Jag vet ju att jag inte brukar bry mig om regnet när jag väl kommer ut. Bara jag slipper ha det i ögonen. Och det fixar kepsen.
Min granne, som har en son som är några månader yngre än Noel, håller på och tränar inför Stockholm Marathon som bäst och förutom löparsnack avhandlades både jobb och familj.
Tiden sade svisch och när rundan var klar hade jag varken blivit kissnödig, kollat på klockan en enda gång, eller känt mig det minsta gravid.
För det där är så konstigt.
Ena dagen när jag springer känns det tungt, skvalpigt och ständigt kissnödigt medan det andra dagar som idag, känns precis som vanligt. Förutom närmare till flåset och lägre fart förstås. Att hjärtat pumpar runt extra mängder blod nu går inte att ta miste på.
Blev ändå förvånad när jag såg på klockan att vi hållit 5,38-tempo i de 8 km vi sprang runt Rönningesjön (där för övrigt Ultraloppet TEC100 gick av stapeln idag men några tävlande mötte vi inte då de inte startade förrän kl.10) och då var vissa partier svårsprungna pga is och vattenmängder med sänkt fart till följd.
Endorfinrusiga sa vi hejdå och när jag kom hem på uppfarten möttes jag av den sötaste lilla regntrotsaren jag sett som tultade runt på parkeringen salig över vattenpölarna.
Vilken lycka.
vad mysigt! och bra sprunget! jag känner mig väldigt gravid varje pass jag springer, tung flåsig och halvt obekväm. idag kändes det hyfsat "som vanligt" sista kilometrarna iaf. tror vi är i typ samma vecka ;)
SvaraRaderaMen stort grattis! Åh, vad härligt att ni också ska få bebis! Jag har haft mina aningar...:)
SvaraRaderaKul att vi är i typ samma vecka.
Ska bli kul att följa dig/er.
För mig är det verkligen så olika känsla varje pass, man vet aldrig innan. Men så länge det finns pass som känns bra fortsätter jag springa.
Kram!