Förutom att den där sorgen i hjärtat över att inte vara vid medvetande när min son föddes blir lite lättare att hantera när jag berättar och pratar om det, är det för att andra som också drabbats av det ska kunna kika in, läsa min historia och kanske finna tröst i att känns bättre med tiden och att allt faktiskt kan bli riktigt bra till slut.
Jag hade relativt nyligen tillträtt en ny ansvarsfull tjänst på jobbet när jag i februari/mars 2011 blev gravid. Och som den ambitiösa och prestationsinriktade person jag är, innebar det många sömnlösa nätter, känsla av otillräcklighet och tvivel på min egna kapacitet.
Ett inre surr som aldrig vilade.
Lite skrämmande men ändå en bra, rolig och utvecklande tjänst som jag hade suktat efter en längre tid.
Blev därför inte förvånad när jag på inskrivningen i graviditetens början (v.8), fick höra att mitt blodtryck låg på gränsen till högt.
Hade några år tidigare gjort mätningar som indikerade samma sak, men hade efter detta försökt att stressa mindre, äta bättre och fortsatt träna bra som ett led att förbättra trycket.
Tränade 5-6 dagar i veckan, löpning, styrka, spinning, yoga mm, så träning saknades inte i mitt liv.
Barnmorskan gjorde ingen större grej och då tänkte inte jag heller så mycket mer på det, utan veckorna gick. Jag tränade på som nästintill som vanligt förutom de där veckorna i början då jag var så trött, jobbade och mådde väldigt bra.
Efter halva graviditeten bytte jag sen barnmorska. Kemin stämde inte riktig med den förra och hon verkade lite avmätt och inte alls uppmärksam.
Hade from v.17-18 känt av rejäla sammandragningar på dagar och kvällar och när semestern äntligen kom i v.20, var den såklart välbehövlig.
 |
| Jag på Åreskutans topp sommaren 2011. Gravid i 5:e månaden. |
Fick en ny helt fantastisk barnmorska som både jag och maken blev väldigt förtjusta i redan efter första besöket. Den nya barnmorskan Camilla uppmärksammade mitt blodtyck direkt och vid vecka 25 gav hon mig stränga order om att ta det lugnt på jobbet för att det inte skulle bli ännu högre och bli för sjukskriven för detta.
Vilket var lättare sagt än gjort med kollegor på semester och jag, förutom mitt egna, även skulle göra deras jobb.
Jag antar att jag är sån som påverkas av stress mer än andra och inte är lika stresstålig, vilket ställs på sin spets under en graviditet.
Jag började gå på tätare kontroller och tre veckor efter att jag kommit tillbaka till jobbet efter semestern, sa Camilla "nu är det du som sjukskriver dig från jobbet och är hemma och vilar".
Trots vila hemma sjönk trycket bara marginellt och på läkarbesöket några dagar senare, fick jag utskrivet blodtryckssänkande medicin. Efter tre veckor hemma bestämde läkaren och jag att jag skulle pröva att jobba halvtid och fortsätta med medicinen, då trycket inte hade gått upp ännu mera.
Det var ganska skönt att komma tillbaka och jobba.
Eftersom de på jobbet inte visste om jag överhuvudtaget skulle komma tillbaka innan det var dags för förlossning, hade de sett till att en kollega tagit över min tjänst och jag var därför enbart en resurs och kunde hjälpa till där det behövdes.
I vecka 32, precis när jag kommit tillbaka till jobbet, började jag märka att det rörde sig mindre därinne i magen. Färre rörelser och en dag insåg jag att jag knappt känt några rörelser alls på hela dagen.
Ringde förlossningen på SÖS där vi skulle föda och de bad mig komma in på kontroll. Mycket riktigt. Dålig aktivitet.
Inläggning på avd.63 och övervakning med CTG-kurva (barnets härtslag och rörelser i magen) ungefär var tredje timme. Frustrationen växte och jag frågade varför de aldrig var nöjda med kurvan.
-Vi får inga toppar och dalar, sa de.
Vad jag fick veta senare är att barnet i magen ofta påverkas av blodtrycksmedicinen vilket gör det slöare, dessutom kan moderkakans funktion bli nedsatt om mamman lider av högt blodtryck och näringsflödet i navelsträngen blir nedsatt vilket kan bidra till att barnet blir tillväxthämmat.
Fortsättning följer!
Tack så mycket för att du delar med dig! Jag blir berörd och lite ledsen. När du skriver om stress, jag tycker det är lite hemskt att det anses som "fint" och duktigt att tåla mycket stress. Jag har själv känt mig stresskänslig sista åren och insett att jag inte tål så mkt som jag trodde, särsk inte nu under grav. Men det är väl så det är idag... det kan man ju tom läsa i annonser att man förväntas vara (tålig). Jag ska läsa fortsättningen m stort intresse och det känns skönt att redan nu veta att allt ändå gick bra i slutändan!
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaJa, det här med stress är lurigt. Och fått mig att inse vikten av att lägga bort alla måsten, gravid eller ogravid, och istället ta det lite mer som det kommer och inse att det inte är hela världen om det inte alltid blir som man tänkt.
Framför allt privat där man kan påverka mer.