Chins, yoga och maratondrömmar

Dagen började strax efter 5 då Noel vaknade sedvanligt pigg.
Eftersom jag var på jobbfest igår och kom hem strax innan 12, blev det inte så många timmars sömn.
Jag erbjöds dock sovmorgon men kunde helt enkelt inte somna om när jag längtade efter att få vara med min glada lilla kille.
Den där längtan som är starkare än nästan allt.

Tanken var att jag sen skulle ha begett mig in till stan för att heja på alla duktiga löpare som sprang Stockholm Marathon idag, men orken fanns inte där tyvärr och jag sov en kort middagslur istället framåt förmiddagen.
Innan dess hann vi med ett familjebesök till lekparken där jag passade på att ta med mig gummibandet jag köpte igår.
Jag har nämligen drömt om att kunna göra chins länge men nu är det dags att ta tag i det och börja träna.
Så igår fick jag ändan ur och köpte ett hjälpgummiband som behövs om man är så svag som jag är. Och idag fick det invigas.


Med lite extravikt som jag bär på nu som gravid, kände jag mig tung och svag men jag tog mig upp en bit i alla fall.
Ägnade sedan resten av repetitionerna åt att hoppa upp och hålla emot långsamt ner. En början. Vackert så.
Tog bra i ryggmusklerna kan jag säga. Dock måste jag jobba mer med kontakten med skulderpartiet, för tekniken är usel.

På eftermiddagen fick vi sedan besök av mormor och jag passade på att stänga in mig för en stunds välbehövlig yoga.
Jag var ju hos naprapaten igår med min bröstrygg som var stel som befarat.
Så förutom knäckningar, fick jag med mig övningar hem som ska mjuka upp det stela och förhindra låsningar som kommer med jämna mellanrum.
Ägnade därför den mesta av yoga tiden till rygg och rörlighet. Så skönt.



Under dagen följde jag kompisar och bloggkollegor som sprang maran, både på tv och webben och jag kunde inte undgå att känna mig lite avis på alla som sprang. För som jag längtar efter att springa lopp och nu speciellt efter att springa ett Marathon. Det ultimata på något sätt.
Och att få springa ett lite flackare marathon än jag när sprang Jubileumsmaran förra året.
Så drömmen om att slå mitt personbästa och klara 3,30 har jag nu bestämt får en chans att slå in om exakt ett år.
För då ska jag stå på startlinjen till Stockholm Marathon.