Sista långpasset innan det STORA loppet

Igår var det hemresedag från semestern, så inget långpass kunde springas då.
Vilket ju inte gör så mycket nu när maken har semester. För då kan man ju långpassa närsomhelst, i princip.
Men nu är det ju mindre än två veckor kvar till det där stora målet, Jubileumsmaraton.
12 dagar för att vara exakt och därför var det i senaste laget eller i grevens tid som jag idag körde sista långpasset inför loppet.

Sista långpasset. Och en känsla att det var det. Nu kan jag inte göra så mycket mer.
Men det var ett riktigt bra pass. Som tur var.
Eftersom jubileumsmaran är rätt kuperad valde jag en sträcka med några backar här och var för att öva.
Jag sprang längs vattnet, Mälaren, ändå bort till Skärholmen. Där stigen längs vattnet slutar.
Kom sedan upp i bostadsorådet och jag hade tänkt att följa hälsans stig, som går där, men väl bland betonghusen kände jag suget efter vatten och skog igen så jag vände och sprang samma väg tillbaka.


Mentalt är det bra att öva på att springa samma väg tillbaka, då vi kommer att göra det på maran. Ut till Sollentuna och tillbaka. Men då är det ju en mycket tristare väg än den jag sprang idag.
Längs motorvägen ut och tillbaka, tjohoo. Not.
Men man tänker nog inte så mycket på det, utan jag kommer nog bara fokusera på att ta mig framåt så fort som möjligt.


När jag var nära hemmet fortsatte jag till Vinterviken och sprang där en sväng för att få ihop några fler kilometrar,  när jag kom hem stannade jag klockan på 24,4 km.  Ett medeltempo på 5,21 min/km.
Vill ju gärna ta mig under 4 timmar på maran, vilket innebär en snittfart på 5,30 min/km, så det känns som om det skulle kunna gå.
Men vem vet, blir det värmebölja så kanske man får vara nöjd med att ta sig i mål. Utan tidsanspråk.
Jag var hursomhelst inte jättetrött idag, medelpulsen var 77% och då gick jag i en brant backe.
Och den här rundan som jag tidigare har tyckt varit apjobbig kändes nu inte nämnvärt så mycket som tidigare. 
Kul att känna att jag har förbättrats.

Nu ska det i alla fall bli skönt att slippa långpassen för ett tag. Våra söndagar har sett lite likadana ut de senaste månaderna, när vi turas om att springa 2-3 timmar var.
Skönt att också slippa det där hemska väskebältet. Alltså det är ju bra att jag får med mig vätska och gel, men då j-a oskönt och irriterande. Upp och ner på magen.
Nä, nu får vi vila några veckor från varandra så kanske vi kan tycka om varandra sen igen. Eller inte.
Kanske är dags att inhandla en vätskeryggsäck istället.


Men först ska det springas en mara. Jag känner hur fjärilarna blir fler i magen ju närmare det lider.
Nervös så klart, men förväntansfull.
Och framförallt, det ska bli så fruktansvärt kul.