torsdag 6 september 2012

Rekordtusnigar!

Jag är i chock.
Lycklig men oförstående.
Jag tar det från början.


Det var dags att testa formen och få lite fart i benen inför halvmaran nästa vecka.
Och vad passar då bra att göra det på, jo tusingar tänkte jag.
Eftersom jag har varit skadad mer eller mindre ända sedan maran, har jag kört 1(!) intervallpass under den tiden och mina förväntningar på kvällen var inte särskilt höga.
När jag sprang det där enda intervallpasset, även då tusingar, för några veckor sedan var det en en tung historia och min snittfart låg på ca 4,22 min/km.

Jag gav mig av med alldeles för lite energi i magen, men så fick det bli.
Redan på uppjoggen kände jag att något var på gång. Om det var naprapatbesöket med ryggknäckningar och armbågsmassage, snabbskorna eller vad det var vet jag inte.
Trots att det mesta av uppjoggen gick uppför, fick jag lugna ner mig själv och sakta ner när benen bara spratt av energi.
Efter 3 km var det dags för första intervallen och jag satte iväg. Kändes bra direkt och jag hade redan innan beslutat mig för att inte kolla på klockan förrän efter varje intervall.
Benen trummade på men jag kände att det inte var det snabbaste jag sprungit.  Så när den var färdig visade klockan 4,12 min/km. Bra, tänkte jag. Mycket bättre än förra gången.
Vila i ca 1 min innan nästa. Den andra gick på 4,04 min, fattade ingenting. Det hade ju varit en backe i början?!

Den tredje gick på 3,58 min och jag trodde inte det var sant. Visade klockan rätt? Inte kunde det väl gå så här fort? Min allra första tusing under 4 min!
Vilade 60-70 s emellan varje intervall och pulsen sjönk bra under vilan.
Nu måste jag ha sprängt mig tänkte jag. Men nej, den fjärde gick också på 3,58 min.

Nu var jag rejält trött och mjölksyran var nära. Pulsen hade svårare att gå ner och jag var tung i benen när jag gav mig iväg på den sista. Det blir vad det blir,  tänkte jag. Jag ville bara ge upp efter 500 m men jag bet ihop och när jag äntligen var färdig gick den sista på 4:03 min. Återigen var jag oförstående. Inte bara hade jag för första gången sprungit en tusing under 4 min, jag gjorde det två gånger också. Och dessutom var hela
serien som helhet den bästa någonsin. Galet!
Jag ska ju inte var i form, jag har ju varit skadad och mest mysjoggat.

Efter lite stretch och fotning, joggade jag ned hemåt.
Lycklig och svävande på små moln.
Den där halvmaran kanske kan bli bra ändå.




7 kommentarer:

  1. Vilket härligt sprudlande inlägg, löpendorfiner! Snabba tusingar, grymt bra sprunget!!

    SvaraRadera
  2. Det är bra för formen med mera vila! Uppenbarligen, Varför förstår man inte riktigt det? Grymt sprunget och grattis till sub 4!!

    SvaraRadera
  3. Lina: Tack, vad kul!

    Andréa: Tack! Ja, vilan är ju så svår att få till. Det är ju som att man tror att den försämrar formen, när det ju oftast är tvärtom:)

    SvaraRadera
  4. Wow!!! Stort grattis!
    Härligt när kroppen är med på noterna och dessutom presterar bättre än förväntat! :-D

    SvaraRadera
  5. Springer du någon speciel sträcka runt/fram och tillbaka som du vet är 1 km, eller tar du det som det kommer och bara springer en runda? :)

    SvaraRadera
  6. Mariafinnved: Jag brukar springa en runda som är ca 10 km. Springer med en GPS-klocka som anger fart, puls och distans, så den anger sträckan hela tiden. Vilar 60 s mellan varje intervall och fortsätter sedan. Så kör oftast aldrig samma sträcka flera gånger. Blir roligare så:)

    SvaraRadera

Vill du skriva några ord så uppskattar jag det verkligen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...