Nya perspektiv

Att ha sprungit ett marathon har gett mig nya perspektiv på flera plan.
Inte nog med att det bla har förstärkt min tro på att allt är möjligt, utan jag märker också att mitt perspektiv på min träning har förändrats en smula.
Vad jag anser är långt för att vara mig eller vad "en bra springvecka" har innehållit tex.
För jag jämför ju bara med mig själv.
Idag slog det mig att min gräns för vad som jag nu anser att "springa långt" är flyttats fram.
Innan jag började marathon-träna i våras tyckte jag att 15 km var långt för att vara mig och jag bävade nästan inför dessa pass. Laddad med fullt vätskebälte, energibar och annat man kunde tänkas behöva på dessa 15 km.
För jag sprang gärna inte längre än så.

Idag när jag gav mig på det tänkta korta långpasset på 20 km, gjorde jag det utan någon vidare bra uppladdning i form av energi (förlåt kroppen, men idag blev det som det blev), nästan utan vätska sånär som på en liten flaska med vatten som jag snodde från vätskebältet, ingen musik, och inget papper till ett eventuellt nödstopp i skogen.
Big mistake!
Att jag tänkte på 20 km nästan som en vanligt springtur och inte som ett långpass,  gjorde att jag lite för nonchalant lämnade saker hemma som jag faktiskt behövt. Som det där pappret.
Men det är ändå positivt att jag känner att 20 km inte längre känns fasansfullt långt för mig.
Som sagt,  perspektiven förändras utifrån nya erfarenheter.

Passet då? Jo, nu är det dags att speeda på lite om jag ska ha chans på personbästa på Stockholm Halvmarathon. Så länge kroppen känns bra vill säga.
Bestämde mig därför för att springa långpasset i ett lite snabbare tempo än vad jag brukar göra.
Och snittfarten som blev 5.13 min/km kändes förhållandevis lätt, och det slog mig efteråt att det ju var nästan samma som min snittfart på maran(5.12 min/km).
Årstaviken(Årstasidan), runt Södermalm och hem via Vinterviken och en lite extrasväng på slutet, gav mig exakt 20 km.
Kom hem med bästa, skönaste känslan i kroppen.
Springendorfiner kallar jag det.