Tröskelintervaller (eller något åt det hållet)

Jag har gått och laddat hela veckan. Intervaller, äntligen. Eller snabbdistans kanske? Eller varför inte lite tröskel?
För första gången på länge tränar jag nu utan ett träningsprogram eller schema som jag annars själv lägger upp.
Anledningen är väl främst skadorna och allt annat tjafs som varit sista tiden.
Hade lagt upp ett schema för träningen fram till halvmaran men gav upp det ganska snabbt.
Och nu är det Hässelbyloppet om två veckor.
Jag springer alltså lite mer på känn nu och vad som passar för dagen och vad jag är sugen på.
Ganska skönt, det med.
Återstår att se vad resultatet av denna lite mer planlösa träning blir.

Hursom, det var dags för kvalitet idag och det där hållet som spökade i onsdags, gav med sig igår och idag kände jag mig mer än redo att springa snabbt och kötta lite.
Kunde dock ändå inte bestämma mig för vilken typ av pass det fick bli, ville ju göra allt,  så jag bollade lite upplägg med min bror och fick då tipset om 6 min-intervaller i tröskelfart med 2 min gång/joggvila.
Aldrig prövat. Bra, det fick det bli.

Såhär glad kan man bli när man möts av
den allra finaste lilla killen  i dörren

Gav mig av och redan efter 500m på uppjoggen fick jag stanna,  då det där hållet dök upp igen.
Vad f-an.
Jag erkänner att jag är lite för dumdristig för mitt eget bästa ibland och idag var nog en sån dag. Istället för att gå hem, sprang jag vidare  och stannade med jämna mellanrum och fick ner hållet.
Men det fortsatte att krampa på magens båda sidor och när jag gav mig av på första intervallen av fyra, var det svårt att hålla i löpsteget, kändes som om hela kroppen var spänd som en fiolsträng.
Förstår inte vad det kan vara, men inser att det inte är vanligt håll utan måste vara något annat som har med fysisk ansträngning att göra.
Tog mig igenom 6 min och var väldigt glad när gåvilan kom. 4,30 min/km i snittfart och jag var verkligen inte uppe i tröskelfart, men det var vad kroppen förmådde.
Fortsatte på andra,  för här ger vi inte upp i första taget. Sa ju det, dumdristig.

Andra intervallen kändes bättre och magontet började faktiskt avta. Yes! Nu snittade jag 4,14 min/km. Bättre. Joggade 2 min nu.
På tredje intervallen var ontet nästan borta och sprang de två sista på 4,19 min/km och mot slutet kände jag att jag kom upp i tröskelfart till slut.
Nedjogg hem 2 km och när jag kom innanför dörren, möttes jag av en nyvaken men väldigt glad liten kille och där och då översköljs jag som vanligt av mina känslor och kärlek till min lilla son och  jag glömmer allt som har med löpning, tider, magont mm att göra och känner att livet inte kan bli bättre.
Då är de där lite misslyckade passen som en fis i rymden eller hur man nu brukar säga.