir det fler springminutrar och mindre promenerande.