Dagens utmaning

God morgon fredag!
Det är den här och nästa vecka som allting händer, känns det som.
Ett dussin besök hos barnmorskan, läkare och sjukhus. Besök i helgen och middagsgäster på söndag och onsdag med övernattning. Jobbfest och konferens ikväll, naprapatbesök och ultraljud nu på förmiddagen och jobb på eftermiddagen.

Träningen har fått stå tillbaka till förmån för sömn och vila vilket, trots att jag längtar som sjutton efter träning, ändå varit det kroppen velat ha.
Så med dagens späckade schema ryms det tyvärr inte ens ett kort lunchpass och jag har funderat hur jag ändå ska kunna få röra på mig.

Dagens utmaning till mig själv blir därför att ta mig fram så mycket som möjligt gåendes mellan mina stopp eller hoppa av en eller två stationer tidigare med tunnelbana eller buss.
Minst 1 timmes promenad ska jag få ihop.
Borde inte vara omöjligt.
Började dagen med att gå en extra station länge bort och ta bussen.
Nu kör vi!

Ett lugnare tempo

Om jag jämför med förra graviditeten är denna helt annorlunda. Fast fysiskt ganska lik (förutom foglossning och högre blodtryck från början förra gången).
Men det är det mentala som framförallt är annorlunda.
Denna gången vet jag mer och jag vet framförallt att jag ska prioritera att lyssna på kroppen och inte ha för många järn i elden.
Då var jag fast besluten om hur saker och ting skulle vara vilket jag hade tänkt ut innan. Precis som den kontrollmänniska jag är, men som gravid händer det saker med kroppen kan man inte alltid kan styra över.
Som det gjorde med mig. Vilket resulterade i den traumatiska förlossningen som alltid kommer att vara ett öppet sår hos både mig och maken.

Den här gången lyssnar jag på kroppen till minsta lilla signal och tar en vecka i taget. Oron och rädslan för att havandeskapsförgiftning och HELLP åter ska inta min kropp och få bebis att komma ut tidigare är ständigt närvarande.
Men under ständig bevakning, som jag är denna gång, är jag i goda händer och ingen vill ta några risker.
Så efter dagens läkarbesök är jag nu sjukskriven 50% och tillvaron kommer definitivt att gå i ett lugnare tempo.
Mer vila och välbefinnande. Med rörelse och träning i fortsatt måttliga mängder. Hoppas bara att kroppen vill vara med på det.

Den bästa träningen är den som blir av

Lämning på förskola, kort lunch, sen direkt iväg till picknick med förskolan. Lätt stressig dag men en mysig kväll i gräset med Noels urgulliga fröknar och kompisar med föräldrar.
Så om träningen skulle bli av fick det bli medan maken nattade Noel, och innan jag blev för trött.
För oj vad trött jag är just nu.
Igår sov jag middag två(!) gånger en gång i bilen på väg hem från det bästa morsdags-firandet,
(överraskningsdag av maken med båt och skärgårdsbesök), och sen
en stund i soffan på kvällen.



Men tillbaka till träningen.
Bestämde mig för 6 övningar som jag körde i 1 min vardera.
Satte timern med 15 s vila emellan varje övning. Körde 3 varv och vilade 1 min mellan varje varv.
Lagom svettiga 30 min med bra flås.
Använde mig mest av min kettlebell som ju betalat sig flera gånger om nu om man tänker på hur mycket jag använt den.
Fast jag vill ju ha en eller två tyngre nu. Då denna 12 kgs känns lite lätt i vissa övningar, speciellt för ben.

Benböj med KB
Höftlyft på boll
Sving med KB
Dips
Enarmsrodd med KB
Åttor med KB

Där har ni mitt kvällspass.

När man bara måste springa

Hade egentligen inte tänkt att springa idag, då jag sprang på lunchen igår, utan planerade lite smått för ett utestyrkepass.
Men.
Hallå, vädret.

Blå himmel, lagom varmt och strålande sol.
Ett väder som bjuder in till underbar löpning och då måste man ju bara tacka ja.
Fick dock korta av rundan lite, 5 km blev det till slut, men det var verkligen njutbart och dagen till ära shortspremiär.


(Bilden är faktiskt från gårdagens runda.)

Idag fick jag även bästa sällskapet bredvid mig.
Maken på cykel med Noel i cykelsadeln där bak, som skrattade åt sin mamma och tyckte det var roligt att jag sprang.
Noel har nämligen också upptäckt tjusningen med att springa och både jag och maken får ligga i och hålla oss i form om vi ska hinna med vår snabba son.
Det går på ett ögonblick, så fort han får chansen springer han.
Det är vår son det.

Hemmadag

Noel är förkyld och hostade hela natten, så det blev vab för min del
idag.
Eftersom jag ska iväg på en grej ikväll, funderade jag på hur jag skulle få till träningen.
Eftersom det inte fungerar så bra att träna medan Noel är vaken, fick jag välja mellan att själv sova (vilket jag var väldigt sugen på) eller träna medan han sov.
Det fick bli träning. För jag kände verkligen att kroppen behövde få användas efter en vilodag igår och en generell aktivitetsnivå som gått neråt i takt med att magen har växt.

Medan Noel sov i vagnen på altanen tog jag ut gummibandet, min kettlebell, kvastskaftet och dagens pass på papper och gjorde 9 st övningar i tabataform i gräset, där jag gick igenom nästan hela kroppen, innan stackars Noel hostade sig vaken. En väldigt mysig dag till trots, även fast dessa dagisbakterier aldrig verkar släppa taget om vår skatt.

Vilket tryck

Tryck nedåt vid löpning med gravidmage?
Nej, inte så mycket hittills hade jag sagt igår och jag har många gånger tänkt på att det kanske beror på alla mina knip.



Men så idag under min lunchjogg blev det då dags att uppleva det där trycket.
Jag fick knipa hela tiden i början eftersom det kändes som en stor fotboll som tryckte sig nedåt i bäckenet.
Hela jag kändes tung, benen nästan domnade och nog var jag redo att ge upp.
Men istället gick jag lite tills det släppte och sen kändes allt normalt igen och jag fick åter känslan av lätt kropp utan mage.
Sprang på bra sista kilometrarna och jag kom tillbaka till kontoret lika endorfinrusig som vanligt.
Kärlek.

Längtan

Endorfiner och kämparglöd.
Tävlingsnerver och en kamp mot sig själv och klockan.
Glädje, mjölksyra och jävlaranamma.
Tävlingssäsongen är i full gång och i år står jag på andra sidan och tittar på och läser om andras prestationer. Medan jag har en bebis på jäsning.
Men jag tänker tillbaka på ett fantastiskt 2012 och fnular på ett minst lika fantastiskt tävlingsår 2014.
Då jag ska vara mitt allra snabbaste jag. Någonsin.
Längtar.

Morgonjogg i skogen

Vi är hos släkt och familj i Örebro och imorse efter frukost joggade vi till skogen bredvid svärföräldrarnas hus.
Medan mannen sprang snabbdistans, joggade jag samma varv i skogen och var hemma igen efter 6 km.
Bästa starten på dagen!

Veckans andra

Så var jag där för andra gången denna vecka. På gymmet. Låter kanske inte så mycket men är bra för att vara mig.
Äntligen börjar jag få in en bra styrkerutin och denna vecka kommer jag dessutom att komplettera med ett
hemmaträningspass med corefokus i helgen.
Minst 2 styrkepass i veckan har länge varit mitt mål, men löpningen har alltid varit lite mer viktig och styrkan har tyvärr fått stryka med foten ibland.
I alla fall fått kompromissa.



Nu som gravid är det ju ett ypperligt tillfälle att stärka upp kroppen för att underlätta både under och efter graviditeten.
Vilket jag faktiskt sett fram emot.
Har just nu som mål att så länge jag kan springa, fördela minst 4 pass i veckan lika mellan styrka och löpning. Och helst lite yoga också.Behöver inte vara speciellt långa pass utan 30 min åt gången är jag nöjd med som jag skrev om i tidigare inlägg.
Än så länge går det ganska bra.
Har dock inte sprungit så mycket den här veckan, en gång har det blivit, men kommer att springa i skogen på lördag då vi spenderar helgen hos familjerna i Örebro.

Triceps, baksida lår och axlar var i fokus idag, och jag njuter av att få känna den där brinnande känslan i trötta muskler.

Värdefulla halvtimmar

All träning är bra träning.
Så tänker jag just nu.
Att ha tidsambitioner, distans och intensitets-planer får vänta till efter att bebis anlänt och jag kommit igång efter förlossningen.

Korta pass med styrka eller jogg/lufs är min melodi just nu och kompatibelt med växande mage, så igår blev det en halvtimme i gymmet på jobbet och idag en halvtimmes jogg på lunchen.
Halvtimmar som kan tyckas lite futtiga men som är så värdefulla och ger så mycket.
Att få ge min kropp en dos endorfiner nästintill varje dag är lycka och det smittar nog av sig till även till den lilla därinne.



Träningslyckan är lika stor som alltid och jag hoppas att jag kan fortsätta flera veckor till!