Nej, det här inlägget ska inte handla om den där artikeln om att vi tränande ska sluta att posera med våra träningspass, utan om en rätt vanlig frågeställning jag ofta ställs inför.
Idag tränade jag styrka i gymmet på jobbet på lunchen, vilket jag gör ca en gång i veckan. Utöver det springer jag ju till eller från jobbet ca 3-4 dagar i veckan.
Sen blir det ofta löpning, yoga och kanske styrka på helgen också.
Men denna mängd är inte på något sätt extrem, om jag jämför med en del andra, utan jag anpassar mängden efter det som passar mig.
Men inser att det kanske också är mer än vissa andra och att tolkningen av detta ligger hos betraktaren.
Idag fick jag frågan om jag tränar varje dag, vilket jag sa att jag gör mer eller mindre. Har dock minst en vilodag i veckan.
"Ojoj", blev svaret jag fick. Och-"men varför?"
Enkelt, för att jag mår bäst när jag får träna, och vill göra det för att må bra och vara pigg och glad.
Och så klart så älskar jag att träna annars skulle jag inte lägga ner flera träningstimmarna på det.
Då fortsatte sedan frågorna:
-Men varför så ofta, räcker det inte med några dagar bara?
-Är det inte lite extremt?
-Hur har du tid?
-Hinner du med din familj?
-Är det inte svårt att prioritera?
Ni som läser här och kanske även tränar mycket själva, vet att allt går om man bara vill med lite planering. Och jag hinner ändå vara med min familj så mycket jag bara kan.
Men uppenbarligen kan det vara provocerande för vissa att vara småbarnsmamma och älska att träna.
Även om det kanske inte var menat så, kände jag mig ändå tvingad att förklara och stå upp för min träning.
Men så börjar jag bli rätt van. Antar att det är sånt som kommer med ett stort träningsintresse.
Säkert känner några av er igen er i detta.
