Nu var det min tur....

Med 2 mot 1 här hemma, en make med evighetsförkylning och en bebis med rinnig näsa, blev det till slut min tur.
Bara lite än så länge, så jag hoppas kunna lura bort bacillerna:)




Nu blir det sömn, te och juice här hemma.
Så hoppas jag att det är borta om några dagar.
En lindrig variant, tack!

En tur till utegymmet

Med lite distans till lördagens lopp börjar redan det negativa blekna och jag glädjs mer och mer åt att jag kom i mål och att det på köpet blev ett nytt fint personbästa.
Förutom lite träningsvärk i baksida och framsida lår, så känner jag mig jättepigg i kroppen.
Snabb återhämtning denna gång ocm man jämför med hur det brukar kännas:)

Så idag var jag sugen på en liten vagnjogg och dessutom lite styrka eftersom jag inte prioriterat det på sistone.
Tänkte därför att en jogg till utegymmet i början på Årstaviken och lite lugn träning där,  skulle bli perfekt.
Sagt och gjort, 4 km lung vagnjogg med lite återhämtningsfokus och sedan lite av varje i lugn och ro medan Noel sov gott i vagnen.

Marklyft, latsdrag, rodd, bröstpress, utfallsgång, dips planka med vridning och utfall på stubbe avverkades innan vi begav oss hemåt igen.
Ni får ursäkta bilkvalitén på vissa bilder, vet inte varför det blev så suddigt på vissa och inte på andra.
Skum kamera eller dålig fotograf:)

Kände mig lite seg efteråt och ville inte utmana kroppen mer idag, så jag sprang 2 km och gick sedan resten hem.
Lugn och kravlös träning, rätt skönt som ett avbräck till den tuffare och mer strukturerade träningen annars.

Stockholm Halvmarathon 2012

Jag har bestämt mig för att jag inte kommer att tillägna det här loppet en jättelång racereport , då det inte förtjänar det, utan jag ska istället försöka sammanfatta gårdagen lite mer.
Alltså loppet som sådant är det inget fel på, utan det var min upplevelse som inte förtjänar det.

Ni som följt mig ett tag vet att jag sedan maran i juli varit skadad mer eller mindre hela tiden sedan dess och därför fått reducera min träningsmängd och mina pass kraftigt. Därav hade jag inga speciellt höga krav på mig själv innan loppet, utan hoppades kanske i bästa fall springa på strax över pers 1.45.
(Hade jag kunnat träna som vanligt hade jag velat under 1.40.)
Att jag också velat fram och tillbaka hela veckan då jag känt att en förkylning var på antågande.
När jag stod där i startfållan var jag ändå glad att det snart var dags, då vädret var kanon, stämningen på topp och jag var springsugen.
Men just när jag tänkte dessa fina tankar, kom mensvärken smygande och jag greps av smått panik.
Ingen värktablett i sikte och snart skulle jag springa i ca 2 timmar och dessutom med en löparkjol som satt ack så tight.
Den där värken blev allt starkare och skulle sen bestämma sig för att stanna hela loppet.

Ja, så här såg jag nog ut hela loppet.
Beskriver känslan rätt bra:)
Bild tagen av brorsan vid langningen.

Den första milen som avverkades i Vasastan och på Kungsholmen var uppför typ hela tiden kändes det som, en tunnel som gav mig panik pga värmen därinne, magen som bara fortsatte värka och gjorde mig rätt sänkt och redan då började tankarna om att bryta. Fy f-n vad jobbigt,  gick som ett mantra i huvudet.
Jag stannade på varje vätskekontroll och drack vatten som var nödvändigt för att ta mig vidare.
Vid 14 km på Söder Mälarstrand stod maken och min bror med pepp och Resorb (min mage tål inte sportdryck), då var jag gråtfärdig och jag ville bara kliva av. Men envis som jag är, skulle jag ju i mål.
Vid Tanto var munnen så torr att det knappt gick att andas men nu var det ju bara att släpa sig i mål tänkte jag. Magen skvalpade,  men inte utav vätska för hallå jag var ju snustorr i kroppen, utan det kändes som om det var livmodern eller något närliggande som höll på att hoppa ut.
När jag äntligen kom upp på Götgatsbackens puckel höll jag på att bli fälld av en idiotgubbe med stavar som absolut skulle korsa gatan mitt i lemmeltåget med löpare.

Knappt 1 km kvar till mål och jag krämade ut det lilla jag hade kvar

Nu var det bara 1 km kvar och jag gav det lilla som fanns kvar fram till mål och insåg att jag nog ändå, mirakulöst nog, skulle krossa mitt tidigare personbästa.
1:41:23 och personbästa med nästan 4 min, men i mål infann sig ingen glädje utan mer frustration och tårar.
Jag storgrät när jag äntligen fick krama maken och snälla, fina Andréa hade värktabletter som så småningom gjorde mig till en ny människa.
Nytt pers, och det är jag ju jätteglad för,  men detta var det värsta lopp jag sprungit.
Men för att se det positivt, nästa gång kan det bara bli bättre.

I måååål!

Andréa och jag efter att vi fått lite energi tillbaka

Yes!
I mål och det på personbästa med nästan 4 min, 1:41:23!
Men det var nog det värsta jag gjort i springsammanhang, mensvärken from hell under hela loppet och det kändes som om hela magen skulle hoppa ut.

Återkommer med längre rapport när jag hämtat mig och gråtit lite.

Startklar!

Gårdagskvällen spenderades på en superb italienare tillsammans med maken medan vi hade barnvakt hemma.
Trerätters är perfekt att ladda med och självklart skippade jag vinet.
Blev en rätt tidig kväll ändå, jag ville komma i säng i tid och få en god natts sömn.
Sov till 10 idag, och det gjorde mig betydligt piggare.
Så det är klart att det blir start idag.
Fy sjutton, vad kul det ska bli!

Ännu finns det hopp!

Den där känslan att kroppen inte är helt hundra infinner sig fortfarande, men inget halsont och bara lite, lite snuvig.
Konstigt det där, som om kroppen aldrig riktigt vill bestämma sig.
Så hopp om morgondagen finns fortfarande alltså.
Var ute och testsprang 4 km på eftermiddagen och det kändes faktiskt helt ok.
Jag får alltså vänta till imorgon innan jag bestämmer mig.
Kanske en god natts sömn kan göra susen.
Jag prövar och återkommer.
Men först, nummerlappsuthämtning i kungsan och date med maken.
Ha en fin fredagskväll!

Upp och ner

Ärligt talat, kan kroppen bestämma sig nu.
Vaknade imorse med lite halsont och jag som trodde att jag hade klarat mig, känner mig nu återigen osäker på om det blir start eller inte på lördagens halvmara.
Det har ju verkligen varit upp och ner senaste veckan, och eftersom det är 2 mot 1 här hemma i antal förkylda är ju mina odds inte jättebra.
Men hoppet är det sista som överger en sägs det, och jag kommer nog vänta till imorgon eller tidigt på lördag innan jag bestämmer mig. Eller rättare sagt, kroppen bestämmer dig.
För jag har ju egentligen inte så mycket att säga till om.
Blir det inte någon tävling, så är det ju inte hela världen.
Det kommer fler av dessa.
Det är ju bara det att jag så himla gärna vill springa.
Om jag tänker positivt kanske det liksom försvinner av sig själv, eller vad tror ni?

Fin onsdag!

Idag var det äntligen dags att träffa Karin igen, som jag hade bestämt lunchdate med.
Det var alldeles för längesedan sist.
Att jag fått träffa Karin är en av de fina grejer som bloggen fört med sig sedan jag började blogga i nu januari 2012.
När jag var gravid med Noel började jag följa hennes blogg med lite extra intresse då hon var gravid i nästan samma vecka som mig och alltså beräknad nästa samtidigt som mig.
Efter att vi hade fött våra söner fortsatte jag så klart följa henne och när jag startade den här bloggen hittade hon in hit och det dröjde inte länge förrän vi bestämde oss för att ses.
Det visade sig då lite lustigt att vi hade setts tidigare, nämligen på en aerobicsutblidning som vi båda gick 2008.
Världen är bra liten ibland:)

Hennes Wilmer är 10 dagar yngre än Noel och när vi sågs första gången var de inte mer än 2 månader gamla.
Vi tyckte att vi hade hela föräldraledigheten framför oss. En oändlighet av tid.
Nu har Karin börjat jobba igen, så den här gången var inte Wilmer med. Vilket var första gången, så det kändes lite konstigt.
En synnerligen god lunch med dinkelsallad, lax och rostade nötter blev det,  och mycket som hänt sen sist att uppdatera varandra på.
Efter att jag och Noel vinkat hejdå till Karin, slank vi in och handlade innan vi åkte hem och sov middag.7 Om det erbjuds en middagssovning i sängen tillsammans med bebis så passar jag gärna på.

Jämna 400-ingar

Sista snabba passet innan lördagens halvmara.
Intervaller stod på schemat och då i form av 400-ingar och några 200-ingar. För att få fart i benen.
Inget maxtempo, utan mer kontrollerat men ändå snabbt.
När jag gav mig av hade det börjat skymma och man märker verkligen att det börjar bli höst nu även om den här kvällen var ovanligt varm.
Solen går ner tidigare och snart kommer det att vara kolsvart när jag ger mig ut på mina kvällspass. Tyvärr.
För jag gillar ju inte att springa i mörker. Dels ser jag ju inte lika bra och dels känner jag mig otrygg om jag inte springer där belysningen är bra.

Men tillbaka till kvällens pass, hade inte bestämt exakt hur passet skulle se ut så ägnade uppjoggen åt att fundera.
Efter 2,85 km uppjogg till banan beslöt jag mig för 5x400m och 3x200 m. Ingen jämn sträcka men tyckte att det verkade lagom.
Målet var att springa på ca 80- 85% av max och det var skönt att gå på känsla och inte stirra på klockan, min vana trogen.
Efter två stegringslopp var jag redo.

Första intervallen kändes kontrollerad men ändå snabb. Försökte ligga på framfoten och ha en bra frekvens i steget.
Missade dock att trycka lap på klockan, så tiden på denna vet jag inte. Ca 60 s vila emellan.
Den andra tyckte jag kändes som den första, ingen mjölksyra utan ett kontrollerat flås. Klockade på exakt 1,30 min. Bra, för jag hade ju lite kvar.
Någonstans här på tredje eller fjärde varvet var det en av alla fotbollsspelare som tränade på planen, som absolut ville stå vägen för mig på min bana. Så sjukt irriterande, han såg att jag kom och istället för att sparka  tillbaka sin boll in på planen, drog han upp tröjan och ställde sig mitt framför så att jag tvingades ta en liten omväg. Störigt!

Den tredje gick också på 1,30. Jämn fart alltså. Den fjärde på 1,29 och den sista på 1,30. Nästan så jämnt det kan bli. Utan att kolla farten en enda gång, känslan var en bra farthållare.
Körde sedan mina 200-ingar i lite snabbare tempo men inte mycket snabbare. 42s, 43s och 41s gick de på.
Sen fick det räcka. Lite trött i benen ändå, det var ju ett tag sedan jag sprang kortare intervaller.
Lite stretch av vaderna och sen nedjogg hemåt.
Då var det nästan helt mörkt.

Halvmaran är räddad (peppar,peppar)!

Jo, det verkar faktiskt som om jag har klarat mig undan den där förkylningen som låg och lurpassade hela helgen.
Trots att Noel hade svårt att sova inatt och höll oss vakna i skift fram till kl.5, så kändes det i morse som om det där sega i kroppen var borta.
Eftersom Noel är krasslig har vi tagit det lugnt idag och förutom en sväng till Aspuddsparken för att titta på djuren har det varit mest lek och mys hemma.
På eftermiddagen kändes det faktiskt så bra att jag beslöt mig för att ut och testa kroppen på en vagnjogg för att se om den motsvarade min känsla.
Och det gjorde den.
Idag gick det betydligt lättare fast med samma puls som i fredags, så det här med pulsträning är ju en bra indikation på hur kroppen mår.
En lätt vagnjogg på 7 km och med ens tändes hoppet igen om lördagens tävling.
Imorgon blir det intervaller som ett sista fartpass innan halvmaran och sen vila onsdag ev ett kort pass på tors
och sen ca 3-4 km på fredag.
Nu hoppas jag att jag att bacillerna håller sig undan i veckan, så kan det nog bli en rätt bra lördag ändå.
Kanske inte blir pers med tanke på min urkassa uppladdning med skadebekymmer, men bra nog.
Och jag springer ju faktiskt för att det är så himla kul, inte för att jag absolut måste springa på pers.
Även om det skulle vara trevligt såklart.