Long time no see, morgonjogg

Vi vaknade av en glad kille 05,15 och då var det bara att gå upp.
Efter mys, bokläsning och frukost lämnade jag skatten lite senare än vanligt på förskolan. Iklädd springkläder.
För eftersom jag jobbar eftermiddag idag pga läkarbesök vid lunch, hade vi god tid på oss för en gång skull.
Fortsatte sedan iväg på en tänkt morgonjogg.
Men direkt fick jag ett konstigt håll i magen på båda sidor, så det blev till att gå i säkert 1 km plus stanna för kisspaus.
Och jag förlikade mig med att det inte skulle bli någon jogg idag.
Promenad är ju bra det med.
Det är ju bara skönt att komma ut, tänkte jag.
Men så försökte jag mig på lite försiktig jogg igen en stund senare, och då var hållet som bortblåst.
Gick lite i vissa uppförsbackar men annars kunde jag springa på och kände inte av hållet något mer.
4,2 km i enbart spring (stängde av klockan under promenadinslagen) och återigen slås jag av insikten av hur underbart det är att springa på morgonen.
Tack snälla kropp för att jag fortfarande får uppleva springendorfiner såhär i gravidvecka 25.

Cykelburen

Det var inte alltför länge sedan jag insåg att jag faktiskt kunde cykla den 5 km långa sträckan till tåget på morgonen.
För även om jag inte transportspringer nu, funkar det ju lika bra med cykel.
Nu klassar jag visserligen inte den här cyklingen som träning eftersom jag inte ens är ombytt, utan som vardagsmotion. Men ändå.
Och det tar faktiskt inte så mycket längre tid än att ta bilen.
Jag har liksom glömt bort cykeln sedan vi flyttade.
Eller cyklarna. Har ju två st. En hybrid( mellan racer och mtb för pendling) och en vanlig cykla-till-affären-cykel med korg.
Det blir mest den senare just nu.
Men någon dag ska jag ge mig ut på hybriden och på ett riktigt träningspass på några mil. Ser fram emot det. Kanske blir det på torsdag.

Hur kallt var det inte imorse? Jag levde kvar i värmebubblan från helgen och insåg för sent att jag hade på mig alldeles för lite kläder.
Cykelturen till tåget var kylig och blåsig, men jag fick upp värmen tillslut.
Värre var det hem då jag huttrade hela vägen.
La mig sen frusen i soffan med filt och mellis och sov en stund, innan det var dags att hämta Noel på förskolan.
Perfekt.

Chins, yoga och maratondrömmar

Dagen började strax efter 5 då Noel vaknade sedvanligt pigg.
Eftersom jag var på jobbfest igår och kom hem strax innan 12, blev det inte så många timmars sömn.
Jag erbjöds dock sovmorgon men kunde helt enkelt inte somna om när jag längtade efter att få vara med min glada lilla kille.
Den där längtan som är starkare än nästan allt.

Tanken var att jag sen skulle ha begett mig in till stan för att heja på alla duktiga löpare som sprang Stockholm Marathon idag, men orken fanns inte där tyvärr och jag sov en kort middagslur istället framåt förmiddagen.
Innan dess hann vi med ett familjebesök till lekparken där jag passade på att ta med mig gummibandet jag köpte igår.
Jag har nämligen drömt om att kunna göra chins länge men nu är det dags att ta tag i det och börja träna.
Så igår fick jag ändan ur och köpte ett hjälpgummiband som behövs om man är så svag som jag är. Och idag fick det invigas.


Med lite extravikt som jag bär på nu som gravid, kände jag mig tung och svag men jag tog mig upp en bit i alla fall.
Ägnade sedan resten av repetitionerna åt att hoppa upp och hålla emot långsamt ner. En början. Vackert så.
Tog bra i ryggmusklerna kan jag säga. Dock måste jag jobba mer med kontakten med skulderpartiet, för tekniken är usel.

På eftermiddagen fick vi sedan besök av mormor och jag passade på att stänga in mig för en stunds välbehövlig yoga.
Jag var ju hos naprapaten igår med min bröstrygg som var stel som befarat.
Så förutom knäckningar, fick jag med mig övningar hem som ska mjuka upp det stela och förhindra låsningar som kommer med jämna mellanrum.
Ägnade därför den mesta av yoga tiden till rygg och rörlighet. Så skönt.



Under dagen följde jag kompisar och bloggkollegor som sprang maran, både på tv och webben och jag kunde inte undgå att känna mig lite avis på alla som sprang. För som jag längtar efter att springa lopp och nu speciellt efter att springa ett Marathon. Det ultimata på något sätt.
Och att få springa ett lite flackare marathon än jag när sprang Jubileumsmaran förra året.
Så drömmen om att slå mitt personbästa och klara 3,30 har jag nu bestämt får en chans att slå in om exakt ett år.
För då ska jag stå på startlinjen till Stockholm Marathon.

Dagens utmaning

God morgon fredag!
Det är den här och nästa vecka som allting händer, känns det som.
Ett dussin besök hos barnmorskan, läkare och sjukhus. Besök i helgen och middagsgäster på söndag och onsdag med övernattning. Jobbfest och konferens ikväll, naprapatbesök och ultraljud nu på förmiddagen och jobb på eftermiddagen.

Träningen har fått stå tillbaka till förmån för sömn och vila vilket, trots att jag längtar som sjutton efter träning, ändå varit det kroppen velat ha.
Så med dagens späckade schema ryms det tyvärr inte ens ett kort lunchpass och jag har funderat hur jag ändå ska kunna få röra på mig.

Dagens utmaning till mig själv blir därför att ta mig fram så mycket som möjligt gåendes mellan mina stopp eller hoppa av en eller två stationer tidigare med tunnelbana eller buss.
Minst 1 timmes promenad ska jag få ihop.
Borde inte vara omöjligt.
Började dagen med att gå en extra station länge bort och ta bussen.
Nu kör vi!

Ett lugnare tempo

Om jag jämför med förra graviditeten är denna helt annorlunda. Fast fysiskt ganska lik (förutom foglossning och högre blodtryck från början förra gången).
Men det är det mentala som framförallt är annorlunda.
Denna gången vet jag mer och jag vet framförallt att jag ska prioritera att lyssna på kroppen och inte ha för många järn i elden.
Då var jag fast besluten om hur saker och ting skulle vara vilket jag hade tänkt ut innan. Precis som den kontrollmänniska jag är, men som gravid händer det saker med kroppen kan man inte alltid kan styra över.
Som det gjorde med mig. Vilket resulterade i den traumatiska förlossningen som alltid kommer att vara ett öppet sår hos både mig och maken.

Den här gången lyssnar jag på kroppen till minsta lilla signal och tar en vecka i taget. Oron och rädslan för att havandeskapsförgiftning och HELLP åter ska inta min kropp och få bebis att komma ut tidigare är ständigt närvarande.
Men under ständig bevakning, som jag är denna gång, är jag i goda händer och ingen vill ta några risker.
Så efter dagens läkarbesök är jag nu sjukskriven 50% och tillvaron kommer definitivt att gå i ett lugnare tempo.
Mer vila och välbefinnande. Med rörelse och träning i fortsatt måttliga mängder. Hoppas bara att kroppen vill vara med på det.

Den bästa träningen är den som blir av

Lämning på förskola, kort lunch, sen direkt iväg till picknick med förskolan. Lätt stressig dag men en mysig kväll i gräset med Noels urgulliga fröknar och kompisar med föräldrar.
Så om träningen skulle bli av fick det bli medan maken nattade Noel, och innan jag blev för trött.
För oj vad trött jag är just nu.
Igår sov jag middag två(!) gånger en gång i bilen på väg hem från det bästa morsdags-firandet,
(överraskningsdag av maken med båt och skärgårdsbesök), och sen
en stund i soffan på kvällen.



Men tillbaka till träningen.
Bestämde mig för 6 övningar som jag körde i 1 min vardera.
Satte timern med 15 s vila emellan varje övning. Körde 3 varv och vilade 1 min mellan varje varv.
Lagom svettiga 30 min med bra flås.
Använde mig mest av min kettlebell som ju betalat sig flera gånger om nu om man tänker på hur mycket jag använt den.
Fast jag vill ju ha en eller två tyngre nu. Då denna 12 kgs känns lite lätt i vissa övningar, speciellt för ben.

Benböj med KB
Höftlyft på boll
Sving med KB
Dips
Enarmsrodd med KB
Åttor med KB

Där har ni mitt kvällspass.

När man bara måste springa

Hade egentligen inte tänkt att springa idag, då jag sprang på lunchen igår, utan planerade lite smått för ett utestyrkepass.
Men.
Hallå, vädret.

Blå himmel, lagom varmt och strålande sol.
Ett väder som bjuder in till underbar löpning och då måste man ju bara tacka ja.
Fick dock korta av rundan lite, 5 km blev det till slut, men det var verkligen njutbart och dagen till ära shortspremiär.


(Bilden är faktiskt från gårdagens runda.)

Idag fick jag även bästa sällskapet bredvid mig.
Maken på cykel med Noel i cykelsadeln där bak, som skrattade åt sin mamma och tyckte det var roligt att jag sprang.
Noel har nämligen också upptäckt tjusningen med att springa och både jag och maken får ligga i och hålla oss i form om vi ska hinna med vår snabba son.
Det går på ett ögonblick, så fort han får chansen springer han.
Det är vår son det.

Hemmadag

Noel är förkyld och hostade hela natten, så det blev vab för min del
idag.
Eftersom jag ska iväg på en grej ikväll, funderade jag på hur jag skulle få till träningen.
Eftersom det inte fungerar så bra att träna medan Noel är vaken, fick jag välja mellan att själv sova (vilket jag var väldigt sugen på) eller träna medan han sov.
Det fick bli träning. För jag kände verkligen att kroppen behövde få användas efter en vilodag igår och en generell aktivitetsnivå som gått neråt i takt med att magen har växt.

Medan Noel sov i vagnen på altanen tog jag ut gummibandet, min kettlebell, kvastskaftet och dagens pass på papper och gjorde 9 st övningar i tabataform i gräset, där jag gick igenom nästan hela kroppen, innan stackars Noel hostade sig vaken. En väldigt mysig dag till trots, även fast dessa dagisbakterier aldrig verkar släppa taget om vår skatt.

Vilket tryck

Tryck nedåt vid löpning med gravidmage?
Nej, inte så mycket hittills hade jag sagt igår och jag har många gånger tänkt på att det kanske beror på alla mina knip.



Men så idag under min lunchjogg blev det då dags att uppleva det där trycket.
Jag fick knipa hela tiden i början eftersom det kändes som en stor fotboll som tryckte sig nedåt i bäckenet.
Hela jag kändes tung, benen nästan domnade och nog var jag redo att ge upp.
Men istället gick jag lite tills det släppte och sen kändes allt normalt igen och jag fick åter känslan av lätt kropp utan mage.
Sprang på bra sista kilometrarna och jag kom tillbaka till kontoret lika endorfinrusig som vanligt.
Kärlek.

Längtan

Endorfiner och kämparglöd.
Tävlingsnerver och en kamp mot sig själv och klockan.
Glädje, mjölksyra och jävlaranamma.
Tävlingssäsongen är i full gång och i år står jag på andra sidan och tittar på och läser om andras prestationer. Medan jag har en bebis på jäsning.
Men jag tänker tillbaka på ett fantastiskt 2012 och fnular på ett minst lika fantastiskt tävlingsår 2014.
Då jag ska vara mitt allra snabbaste jag. Någonsin.
Längtar.