söndag 16 september 2012

Stockholm Halvmarathon 2012

Jag har bestämt mig för att jag inte kommer att tillägna det här loppet en jättelång racereport , då det inte förtjänar det, utan jag ska istället försöka sammanfatta gårdagen lite mer.
Alltså loppet som sådant är det inget fel på, utan det var min upplevelse som inte förtjänar det.

Ni som följt mig ett tag vet att jag sedan maran i juli varit skadad mer eller mindre hela tiden sedan dess och därför fått reducera min träningsmängd och mina pass kraftigt. Därav hade jag inga speciellt höga krav på mig själv innan loppet, utan hoppades kanske i bästa fall springa på strax över pers 1.45.
(Hade jag kunnat träna som vanligt hade jag velat under 1.40.)
Att jag också velat fram och tillbaka hela veckan då jag känt att en förkylning var på antågande.
När jag stod där i startfållan var jag ändå glad att det snart var dags, då vädret var kanon, stämningen på topp och jag var springsugen.
Men just när jag tänkte dessa fina tankar, kom mensvärken smygande och jag greps av smått panik.
Ingen värktablett i sikte och snart skulle jag springa i ca 2 timmar och dessutom med en löparkjol som satt ack så tight.
Den där värken blev allt starkare och skulle sen bestämma sig för att stanna hela loppet.
Ja, så här såg jag nog ut hela loppet.
Beskriver känslan rätt bra:)
Bild tagen av brorsan vid langningen.
Den första milen som avverkades i Vasastan och på Kungsholmen var uppför typ hela tiden kändes det som, en tunnel som gav mig panik pga värmen därinne, magen som bara fortsatte värka och gjorde mig rätt sänkt och redan då började tankarna om att bryta. Fy f-n vad jobbigt,  gick som ett mantra i huvudet.
Jag stannade på varje vätskekontroll och drack vatten som var nödvändigt för att ta mig vidare.
Vid 14 km på Söder Mälarstrand stod maken och min bror med pepp och Resorb (min mage tål inte sportdryck), då var jag gråtfärdig och jag ville bara kliva av. Men envis som jag är, skulle jag ju i mål.
Vid Tanto var munnen så torr att det knappt gick att andas men nu var det ju bara att släpa sig i mål tänkte jag. Magen skvalpade,  men inte utav vätska för hallå jag var ju snustorr i kroppen, utan det kändes som om det var livmodern eller något närliggande som höll på att hoppa ut.
När jag äntligen kom upp på Götgatsbackens puckel höll jag på att bli fälld av en idiotgubbe med stavar som absolut skulle korsa gatan mitt i lemmeltåget med löpare.
Knappt 1 km kvar till mål och jag krämade ut det lilla jag hade kvar

Nu var det bara 1 km kvar och jag gav det lilla som fanns kvar fram till mål och insåg att jag nog ändå, mirakulöst nog, skulle krossa mitt tidigare personbästa.
1:41:23 och personbästa med nästan 4 min, men i mål infann sig ingen glädje utan mer frustration och tårar.
Jag storgrät när jag äntligen fick krama maken och snälla, fina Andréa hade värktabletter som så småningom gjorde mig till en ny människa.
Nytt pers, och det är jag ju jätteglad för,  men detta var det värsta lopp jag sprungit.
Men för att se det positivt, nästa gång kan det bara bli bättre.

8 kommentarer:

  1. Otroligt starkt jobbat! Bevis på ett tjockt pannben som kommer att ta dig långt! Vilken fin tid också. Du kommer nog att glömma bort det jobbiga lite grann så småningom och kunna glädjas mer åt att du faktiskt persade! Grattis och kram!

    SvaraRadera
  2. Hua mensvärk är ju tokjobbigt. Starkt sprunget med den värken och göra pers! Grymt!!

    SvaraRadera
  3. Bra kämpat ändå tycker jag! Fin header du fixat dessutom!

    SvaraRadera
  4. Grattis, vilken bra tid, och vilken kämpainsats!

    SvaraRadera
  5. Grymt bra kämpat och grattis till tiden! :)

    SvaraRadera
  6. Jätte bra jobbat!! Och skitsnygg header!!

    SvaraRadera

Vill du skriva några ord så uppskattar jag det verkligen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...