torsdag 22 augusti 2013

Att drabbas av svår havandeskapsförgiftning och HELLP - Del 3

Slangar. Pipande apparater. Röster. Ökentorr mun. Fläskläpp. Och fullständigt kaos i huvudet.
Jag vaknade och visste ingenting.
Hur mådde vårt barn? Vart höll de hus? Hade vi fått en son eller dotter? 
De följande timmarna minns jag fortfarande som i en dimma då jag var fortsatt rejält påverkad av narkosen och HELLP:en.
Tittade på mina händer och armar som var täckta av slangar och infarter. Runt omkring mig stod apparater. som vad jag kunde se,  i alla fall visade blodtrycket. 
Jag ropade med svag  och knappt bärande röst " hallå" tills det kom en sköterska som tyvärr verkade ha tröttnat på sitt jobb. Hon visste inget och kunde inte svara mina frågor
Jag fick tillslut lite att dricka, typ 25 ml, och trots att jag ropade efter mer fick jag inte det. Varför vet jag inte.
Minns den där ökentörsten, har aldrig varit så törstig. Fläskläppen är fortfarande en gåta.

Robocop
Jag har aldrig känt mig så ensam och vilsen som där och då.
När narkosläkaren sedan kom (som hade sagt att vi skulle få förenas efter några timmar), och berättade att kejsarsnittet gått bra och att vi fått en fin son, kom tårarna igen. Det hade nu gått ca 3 timmar sedan  ingreppet.
Jag var tyvärr så pass dålig att jag skulle få vara kvar där jag nu låg, som visade sig vara Intensivvårdsavdelning, till tidigast i morgon bitti.

Sedan kom då äntligen maken med det finaste lilla knyttet i famnen som han hade tagit på kläderna vi köpt,  i sällskap med vår fina barnmorska som varit med sedan eftermiddagen.
Vi har fått en son, sa maken. Ja, det var ju det jag har sagt hela tiden, svarade jag med gråten i halsen. Jag hade känt på mig hela graviditeten att det var en liten kille därinne.
Vi förenades i en kram alla tre och jag kunde inte förstå hur liten vår son var. Han verkade lite trött och rörde sig knappt. Men det var det finaste ögonblicket i mitt liv. Äntligen hade jag mitt barn hos mig.

Rätt vad det är säger barnmorskan att det verkar vara något som är fel och hon tar Noel(som vi bestämde oss för dagen efter) i händerna och springer iväg. Och maken efter hack i häl.
Kvar ligger jag. Och vet varken ut eller in. 
I vad som kändes som den längsta tiden i mitt liv väntade jag på besked. Tillslut, efter några timmar och klockan var då ca 23, kom maken tillbaka.
-Vår son ligger på Neonatalen,  Carro,  och kan inte behålla sitt blodsocker. Han har fått dropp nu och genomgått undersökning.
Hela jag skakade och visste inte var jag skulle ta vägen. Han behövde hjälp att få ordning på blodsockret men ingen kunde säga hur lång tid det skulle kunna ta.
Vi grät en stund tillsammans,  över hur allting hade blivit och över oron för vårt barn.

Den natten sov jag ingenting. Kunde inte tänka på något annat än Noel. 
Runt omkring mig med endast skärmar som väggar,  låg det personer som vred sig av smärtor och ropade ut förtvivlat. Personal som stod och snicksnackade och skrattade högt. Trots att det var natt.
Så fruktansvärt respektlöst.
Det var ljust och lamporna bländade mig. Och jo, jag hade riktigt ont i mitt nya sår på magen.
Kunde inte vänta tills det blev morgon och jag äntligen skulle få komma därifrån.
Men timmarna gick och jag fick höra att de skulle komma och hämta mig och föra mig vidare till special-BB (för sjuka mammor och svåra förlossningar).
Men ingen kom.

Efter lite tjat fick jag tag i en telefon och kunde ringa till Neo för att fråga om Noel. 
Han mådde efter omständigheterna bra. Och klumpen i halsen lättade en aning.
Maken slets mellan mig på IVA och Noel på Neo och försökte vara med oss båda allt vad han förmådde. Kunde se hur trött han var och hur han försökte hålla skenet uppe.
Och jag sade, gå och var med vår son. Jag klarar mig, men han ligger helt ensam där nere med främlingar.
Maken och jag ringde lite snabbt våra föräldrar och meddelade nyheten. Det enda de visste var att jag blivit svårt sjuk, eftersom vi senast hade hört av oss innan det blev så akut,  och de hade vankat av och an hemma i väntan på ny information.

Efter lunch kom då äntligen barnmorskan Åsa och hämtade mig och sängen och tog mig till "vår avdelning", där jag och maken skulle få bo tillsammans. 
Precis som Åsa så var all annan personal vi kom i kontakt med så fina, duktiga och empatiska.
De fick det jobbiga att kännas lite lättare.
Knappt han jag in på rummet innan jag envis som jag är, med en sköterska i handen,  gick de tunga och ack så långsamma stegen ner till våning 1 där Noel låg.  Efter nästan ett dygn efter födseln, skulle jag äntligen få vara med min son.
När jag kom in i hans rum, som han delade med 2 andra för tidigt födda-barn,  och fick se honom ligga i sin plastback, rann tårna ned för mina kinder och jag konstaterade att han var lik mig.

Eftersom jag ville amma var låg de på mig ganska omgående att om det skulle fungera var jag tvungen att börja pumpa igång brösten genast. Annars skulle det vara kört.
Noel fick sondmatning genom en slang och så fort jag fick ut en eller två droppar togs de med andakt till kylskåpet där de förvarades tills nästa matning.
Pumpade och pumpade.
Samtidigt var jag tvungen att vila mycket, då jag fortfarande var sjuk, och jag slets mellan att behöva vila och att vara med mitt barn.
Blodförtunnande sprutor, mediciner och blodtryckskontroller flera gånger per dag. Oannonserade nattliga blodtrycksmätningar.

Efter några dagar hade vi fått fart på amningen och Noel tog gladeligen bröstet trots en skev start där han fick sin mat direkt i magen. I takt med detta märktes en förbättring hos Noel och efter 5 dagar meddelades vi att vi skulle få ett rum på Neo och få flytta ihop. Alla tre.
Då det bara var sondmatningen han hade kvar, var det en tidsfråga på några dagar innan vi kunde få åka hem.
Jag kommer så väl ihåg den lyckokänslan över att få flytta ihop. 
Äntligen!

Här fick vi äntligen flytta ihop!

Det gick fort framåt och efter ytterligare fyra dagar fick vi äntligen åka hem.
Och lyckan var fullständig.

Jag är fortfarande så tacksam över att allt gick bra tillslut. Över vilken tur vi hade. Att sjukdomen kom såpass sent som i v.39, att Noel var färdigbakad om än en aning liten, att jag återhämtade mig så snabbt och att ingen av oss fått några bestående men. Förutom det djupa ärret i våra inre. Den där sorgen.

Jag är ganska övertygad om att min goda kondition tack vare min träning, gjorde att jag återhämtade mig så snabbt. Det tillsammans med vilja och motivation.
Och att det gjorde det möjligt för mig att springa mitt första maraton ca 8 månader efter den traumatiska förlossningen. 
Nu håller vi tummarna att förlossningen går bättre den här gången.









4 kommentarer:

  1. det kommer absolut att gå bättre nu! tusen tack för att du delade med dig, jag har läst varje ord med andan i halsen... att det kan bli så! jag hoppas du verkligen fått bearbeta allting och känner dig stark inför kommande förlossning. stor kram!

    SvaraRadera
  2. Vilken historia... Modigt av dig att berätta! ♥
    Hoppas för er skulle att det går MYCKET bättre den här gången. Att ni får njuta av knytet från första stund! :-)

    Kram M

    SvaraRadera

Vill du skriva några ord så uppskattar jag det verkligen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...