Vilar mig i form

Nä, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är lite frustrerad just nu.
Och då handlar de inte om graviditeten i sig, utan om den här stillsamma tillvaron som den medför i kombination med högt blodtryck och därigenom hög risk för ny havandeskapsförgiftning.
Både jag och kroppen längtar efter rörelse och träning, som den ju är van vid, och det här med att bara vila är ju egentligen inte min grej.
Men jag vet ju att det är för mitt och barnets bästa och jag vill ju absolut inte hamna där jag hamnade sist.

Nu är det faktiskt bara en vecka kvar innan vår bebis kommer, men sen hur lång tid efter snittet och förlossningen det tar innan jag kan träna får vi se. Det är ju inte prioritet direkt till en början när bebis väl är här, utan det får ta den tid det tar, men längtan finns ju såklart alltid.
Just nu är den längtan extremt stark. Löpare till höger och vänster, roliga lopp som springs och rapporteras om och starka och sunda personer som inspirerar gör att det kryper lite i mig.
För att ha ork, kraft och vara mitt bästa jag är träningen en självklar del av mitt liv.
Barnmorskan säger vänta 8 veckor, men jag var igång några veckor tidigare förra gången då jag känner min kropp bäst och jag mådde så pass bra.
Kanske blir det annorlunda denna gång, vad vet jag, tiden får utvisa.
Allt har att göra med att barnet och jag ska må bra,  operationen ska gå bra och att inga komplikationer ska tillstöta.
Men som sagt, jag kommer inte att ha någon brådska.
Jag har faktiskt all tid i världen på mig att bli mitt starkaste och snabbaste jag.