tisdag 13 augusti 2013

Att drabbas av svår havandeskapsförgiftning och HELLP - Del 2

Vi hade alltså precis blivit inlagda över natten för observation på SÖS.
Jag vill inte ha bebis nu i v.32, hann jag tänka flera gånger om.
Under kvällen och natten togs det flertal blodtryck på mig och CTG-kurvor på bebisen. Personalen var fåordig. Efter läkarronden på förmiddagen bestämdes det att vi fick åka hem men med återbesök på specialismödravården två dagar senare.
På tillväxtultraljudet(som man får göra som man har högt blodtryck och/eller är en riskgraviditet) vi gjorde några dagar senare,  såg allting helt normalt ut och vi kunde för en liten stund känna oss lite lugnare.

Nu började de oändliga besöken på både vanliga MVC och spec.MVC. Blodtryckskontroller, urinprover(koll efter läckande äggvitaprotein i urinen) och CTG-kurvor,  ibland så tätt varannan dag.
Detta i kombination med att jag, eftersom jag tyckte att jag mådde så bra, i samråd med den tidigare nämnda läkaren, började jobba heltid igen de sista veckorna. Så himla dumt.
Resor fram och tillbaka över stan, till MVC i city, SÖS, hemmet och jobbet.
Tillslut, i v.36, när jag hade gått runt några dagar och känt mig febrig,  haft huvudvärk och varit ofattbart trött,  var hos barnmorskan Camilla på kontroll hade blodtycket gått upp så pass att jag beordrades av henne att gå hem från jobbet  samma dag. Nu var det färdigjobbat för en lång tid framöver.

Någonstans innerst inne hade jag på känn varåt det barkade. Så pass att jag i v.37 tecknade en gravidförsäkring som skulle ge ersättning vid akut kejsarsnitt och havandeskapsförgiftning.
Kvinnlig intuition kanske.
Lägg till att jag var förstföderska, hade högt blodtryck och med en mamma som drabbades av en liknade sjukdom under graviditeten med min storebror och som slutade i akutsnitt.
Oddsen var inte på min sida.
Men jag var glad för varje dag som gick och för varje vecka som bebisen fick vara kvar i magen.
Samtidigt som jag var tacksam över att de hade mig under så pass tät bevakning, var jag irriterad över att behöva gå fram och tillbaka mellan kontroller och träffa läkare som inte visste varken ut eller in med min blodtrycksmedicin. Ena dagen skulle jag ta 2 tabletter, andra 3 och sen var det någon som tyckte att jag inte skulle ta medicinen överhuvudtaget.
I v.38 visade CTG:n återigen dålig aktivitet och jag blev inlagd för observation igen. Helt ensam, då maken var på jobbet och fick komma senare med mina saker, låg jag där och grät och undrade varför de gjorde såhär mot mig. Det kändes nästan som om de ville jävlas. Jag vet, världens konstigaste och dummaste reaktion. Det var ju för mitt och barnets bästa. Skulle det bli bebis den här dagen?
Läkaren som kom in förklarade att ett kejsarsnitt var ett alternativ men att man i det här läget, som inte var akut, ville vänta med det då man ville ge barnet så lång tid som möjligt i magen. Minst en vecka till.
Maken kom med mina saker, vi grät en skvätt och vi försökte tänka positiva tankar innan han fick bege sig hemåt igen. Det fanns ingen plats för honom att sova över tyvärr.
På morgon dagen efter kom maken och hämtade mig och vi fick åka hem.
Med Noel magen i v.39. Sista bilden som togs.

Dagarna gick och på fredagen en vecka senare i slutet av v.39, var jag på kontroll på MVC. På stickan visade det utslag av protein i urinen och blodtycket var högt men stabilt.
Återigen fick jag order om att om jag fick ont på höger sida av magen, fick flimmer framför ögonen och hade svår huvudvärk, var jag tvungen att ringa förlossningen direkt.
Jag gick hem och vilade och på lördagen var jag ute på en kort promenad med maken och hamnade sen på en spontanfika hos grannen, innan tacomyset.
Illamående och en konstig känsla i kroppen började då infinna sig. Kunde knappt få i mig en enda tacos utan lade mig på soffan med magont. Magkatarr igen,tänkte jag. För den hade kommit och gått under graviditeten och då hade hade jag knaprat Novalucol som lindrade.
Så hävde i mig Novalucol. Men ingen lindring inom sikte.
Nu började det krypa i ryggen, kunde varken sitta, ligga eller stå. Maken masserade för allt vad han hade och undrade om jag inte skulle ringa förlossningen ändå.
-Nej, det är bara magkatarren som spökar, sade jag bestämt och envist.
På med tensapparaten på ryggen och försök till lite vila. Men det gjorde bara ondare.
När jag hade legat i tre timmar och maken hade tjatat på mig att ringa SÖS och förlossningen, gav jag efter.
Jag förklarade läget och de bad mig komma in på kontroll för säkerhets skull.
Vi tog med oss babyskyddet och BB-väskan, för nu kunde det ju vara dags.
När jag kom in visade blodtrycket sin högsta notering hittills 180/110, och jag lades in med detsamma.
Jag fortsatte att envisas med att det var magkatarr och jag fick bedövning mot smärtan.
Som jag dock inte fick behålla. Nu kom allting upp och jag kräktes till jag var helt tom.
Kejsarsnitt diskuterades återigen och jag bönade och bad om vätska, då de hade mig på fasta.
Utifall att de skulle behöva snitta mig.
Blodtycket gick ner en aning och de avvaktade under natten. Vi sov och väcktes om vartannat av nya blodtryckskontroller.

I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag i den mån jag kan, så långt som möjligt, ville undvika kejsarsnitt. För då skulle kanske jag gå miste om hela grejen,  att få vara med och föda fram ett liv och att sedan få upp barnet på bröstet som jag hade hört skulle vara den häftigaste och finaste känslan.
När läkaren kom in till mig vid 11, berättade hon det jag hade fasat för.
Jag hade havandeskapsförgiftning.
Detta gjorde att de behövde sätta igång mig med värkstimulerande dropp för att möjliggöra en vaginal förlossning.
Jag var knappt öppen mer än 1 cm och allt gick väldigt långsamt. Noels( vi hade inte tagit reda på om det var en tjej eller kille) hjärtljud var stabila, men jag försämrades hela tiden och nu började de även ge mig magnesiumdropp. Magnesiumet gjorde att jag låg och skakade hela tiden och det kändes som om allt skedde i en dimma. Lätt avtrubbad.
Nya prover och blodtryck togs hela tiden och det var ett enda stickande i mina fingrar och armar.
Och i takt med att jag försämrades konstaterade man att den svåra havandeskapsförgiftningen även hade utvecklat ett ytterst allvarligt och sällsynt syndrom.
HELLP var ett faktum.

"HELLP-syndrom är en allvarlig komplikation till havandeskapsförgitning. Följande symtom kan återfinnas i förkortningen "HELLP syndrome" som är den engelska benämningen på detta tillstånd. Hemolysis (sönderfall av röda blodkroppar), Elevated Liver enzymes (förhöjda levervärden) och Low Platelets (lågt antal blodplättar)."

Magnesiumet skulle förhindra min kropp från att krampa (eklampsi) och dessutom försökte man få upp mina blodplättar (trombocyter), som nu sjönk drastiskt. Det är de som gör att blodet kan koagulera.
Läkaren kom in och berättade att jag nu inte längre var en kandidat för ryggmärgsbedövning, då jag skulle förblöda av det. Så om det skulle bli snitt, skulle det bli under narkos.
Och då skulle det jag bävade mest för, att inte få vara närvarande vid födseln, vara det som skulle inträffa.
Det gick dock ytterst långsamt framåt, jag var bara öppen 3 cm efter dessa timmar, och blodplättarna fortsatte sjunka.
När de var nere på 46 tog de beslutet om akut kejsarsnitt. (Vad de inte hade meddelat mig då, vilket jag senare kunde läsa i journalen, var att Noels CTG var avvikande vilket tydde på att han var påverkad och det var bråttom även för hans liv.)
När läkaren meddelade detta brast det. Jag skrek och grät NEJ, NEJ, NEJ. För nu berövades jag mitt barns födelse. 
Men det fanns inga andra alternativ. Maken och jag höll hårt i varandras händer med tårarna rinnande ner för våra kinder. Det var nu det verkligen gällde. Personalen gav oss lite tid tillsammans över att reflektera vad som hände och vad som skulle ske och maken som peppade in i det sista att allt skulle bli bra. Trots att jag kunde se rädslan i hans ögon. Rädslan över att förlora mig och barnet.
Läkaren kom in lite stressad och sa:
 -Vi måste agera nu Caroline,  det är bråttom, vi köra in dig på operation.

Tårarna fortsatte spruta och rann ner för ansiktet när jag skrek -  NEJ, jag vill inte!

Operationssalen låg vad som kändes precis bredvid mitt rum och när jag kom in där fick jag ännu en chock. Där stod ca 15-20 personer i gröna och vita kläder med munkavle och små mössor. Redo att plocka ut vårt barn.
Vissa tog i hand och presenterade sig och sa att allt kommer att bli bra. Men jag kunde inte lyssna eller ta in. Jag var inte nåbar.
Jag hann precis ta maken i handen,  som nu hade fått på sig operationskläder som det stod "pappa" på, och jag tittade skräckslaget på honom. Han lugnade och tröstade allt vad hand kunde, men jag visste ju att han kände detsamma.
-Du kommer att få träffa ditt barn och din man om några timmar, Caroline, sa läkaren.
De tvättade min mage och hela jag blottades. På något sätt blev jag närvarande nog för att känna mig förödmjukad. Där låg jag naken på en brits med 15-20 främmande personer tittandes. En känsla av obehag som jag fortfarande kommer ihåg väldigt väl.
Sen kom masken och jag minns att jag, redan påverkad av narkosen, sa mina sista ord:
-Gör nu ett fint snitt. 
Som om det egentligen skulle vara av betydelse, vare sig i det här läget eller annars. 
Sen blev allt svart.


Fortsättning följer!









9 kommentarer:

  1. Helt tagen av din berättelse....väntar på nästa avsnitt...! Mycket starkt att du delar med dig på ett så personligt sätt!

    SvaraRadera
  2. Usch, jag ryser...! :-((
    Vilken resa. ♥

    SvaraRadera
  3. Nu blev jag tvungen att gråta en skvätt. På tunnelbanan... Tur att jag vet att allt gick bra tillslut.

    SvaraRadera
  4. Jag vill också bara gråta men försöker hålla tillbaka tårarna (då jag är på jobbet...) vad stark du är som delar med dig, vilken resa ni har gjort tillsammans... kram!

    SvaraRadera
  5. Starkt av dig att skriva allt detta. Vad tufft det har varit för er. Även om jag visste om detta (och vet att allt slutade bra) så förstod jag aldrig allvaret, tror jag. Stor kram!

    SvaraRadera

Vill du skriva några ord så uppskattar jag det verkligen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...