Tacksamhet och ren springglädje

Precis som jag hade tänkt mig, har jag fått till en hel del sömn den här helgen. Vilket är välbehövligt.
Halsontet kommer och går nu för tredje veckan i rad. Segt, drygt och lite av ett mysterium.
Tror liksom att det är över varje gång det inte känns något.
Nu efter två dagar utan halsont kunde jag dock igår till min lycka äntligen dra på mig springskorna och bege mig ut på en för dagen lagom lång runda på 6 km.



Benen kändes pigga, solen lös mig rakt i ansiktet och där och då fick jag den där oslagbara känslan i kroppen.
Lyckoruset ni vet. Och tacksamheten över att kunna springa.
För som gravid är det inget jag räknar med, utan jag är tacksam så länge jag kan och så länge det känns bra i kroppen.
När jag var gravid med Noel började mina fogkänningar redan i v.10 och i vecka 20 fick jag kapitulera och ge upp löpningen.
Än så länge(peppar, peppar), känner jag inte av det, men vet att det kan förändras snabbt.

Lite teknikträning och ren glädje fick bli ledorden i passet och nog finns det fortfarande lite fart i kroppen trots två veckors löpvila.
Kom sen hem endorfinrusig och slängde mig in i duschen då vi skulle iväg på lek och middag hos
min vän S med familj.
På kvällen kom sen då samma mönster som tidigare efter fysisk ansträning - halsont.
Natten och morgonen med en rejält klump i halsen för att sedan under dagen ebba ut.
Så istället för den planerade familjelöpningen, roade jag mig med valnötssconesbak,


förmiddagssovning och Skansenbesök med min fina lilla familj.



Mysteriet halsen fortsätter dock.