Ett hjärta som slår

Idag fick jag höra hjärtslagen på en miniperson för första gången. Och inte på vilken miniperson som helst. Utan på vår lilla bebis i magen. Besök hos barnmorskan med den lilla mikrofonen mot magen.
Snabba, korta och jämna slag. Precis som det ska vara.
Underbart och med tårar i ögonen var det lika fantastiskt som förra gången, då med Noel i magen.
V. 17 nu och magen och den lilla ger sig mer och mer till känna.
För några dagar sedan kände jag de första små rörelserna och med ens blir allt mera verkligt.
Att det bor en bebis därinne.



På vägen hem från jobbet var det dags för mitt hjärta att slå snabba slag.
Ljus kväll, sol i ögonen men snålblåst och kylig luft.
När jag skulle spänna fast ryggsäcken fick jag dra ut bandet på spännet rejält för att få igen det över magen, trots att det bara var förra veckan som jag sist hade den på mig. Det händer grejer nu.



10 km jogg hem i makligt tempo och det utan att ens behöva stanna för ett skogsbesök.
Precis som barnmorskan sa, ligger vår bebis långt, långt ner och trycker på kissblåsan. Vilket förklarar mina täta toabesök.

Gick i två korta backar men annars kunde jag hålla samma tempo hela vägen.
Imorgon blir det istället spring till jobbet på morgonen.



Jag passar på helt enkelt.