Nostalgi, fint sällskap och pyttelite ben

Min föräldraledighet börja lida mot sitt slut och nu är det de sista ensamma dagarna som vi har tillsammans, Noel och jag.
Nästa vecka har vi måndag och tisdag ensamma och sen är vi tre fram tills att jag åter är tillbaka på jobbet den 2 januari och det är dags för maken att ta över som hemmaförälder.
Det blir en bra övergång för både maken och Noel, och även för mig dessa två veckor som vi är tre.

Vad passade därför bättre än att återvända till stället där Noel och jag under detta magiska år gått otaliga mil, sprungit mil ut och mil in med vagnen och upplevt många fina minnen tillsammans- våra gamla hoods Aspudden.
Jag hade nämligen stämt träff med en annan träningsglad mamma- Miss Agda och hennes lille Ivar.
Vi hann bara träffas någon gång innan jag flyttade, så nu var jag väldigt glad att vi fick till det.

Vi krigade oss fram i snön med vagnarna fram till Vinterviken där dagens lunch, en räksallad,  inmundigades.
Mycket trevligt!
I Vinterviken har jag mammafikat en hel del under det här året, borde nästan få lite rabatt (haha), och jag kan verkligen rekommendera det till barnfamiljer och hemmaföräldrar (och alla andra för den delen) eftersom det finns så gott om plats för både vagnar och barn.
Jag kan återigen tacka min lilla blogg för att jag får träffa så fina människor, som gillar och lever lite som jag.
Och dessutom delar vi visioner och drömmar om framtiden.

När vi kom hem, lagade jag mat och jag och Noel hade lite fredagsmys innan det var dags för honom att sova.
Då drog jag fram pannbenet för att få till lite benstyrka i tabataform. Fredagkväll är ju inte annars träningsmotivationen på topp.
Maken är borta, så jag passade på att träna framför På Spåret och sen vips 20 min senare var jag lite skakis i benen efter squat, marklyft, utfall åt sidan, benböj med kick och utfall och tåhävningar. Allt med järnklotet.
Nu, godis och soffan.
Bra fredag.

Morgonjogg blev kvällsjogg

Såhär var det tänkt att jag skulle se ut 06.15 imorse.
Men nej, morgontröttheten och den varma sängen tog över och istället var det 19.15 som jag såg ut som ovan och begav mig ut på 7 km löpning med bra spring i benen. För att vara där jag befinner mig just nu.

Imorgon prövar jag lyckan igen.
Då ska inte sängen få vinna!

Update: Nej, jag var inte ens nära idag. Bestämde mig innan jag la mig för att vila höftböjaren till lördag.

En morgonseger

Det var varken långt eller fort jag sprang(exakt vet jag inte eftersom jag hade glömt klockan), men upp och ut strax efter 06 kom jag imorse.
Rätt nöjd om jag får säga.
Som ni kanske vet är jag allt annat än en morgonmänniska och varje gång jag lyckas med detta underbara påfund som heter morgonspring, är en seger.

Om några veckor, när jag åter börja jobba igen, är tanken att jag ska göra detta varje dag.
Fast då blir det som transportlöpning till jobbet.
Hmm, jag behöver nog konvertera till morgonmänniska tills dess.

Dags för struktur!

Veckorna går, jag är halvskadad, träningstimmarna är färre än vad jag skulle vilja och träningsplaneringen lyser med sin frånvaro.
Och det där går ju lite hand i hand.
För det är ju egentligen inte jättekul att träningsplanera för rehab och mysjoggar (läs allt jag kan/bör springa just nu).

Men.
Den här fumla i mörkret-strukturen som jag just nu lever efter gör mig lite lat och lite ineffektiv.
I brist på ett träningsprogram med spännande, köttiga och snabba löppass har ju faktiskt styrketräningen fått en mer framträdande roll och säkert utökats med 100% de senaste två månaderna.
Så något gott har ju kommit ur detta.
Men ändå, utmaningen uteblir lite.

Som sagt, trots mina begränsningar just nu inser jag att jag återigen från och med nästa vecka måste planera och strukturera vad som ska tränas, vilken dag och hur långt/länge.
Dels för att säkerställa att det verkligen blir av, men också att jag inte går för fort fram med löpningen på vägen mot en skadefri Carro.
Jag behöver sånt.
Struktur och planering.
Då mår jag som bäst.
Nu ska jag göra veckans matschema.
In i detalj.

Nästan som förut

Helgen har verkligen fullspäckad. Lör-sön spenderades i Örebro, vi kom igår lunch och åkte hem igen på eftermiddagen idag. Våra båda familjer besöktes på kort tid och det blir alltid intensivt.
Fredagkvällen innebar julfest på jobbet med fest och dans, och det var ju inte igår kan man säga. I alla fall inte sedan jag blev mamma.
Att sen dessutom fortsätta vidare ut på krogen gjorde att jag nästan kände mig som innan jag fick barn.
Jag är ju verkligen en hemmaråtta och älskar att mysa hemma med familjen, men det var kul att för en kväll umgås med kollegorna som jag saknat under året och dansa och prata hela natten lång.
I och med graviditeten och sedan Noel kom har jag i princip slutat att dricka alkohol och saknar det inte, men något glas vid lite festligare tillfällen som detta tycker jag fortfarande kan vara trevligt. Men ett eller två glas räcker bra för mig, då är man pigg och alert dagen efter:).

Varken fredag eller lördag blev det alltså någon träning för mig, så därför var jag grymt sugen imorse på att komma ut och springa lite.

Eftersom farmor tog ut Noel i vagnen fick jag sällskap av maken och det var så mysigt att springa och prata tillsammans trots de -15 som rådde i luften.
Just like old days, då vi i princip sprang alla pass tillsammans.
Men nu blir det desto mer speciellt när det väl sker.

Sakta men säkert

Igår, efter tre dagars löpvila, kändes det så pass bra i höftböjaren att jag bestämde mig för att ut och testa en kortare jogg.´
Eftersom maken jobbade hemma kunde jag komma ut i dagsljus (eller ja ljust och ljust, så ljust det kan bli helt enkelt de dagar som solen knappt går upp) och bara det gör ju sitt.
Jag valde kanske inte den roligaste rundan här i kring, utan sprang där jag tänkte att plogbilen skulle hunnit göra sitt.
Och utan både Icebugs eller broddar på skorna (har ju lösa tag på-broddar också) klarade jag mig finfint och det var inte ett uns halt. Vilket var skönt, för då slapp jag springa och spänna mig.

I mitten av rundan kändes det lite igen men då saktade jag ner tempot en aning och då försvann det.
Och en-två timmar efteråt som är det kritiska, när jag blivit kall i musklerna, kändes det ingenting.
Så det går nog åt rätt håll nu.
Nästa löpning blir inte förrän på söndag (reser bort i helgen), känns trist men jag tror å andra sidan att det bara är bra. Skynda långsamt som man brukar säga
Nu ska jag inte förivra mig utan bli kvitt detta en gång för alla.

Att hitta på när snön yr utanför

Träna kan man göra när man i princip nästan är insnöad.
Ben specifikt eller något annat om man känner för det.
Jag körde ben i tabataform.
Benen fick sig en omgång i övningar som:
Squat med kettlebell
Marklyft
Övningen ovan- kick bakåt med fot i gummiband
Stepup i trappan
Utfall
Utfall åt sidan med boll över huvudet
Började med armhävningar och slutade med tabataplanka (sida och rak)



Snön fortsatte yra utanför fönstret och jag fortsatte med rörelseträning för min stela bröstrygg.
(Det kommer mer om det i ett annat inlägg).
Avslutade med rehab för vader och höft.
Och hepp - 45 min hemmastyrka som inte var så mesig denna gång.

Lite mesigt faktiskt

Idag är det dag två i vila från löpningen pga höftböjarontet som
tydligen ville göra comeback.
Stretchar, masserar och gör rehabövingar så det står härliga till.



Klättrar dock på väggarna lite när jag måste vara utan springet, men hoppas på bättring imorgon.
Då blir det i så fall en kortis, och det är nog så jag får jobba mig tillbaka just nu.
Fick i allafall till lite styrka medan Noel sov middag idag.
Men jag som på senare tid kunnat pressa mig och kört stenhårt hemma, hade idag lite bristande motivation.
Det blev ändå tillslut 45 min i tabataform och jag körde några favoriter och några övningar som är tråkiga men nyttiga.

Planka, sidoplanka, drag åt hakan med KB, hög och låg rodd och utåtrotationer med gummiband,
mountain climber, diagonallyft, enbenshöftlyft på boll,  tåhävningar och rehabövingar för höften blev det.
Kan dock inte känna mig helt nöjd när jag tycker att jag mestränat.
Men som jag brukar säga, allt är bättre än inget.

Önskemål till tomten

Nu när minusgraderna tittat fram märkte jag plötsligt vilka brister som finns i springgarderoben.
Förra året var jag så trött på mina underställ från Craft i polyester att jag i ren frustration över hur läskiga de kändes på kroppen, slängde alla jag ägde.
Kvar blev- inget underställ.
Förutom ett par byxor då från Icebreaker som detta år är lite för stora. I tröjväg har jag bara tröjor i funktionsmaterial och det är ju inte så varmt i -15 fick jag erfara häromdagen.
Sen jag skaffade mina underställsbyxor i merinoull har jag inte velat ha på mig polyesterställen. Det är ju skillnad som natt och dag.
Så tomten, om du läser detta och jag har varit snäll i år, står ett underställ från Icebreaker högst på min önskelista.

Och när vi ändå är igång, står även en varmare löparjacka, pannlampa, ullstrumor och vintertights högt på listan.

Visst finns det hål att täcka här märker jag. Listan skulle nog kunna göras ännu längre, fast då med saker som jag kanske inte behöver lika mycket utan mer snygga saker som är kul att ha.

I vinter kommer jag ju nämligen utöka mina vintersportfärdigheter (julklapp från maken är redan köpt och utprovade av mig), så jag kommer verkligen behöva utöka den sportiga garderoben.

Hoppas, hoppas att tomten tittar förbi i vårt nya hus i år:)

Ok, jag kapitulerar

Det här med vinterlöpning har egentligen aldrig riktigt varit min grej.
Så många lager att ta på sig, frusna lår, händer och rumpa, kall luft i lungorna och allmänt lite tyngre att sig fram.
Men idag när jag sprang i ensam majestät i skogen med solens stålar som lös fram mellan trädkronorna, det vita täcket som låg som fluff över hela skogen, kunde till och med jag erkänna att det här är grejen.
Visserligen brukar jag tycka det om löpning i alla årstider, men bara det att jag tänkte och upplevde det så även i -10 och med en massa snö under fötterna, är stort för att vara mig.

13,5 km blev det och jag hade kunnat fortsätta länge om det inte vore för att det var toadags, mina händer frös och jag inte vill utmana höftböjaren.
'Det sistnämnda hade jag dock inte mycket för då jag nu på kvällen kan konstatrera att skadan är tillbaka.
Ska försöka och var duktig med de tips jag fick av naprapaten senast, men blir det inte bättre får jag gå iväg igen. Men skulle tro att det är mest massage och stretch som behövs, som det var förra gången.

Varför smärtan kommit tillbaka har jag funderat på,  då jag stärkt upp bålen enligt naparapatens råd och försökt stretcha och yoga.
Min misstanke är att det handlar om vagnlöpningen. Jag föredrar att springa med höger hand på vagnen och den vänstra pendlandes, och där tror jag att det blir någon slags snedbelastning. Så nu ska jag inte springa med vagnen denna vecka och se om det blir någon skillnad.

Helgen i övrigt har varit lugn eftersom Noel varit magsjuk och förkyld och vi har kämpat en del med att få i honom vätska.
Han vägrade äta och dricka i fredags och delvis igår, men idag är han tillbaka i gamla jag. Så skönt.
Långpromenader, ett hemmastyrkepass, shopping, julopyntande och annat mys har också hunnits med.

Dagens glädjeänmne var, förutom Noels tillfrisknande, de nya strumporna från Kari Traa som jag fick i goodiebagen på Andmotions event som jag och Karin var på. Helt klart grymma att ha när det vankas löptur eller promenad i minusgrader.
Och snygga är de också.

Dock är jag inte riktigt vän med märket ännu efter den där reklamkuppen där de släppte ut ett får i Stockholm och såg man det skulle man fota och lägga upp bilden för att kunna vinna kläder.
Sånt svider i mitt djurvänshjärta.
Men strumporna har jag fått och de kom väl till pass idag.