söndag 15 juli 2012

Jubileumsmarathon 2012








Om du orkar läsa om mitt första marathon!
Klockan var strax efter 12 när maken och jag sa hejdå till Noel och mamma/mormor hemma och begav oss in till Stadion.
Nervösa och förväntansfulla.
Bra väder var det och kroppen kändes pigg, så förutsättningarna fanns där.
Men ändå, jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Mitt första marathon.
Vad jag däremot visste var att det var en kuperad och krävande bana, mycket mer kuperad än Stockholm Marathon. Hur kuperad den egentligen var fick jag uppleva senare.
Väl på Östermalms IP lämnade vi in väskorna och hann med ett toabesök innan det var dags att bege sig till starten.
En halvtimme innan var vi tvungna att vara på plats i startfållan och i den då stekande solen. En lång väntan.

Som startande i startgrupp 2 blev det sedan vår tur att springa in på Stadion och vänta på startskottet.
13:58 sprang vi iväg och det var nästan löjligt hur trångt och långsamt det gick i början.
Men trängseln släppte rätt snabbt och redan på km 2 kunde jag lägga mig i ett bra tempo.
Efter 5 km hade vi kommit till Bergshamra och började backarna som det hade talats om. Branta backar på ca 300 m varvades med sega, längre stigningar och jag insåg att eftersom vi skulle springa samma väg tillbaka skulle dessa bli tuffa att ta sig an med 35 km bakom sig.
Men jag malde på och blev irriterad på folk som sprang i vägen när jag tog backarna ganska lätt.
Jag låg strax över 5 min/km och eftersom jag helst ville springa på 3.45 så visste jag att jag som långsammast behövde springa 5,15- fart.
Men jag gjorde en offensiv satsning mot ett ännu bättre resultat.

Vid 10 km hann jag upp maken som inte hade sin bästa dag och vi slog följe. Nu började jag längta tills jag skulle få se snälla Andréa och hennes son Sixten som ställde upp med langning av Resorb och gel, då min mage inte tål sportdryck.
Vid Sollentuna station efter ca 15 km stod hon och jag höll på att springa ner en åskådare i samband med lagningen. Tack snälla Andréa tänkte jag. Resorben var efterlängtad i min energitrytande kropp.
På väg mot vändplatsen vid Sollentuna kyrka började vi sedan möta folk på väg tillbaka och då kändes det mentalt tungt. På rakan vid kyrkan stod Ola och Rebecca och hejade och skrek på oss allt vad de orkade, så nya krafter dök upp.
Halvmaran gjordes på 1,47 och jag kände att 3,45 kanske var inom räckhåll.
Där någonstans började baksida lår säga till på skarpen och detta skulle bli en kamp mot låren.
Jag förvånades över hur mycket folk det var längs banan, speciellt i Sollentuna, och visst bar det lite bättre när jag fick höra- heja rosa tjejen!

Vid 26 km började en lång stigning fram till ca 30 km. Då började jag känna mig riktigt trött och baksidorna ville inte gärna samarbeta. Att kunna lyfta på fötterna blev nu något jag var tvungen att fokusera på.
Det är ju liksom grunden i löpning.
Jag fasade för kramp och nu längtade jag efter Andréa igen, hon skulle enligt plan befinna sig nästa gång i Bergshamra. Vatten räcker en bit men Resorben var nödvändig nu.
Maken och jag sprang tillsammans av och till, om varandra men vid 35 km behövde maken ett toabesök och jag fortsatte nu ensam.
I den brantaste backen i Bergshamra beslutar jag mig för att gå, då jag nu är så trött i benen. Ett bra beslut.
Strax därefter vid ca 36-37 km ser jag Andréa, jag blir då gråtfärdig och skriker - "jag orkar inte mer, jag får snart kramp" medan jag tar flaskan och gelen som hon langade.
Hon peppar mig och springer med i några meter och återigen får jag nya krafter.
Jag skulle in under 3,45 om jag så skulle få kramp och kräkas. Vid Universitet går jag igen men när jag springer, springer jag om många.
Överallt går folk och många verkar ha blivit besegrade av backarna och är uppgivna. Men jag springer på och inser att jag har 3,40 inom räckhåll. Sista backen vid Roslagstull går jag återigen nu endast halva, så jag inser att det bara är ca 4 km kvar.

Mot Stadion känner jag vittringen på målgång, men ville man springa hela sträckan dvs 42 195 m och inte 1912 års marathonsträcka 40 075m, så var det att ta vänster istället för höger och istället för målgång ut ur Stadion igen och ner mot Lill-Jansskogen. Och det var ju hela sträckan jag skulle springa.
1 km nedför som kändes som en mil, jag skrek till funktionären i ren frustration -"är det här ett skämt?! När kommer den jävla km-markeringen?!!!" innan vi fick vända och springa uppför sista km.
Benen kändes stumma och blytunga och att lyfta dem var nu ett projekt i sig.
På vägen upp mötte jag maken och vi peppade varann.
Sprang då också förbi en funktionär som skek -"öka farten"! Var hon hel dum i huvudet?! För en sekund funderade jag på att stanna och skälla på henne, men då hade jag ju inte klarat 3.40 så det hade inte varit värt det:)
Det där var ett hån mot alla grymma löpare som fram tills dess sprungit 41 km och nu kämpade den sista kilometern i uppförsbacke på sega ben.
Jag hörde speakern från Stadion på håll och tänkte, nu är det nära.
När jag kom in på Stadion vällde känslorna över mig och det är svårt att beskriva känslan.
Jag korsade mållinjen med glädjetårar och en känsla som många har bekrivit - att man just då kan övervinna allt.
Tårar över att jag klarade att ta mig i mål, över att jag sprungit ett marathon, över att jag för 8 månader sedan födde vår son då jag var svårt sjuk och blev akut snittad och nu klarade detta. Spänningar som släppte. En stor seger.
Klockan sa 3:39:52 (officiell tid 3:39:54 och plats 57) och jag hade klarat mitt mål!
Ländryggen värkte, benen var som två träpinnar, skavsår och blåsor härjade rejält på fötterna och tårarna rann ner för kinderna. En snäll funktionär förbarmade sig över mig och sa till mig -" se så många medaljer vi har kvar att dela ut, förstår du hur snabbt du har sprungit?"
Nä, just då förstod jag inte mycket. Hela jag kändes liksom bortdomnad.
Fin människa på rätt plats.
Jag satte mig ner och väntade in maken.
När vi sen såg varann i målfållan sa blickarna mer än tusen ord.
Och jag är redan sugen på ett nytt marathon.


Antal....
Bajamajastopp: 0 (yeaayh! hade räknat med minst 2)
Blå tånaglar: 3
Blodblåsor: 1
Skavsår: 1 (i armhålan av alla ställen)
Svordomar: hmm... 5 kanske
Tankar på att ge upp: 0

6 kommentarer:

  1. Inte en enda tanke på att ge upp? då kan du springa fortare ;) skämt åsido, stort grattis till en fin premiärmara på en kupad bana dessutom!! Du var två minuter snabbare än jag i din premiär så om fyra år springer du på 2:57 :)

    Bra blogg, jag kommer lägga till den i min blogglista!

    SvaraRadera
  2. Härlig läsning! Men inte helt tårlös. Jag vet ju hur det där känns. Både känslan av att klara precis allt och känslan över att vara så trött att man bara vill försvinna. Och känslan över att gå i mål. Oslagbart!

    Stort grattis igen!

    SvaraRadera
  3. Grattis till en hejdundrande prestation! Jag är imponerad och inspirerad!

    SvaraRadera
  4. Det hade varit en syn om du hade stannat och golvat funktionären, för att sedan sprinta i mål.

    Undrar vad hen egentligen tänkte? Att lite aggro-ryt istället för pepp var vad som behövdesÅ

    SvaraRadera
  5. Stort stort GRATTIS! Vilken prestation! Grymt bra jobbat! Njut och vila nu! :) Härlig känsla!

    tack för ditt support, min tävling gick också fint :)

    SvaraRadera
  6. Tack alla snälla för era fina kommentarer och gratulationer!

    SvaraRadera

Vill du skriva några ord så uppskattar jag det verkligen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...