Det blir vad man gör det till

Det började inte så bra.
Jag kände mig fel och opepp.
Brukar normalt inte ha svårt att motivera mig till veckans gympass, och när jag tänker efter var det nog inte motivationen det var fel på.
Det var min inställning. De numera nästan för trånga tightsen och insikten att kroppen är i förändring, gjorde att jag kände mig lite obekväm i speglarna där och då och träningen blev därför lidande.



Körde superset och trisets med övningar för framförallt baksidan av kroppen och trots att jag tyckte det blev lite mesigt idag, gav jag både baksida lår och rygg
bra övningar med utmanande vikter.
Trots att jag inte fick upp flåset som jag brukar(skippade helt hopp och pulshöjande övningar idag), så är det ju ändå att stärka upp och underhålla som är det viktiga.
För en stark kropp kommer att behövas framöver.

Springmorgon

Springkläderna har legat i hallen ett tag, redo för transportspring till jobbet.
Men pga den krånglande halsen och morgonillamående, har de blivit liggande mycket längre än vad jag hade önskat.

Men så idag var det dags igen.
Med lite större mage denna gång, så jag fick förlänga bandet över magen rejält på ryggsäcken sedan jag senast använde den.

Lite råggröt i magen och ett glas juice, sen var jag redo att ge mig av.
Tanken var 10 km till Mörby och t-banan, men kändes det konstigt i magen så kunde jag hoppa på tåget efter 5 km för att sedan springa ytterligare 2 km från Östra Station till jobbet.

Eftersom det drog lite i magen till och från, valde jag det kortare alternativet.
Men sen när jag väl var inne i stan kändes det hur bra som helst i magen.
Tror att det kanske handlade om att jag behövde värma upp lite.
Hursomhelst, jag springer ju utan krav på mig själv nu och magen får styra så 7 eller 10 km spelar faktiskt mindre roll.
För hey, jag kan ju springa i alla fall och det är bland det bästa jag vet!

Det här med att man skulle bli rörligare...

...när man är gravid.
Stämmer nog inte på mig.
Dagens yoga utövades på en ytterst stel kropp och nog var det nästintill kylskåpsvarning.
Nä, inte så illa men stelare än vad jag brukar vara.



Skönt var det i alla fall och jag blev piggare och kände ett lugn i hela kroppen som bara yoga kan ge.



Nu är jag sugen på att komma igång med gravidyoga, som jag gick på under förra graviditeten.
Då på bästa stället i samma område som jag bodde.
Nu har vi flyttat och har inget lika nära, så funderar på en online-kurs jag hittat.
Minns att jag tyckte att det gravidyogan var en så mysig stund på veckan, att få fokusera inåt på barnet, på andningen och att vara bara där och då.
Mm, ska nog unna mig själv och den där inne den där mysiga stunden.

Tacksamhet och ren springglädje

Precis som jag hade tänkt mig, har jag fått till en hel del sömn den här helgen. Vilket är välbehövligt.
Halsontet kommer och går nu för tredje veckan i rad. Segt, drygt och lite av ett mysterium.
Tror liksom att det är över varje gång det inte känns något.
Nu efter två dagar utan halsont kunde jag dock igår till min lycka äntligen dra på mig springskorna och bege mig ut på en för dagen lagom lång runda på 6 km.



Benen kändes pigga, solen lös mig rakt i ansiktet och där och då fick jag den där oslagbara känslan i kroppen.
Lyckoruset ni vet. Och tacksamheten över att kunna springa.
För som gravid är det inget jag räknar med, utan jag är tacksam så länge jag kan och så länge det känns bra i kroppen.
När jag var gravid med Noel började mina fogkänningar redan i v.10 och i vecka 20 fick jag kapitulera och ge upp löpningen.
Än så länge(peppar, peppar), känner jag inte av det, men vet att det kan förändras snabbt.

Lite teknikträning och ren glädje fick bli ledorden i passet och nog finns det fortfarande lite fart i kroppen trots två veckors löpvila.
Kom sen hem endorfinrusig och slängde mig in i duschen då vi skulle iväg på lek och middag hos
min vän S med familj.
På kvällen kom sen då samma mönster som tidigare efter fysisk ansträning - halsont.
Natten och morgonen med en rejält klump i halsen för att sedan under dagen ebba ut.
Så istället för den planerade familjelöpningen, roade jag mig med valnötssconesbak,


förmiddagssovning och Skansenbesök med min fina lilla familj.



Mysteriet halsen fortsätter dock.

Ett steg framåt och sen ett tillbaka

Det där halsontet jag trodde jag var kvitt nu, kom smygande igår kväll igen.
Jag hostade och var vaken bitvis i natt.
Så dagens planerade löptur tillsammans med en annan mamma i området, blev till en snabb promenad runt sjön.
Tråkigt att inte kunna springa, då jag verkligen hade sett fram emot det men nu är det fokus på att bli frisk och få bort de där bakterierna som ligger och gnager i min kropp.
Dock var det väldigt trevligt att få sällskap på promenaden och tiden bara flög iväg.
Hon ska springa Stockholm Marathon och jag är bara lite avis.
Men jag har ju mitt stora mål i september. Det bästa.

Jag märker att nu när jag är gravid, är det liksom svårare att bli frisk och näsan är täppt var och varannan dag.
Men jag vet att det var likadant när jag var gravid med Noel.
Slemhinnorna är mer mottagliga och det är som om kroppen just nu lägger all sin energi på att hantera omställningen i den gravida kroppen. Och inte att bekämpa bakterier och virus.

Hursomhelst, nu blir det fokus på sömn och bra mat denna helg så hoppas jag att det gör susen mot bacillerna.

Hoppas ni får en glad påsk!

Men äntligen!

Efter ca 1,5 veckas halsont och annat jox med halvsjuk kropp, kunde jag äntligen packa träningskläderna i morse för en tur till jobbgymmet på lunchen.
Förutom lite mesig coreträning igår kväll, har jag inte rört på mig nämnvärt och som jag har längtat efter att få ta i och känna hur hjärtat och musklerna jobbar.



Fast som gravid med extra mängd blod i kroppen och ett hjärta som jobbar hårt med att pumpa runt blodet i min kropp, får hjärtat i och för sig jobba bara av att gå i trappor.

Men ni vet vilken saknad jag pratar om va? Det känns ju verkligen som att det är något konstigt, något som saknas i mitt liv när när jag inte får träna.
Det är passionen för träning.

Förutom att gå och vara lite småarg under dagen (har du något att säga om mig, säg det till mig då), kom jag alltså iväg till gymmet.
Värmde upp med tabataintervaller på löpbandet följt av benböj ocj höftlyft i TRX:en, utfall med twist, axeltriset, tåhävningar, rörlighet för sidan av magen.
Säkert något mer, men det var allt jag kunde komma ihåg.
Mitt lilla sällskap i magen verkade också trivas finfint på gymmet.

Säg hej till min nya vän

Äntligen är du min. Välkommen hem till oss.
Vi kommer bli bra vänner, du och jag foamroll.
Efter att ha bökat oss hem genom stan, har vi hunnit testa både lite bålstabilitet, bröstryggsrörlighet och självplågerimassage tillsammans.
Det blir bra det här.

Mest vila men lite dramatik

Ja men det här med att åka på spa kan jag vänja mig vid. Det här var  min första gång.
Högbo Brukshotell är inte ett renodlat spa, men de har en fin och stor spaavdelning med många behandlingsrum. Bland annat. Och eftersom jag hade ett presentkort, så var det för att spa:a som vi åkte dit.
Fredagen började bra med en lugn morgon hemma innan vi satte oss i bilen och drog norrut.
Sen blev det dramatik på vägen, då jag efter vårt lunchstopp kom på att jag hade glömt min kära Mulberryväska där vid bordet.  Så var det med hjärtat i halsgropen som jag ringde till restaurangen och hoppades på det bästa.
Och då hade vi hunnit några mil....
Tur hade jag och väskan låg kvar där jag hade lagt den. Dramastiskt värre!

Men sen när vi väl kom fram var det mys för hela slanten. Och vila och återhämtning.
Högbo låg verkligen ute på landet. Fridfullt. Med finfina längdspår utanför dörren, skidstadion ytterligare några hundra meter, sjö, natur och vackra miljöer.
Den enda besvikelsen var att jag var så mätt att jag inte orkade med den kända dessertbuffén i deras restaurang som såg helt fantastisk ut. En dröm för en fikaälskare som mig. Men med en inneboende i magen tar det stopp ganska fort nu märker jag. Kan också bero på att jag inte är av med mitt illamående fortfarande även om det är bättre.

Om det var ångbastun eller vilan som gjorde det vet jag inte, men på fredagskvällen kom ett rejält halsont tillbaka och nattens sömn som jag hade sett fram emot (ostörd och sovmorgon, ni vet) blev riktigt usel.
Trots detta pallrade vi oss upp hyfsat tidigt till den bästa frukostbuffén (den hade det mesta) och en långpromenad runt sjön. Skönt att få komma ut och röra på sig. Har ju inte blivit mycket av den varan senaste veckan
Och nu är det fortsatt vila som gäller tills det här halsontet ger med sig.
Men det börjar bli riktigt segt nu. Går in på andra veckan nu och jag tänker att bara de här sabla minusgraderna försvinner blir det bättre.
Eller hur?

Fredagslyx!

Som jag sett fram emot detta.
Idag var det äntligen dags.
Vi tog bilen uppåt i landet och vi kom fram till ett helt underbart ställe.
Spa med ansiktsbehandling, relax och bad, fikabuffé, middag och mys på rummet och naturen runt knuten.
Det här är ren lyx!

Boktips!

Jag har egentligen redan tipsat lite om den här boken när jag lyssnade på den som ljudbok i höstas, men när jag fick hem boken i brevlådan häromdagen, kom jag ihåg den här lite roliga boken igen.

En skön berättelse om vägen från icke löpare till löparfrälst. Och med humor och självdistans.
Som driver lite med nörderiet kring löpning och oss löpare.
Ganska befriande att läsa.
Underhållande och roligt.
Så behöver du något att läsa på bussen, t-banan eller hemma för den delen, är detta ett bra tips.
Eller varför inte att lyssna på som ljudbok medan du springer.
Lite sugen på att springa blir man allt.

Sjukläget då?
För min del får jag avvakta någon dag till innan det blir löpning. Fortfarande halsont.
Men imorgon är jag ledig från jobbet, då maken och jag åker på spa. Så då får halsen lite ytterligare tid på sig att bli kry.
Härlig helg att se fram emot.