Någon slags halvmesyr

Så kan man sammanfatta statusen på mig just nu. Inte sjuk men inte frisk heller.
De övriga i familjen är redan tagna av bacillerna och nu försöker jag stoppa i mig c-vitamin och sömn allt jag kan.
För jag vill ju så gärna springa den där halvmaran på lördag.
Please, please, stay away!
Jag lovar att du kan få ta mig vid ett annat tillfälle, men inte nu:)

Betydligt tyngre

Idag gav jag mig ut på en typ av återhämtningsjogg, skulle det vara iallafall, med vagnen.
Efter urladdningen igår, som gjorde att mitt huvud snurrade lite när jag kom hem, tänkte jag att det skulle bli skönt att springa några lugna, kravlösa kilometrar med vagnen medan Noel sov gott där i.
Det blev den lätta rundan runt Vinterviken och Trekanten som man nästan kan säga är min standardrunda 1A. Så fint och vackert runt i kring och inga bilar, helt njutbart.
Det var bara det att trots att jag höll ett lufs-tempo, var det lite jobbigare än tänkt och jag började ana att det kanske är så att turen nu kommit till mig.
För maken har hela veckan gått runt med förkylningssymtomen, hostat och harklat och snörvlat.
Och jag i min enfald tänkte att kanske jag klarar mig denna gången.
Nu verkar det tyvärr inte så.

Förutom själva lufsjoggandet, hann jag även under rundan få fågelbajs på vagnens sufflett, handla fredagsbullar på bästa kondiset Aspuddens Bageri, handla andra förnödenheter på Konsum och fota.
En lite av varje-tur helt enkelt.
Efter lunch tog jag med mig Noel till sängen och där sov vi middag i två timmar.
Hoppsan.
Nu är det bara att vänta och se.

Rekordtusnigar!

Jag är i chock.
Lycklig men oförstående.
Jag tar det från början.

Det var dags att testa formen och få lite fart i benen inför halvmaran nästa vecka.
Och vad passar då bra att göra det på, jo tusingar tänkte jag.
Eftersom jag har varit skadad mer eller mindre ända sedan maran, har jag kört 1(!) intervallpass under den tiden och mina förväntningar på kvällen var inte särskilt höga.
När jag sprang det där enda intervallpasset, även då tusingar, för några veckor sedan var det en en tung historia och min snittfart låg på ca 4,22 min/km.

Jag gav mig av med alldeles för lite energi i magen, men så fick det bli.
Redan på uppjoggen kände jag att något var på gång. Om det var naprapatbesöket med ryggknäckningar och armbågsmassage, snabbskorna eller vad det var vet jag inte.
Trots att det mesta av uppjoggen gick uppför, fick jag lugna ner mig själv och sakta ner när benen bara spratt av energi.
Efter 3 km var det dags för första intervallen och jag satte iväg. Kändes bra direkt och jag hade redan innan beslutat mig för att inte kolla på klockan förrän efter varje intervall.
Benen trummade på men jag kände att det inte var det snabbaste jag sprungit.  Så när den var färdig visade klockan 4,12 min/km. Bra, tänkte jag. Mycket bättre än förra gången.
Vila i ca 1 min innan nästa. Den andra gick på 4,04 min, fattade ingenting. Det hade ju varit en backe i början?!

Den tredje gick på 3,58 min och jag trodde inte det var sant. Visade klockan rätt? Inte kunde det väl gå så här fort? Min allra första tusing under 4 min!
Vilade 60-70 s emellan varje intervall och pulsen sjönk bra under vilan.
Nu måste jag ha sprängt mig tänkte jag. Men nej, den fjärde gick också på 3,58 min.

Nu var jag rejält trött och mjölksyran var nära. Pulsen hade svårare att gå ner och jag var tung i benen när jag gav mig iväg på den sista. Det blir vad det blir,  tänkte jag. Jag ville bara ge upp efter 500 m men jag bet ihop och när jag äntligen var färdig gick den sista på 4:03 min. Återigen var jag oförstående. Inte bara hade jag för första gången sprungit en tusing under 4 min, jag gjorde det två gånger också. Och dessutom var hela
serien som helhet den bästa någonsin. Galet!
Jag ska ju inte var i form, jag har ju varit skadad och mest mysjoggat.

Efter lite stretch och fotning, joggade jag ned hemåt.
Lycklig och svävande på små moln.
Den där halvmaran kanske kan bli bra ändå.

Händelserik dag

Tillvaron som mammaledig är ljuvlig och den bästa tiden i mitt liv hittills.
Min favoritstund på dagen är nog förutom,  godnatt-sjungandet och läsningen, morgonmyset.
Att få starta varje dag med ett redigt säng-bebis-mys, är något jag verkligen kommer sakna när jag börjar jobba igen.
Dagar av glädje, förtvivlan, skratt och gråt. Livet med bebis har så mycket och ger så mycket.
På något sätt är min tillvaro just nu både lugn och intensiv på samma gång.
Vissa dagar är lugna och ägnas åt hemmamys, långa promenader/springturer och lek, men ibland  är det nästan för lugnt enligt Noel som nästan blir uttråkad av att "bara" vara med mamma.
Vissa dagar däremot, som idag, är mer händelserika och ärenden och andra incidenter sammanfaller.

Förmiddagen blev precis så hektisk som den alltid blir när jag har en tid att passa.
Kom tillslut iväg i tid till den där lunchen som var så himla trevlig men ack för kort.
Efter det var det fikastopp på Espresso House som gällde för mig och Noel.
Han tittade på folk och delade den medhavda ostkakan med mig( jo, jag köpte faktiskt en latte och scones också). Väldigt nöjd.
När vi sedan hade gått en långpromenad (läs sovit för Noel), blev jag vittne till en obehaglig händelse.

Bild från i våras, men såhär såg jag nästan ut idag.

När jag går utanför Åhléns på Odenplan ser jag plötsligt hur en tjej rånad på sin väska av en ung man som springer förbi mig i hög fart. Hon försöker springa ifatt honom och tappar sin ena sko, medan hon ropar "stoppa honom, han har tagit min väska".
Det första jag ville göra var att använda mina starka springande ben och jaga ifatt honom, men eftersom jag stod med barnvagn (Bugaboon ska tilläggas, inte springvagnen) gick det ju inte och han försvann om hörnet.
Ingen ingrep, trots att det var fullt med folk i rörelse.

Jag stannande och såg till att de två reko killarna som tagit hand om hennes sko,  väntade in henne.
När jag var på väg att ta upp det som verkade vara hennes solglasögon från marken, kommer det en kille som verkar vara drogpåverkad och snor dem framför ögonen på mig.
Varpå de där reko killarna går på honom och frågar honom om det är hans solglasögon eftersom de nog troligtvis är den rånade tjejens.
Det blir en högljudd diskussion och den där killen var riktigt obehaglig och oberäkelig.
När hon sedan kommer gående och inser att hennes sko är borta vänder hon snabbt och börjar gå åt ett annat håll. Hon ser nämligen inte killarna som står och bråkar med en tjejsko i ena hande.
Då får jag chansen.
Jag joggar ifatt henne och skriker "ursäkta, hallå ,ursäkta säkert fem gånger. När hon vänder sig om pekar jag mot killarna och säger att de tog hand om hennes sko. Hon ler lite matt och när jag frågar om solglasögnonen är hennes får jag nej till svar. Alltså bråkas det nu om någon annans glasögon.
Den där drogpåverkade killen får nu gå sin väg, men stirrar på mig argt och följer efter mig över gatan.
Där och då är jag ganska rädd och lite skakig.
Han går sin väg och jag väntar in maken som bara några minuter senare kommer mot mig.

Noel får åka med pappan hem medan jag gör ett nytt besök hos naprapaten.
Väl framme får jag reda på att min naprapat är sjuk och att de missat att kontakta mig.
Skit, jag som ordnat med Noel-hämtning och allt. Men då erbjuder sig en annan kille att hjälpa mig.
Och tur var väl det.

Mer av detta framöver

För nu ni, nu tror jag att jag har fått en bra förklaring till varför hälsenorna och höften spökar och inte vill ge med sig.
Nr 1) Spänt säte, som gör att höftböjaren får kompensera så mycket i löpsteget. Brutal rumpmassage och hemläxa i stretch och massage, blev behandligen.
Nr 2) Spända vader och en bidragande orsak till det är den som helhet spända baksidan av kroppen.
Se där,  vad ett naprapatbyte kan göra.
Den jag hade är förvisso bra, men eftersom problemen inte gett med sig och han bara fokuserat på ryggen kändes det som ett genombrott idag.
Skadefri, here I come!

Ingen löpning idag, men imorgon igen!

Sen blev det sushimiddag och familjemys, en bra avslutning på dagen.
Och ingen träning har jag skrivit om trots det långa inlägget ovan.
Men imorgon är det dags igen, då ska vi se vilken fart som finns i den här kroppen.
Intervalldags.

Ostkakebak

Att jag gillar att fika är ingen hemlighet.
Jag skulle inte säga att det är en hobby, utan kanske snarare en kärlek. Helt klart oftast en sån där njutbar stund i livet. Fikastunden.
En kopp kaffe och gärna något hembakat.
Men som med mycket annat görs det bäst med måtta. Energi in, energi ut,  ni vet.
Dessutom blir de där valda fikastunderna ännu bättre.

En favorit i fikadjungeln är ostkaka. Helst serverat med grädde och bär.
Har till idag bara ätit köpt ostkaka och tanken har inte slagit mig att man kan göra sin egen. Varför jag nu inte tänkt på det?
Hur som helst, när jag gick igenom Noels kokbok med barnmat som jag lagar mig igenom, så dök den helt plötsligt upp.
Endast sju ingredienser och lätt som en plätt att tillaga. Och att den innehåller både mycket keso och mandel är ju ett plus.
Att den smakade så mycket godare än den köpta behöver jag väl inte tillägga.
Detta blev mitt efter löpning -fika idag, var ute på en lugn jogg, tillsammans med en energiboll och fruktsallad.
Hungrig.
Fy sjutton vad mumsigt!

Jag serverade de övriga familjemedlemmarna, och mig själv då givetvis, ostkakan tillsammans med hallon och banan. 

Och nu känner jag att jag bara måste dela med mig av receptet till denna skatt.

Om du gillar ostkaka vill säga.

Här kommer det:

1/2 dl finhackad mandel

2 ägg

2 msk socker

1 1/2 msk vetemjöl

1 dl mellangrädde (jag tog vispgrädde)

1 dl mjölk

250 g keso

Sätt ugnen på 175 grader. Finhacka mandeln.

Vispa samman ägg och socker.

Blanda mjöl, gräddmjölk, keso och sötmandeln.

Häll smeten i en smord ugnsfast form.

Grädda i mitten av ugnen ca 45 min.

Värt att testa om du frågar mig:)

Mjölk med extra protein

Den här har jag varit nyfiken på sedan jag såg reklamen för första gången.
Har dock varit svår att få tag på och alltid slut varje gång jag varit och handlat.

Proteindrinkar är inget för mig annars, men mjölk gillar jag.
Denna blåbärsmjölk med extra protein var dock inte det godaste jag har smakat.
Men helt ok efter ett träningspass.
Eller till kvällsfikat.

Lite är bättre än inget

Hade planerat ett hemmastyrkepass nu på kvällskvisten med fokus på core och baksidan av kroppen.
Eftersom jag slarvade lite med styrkan förra veckan, längtar verkligen kroppen efter att få åstadkomma redig styrka. Ryggen är lite stel, så den hade jag lovat mycket omsorg ikväll.
Men, efter 4 övningar i tabataform- squats, rodd med gummiband, långsam robot på boll och tåhävningar, ville inte bebisen sova längre.
Eftersom jag är ensam hemma, var det bara att lägga träningen åt sidan.
Sånt man inte rår över helt enkelt.
Men imorgon gör jag ett nytt försök.
Och jag får ändå vara glad för det lilla som blev.

Nya perspektiv

Att ha sprungit ett marathon har gett mig nya perspektiv på flera plan.
Inte nog med att det bla har förstärkt min tro på att allt är möjligt, utan jag märker också att mitt perspektiv på min träning har förändrats en smula.
Vad jag anser är långt för att vara mig eller vad "en bra springvecka" har innehållit tex.
För jag jämför ju bara med mig själv.
Idag slog det mig att min gräns för vad som jag nu anser att "springa långt" är flyttats fram.
Innan jag började marathon-träna i våras tyckte jag att 15 km var långt för att vara mig och jag bävade nästan inför dessa pass. Laddad med fullt vätskebälte, energibar och annat man kunde tänkas behöva på dessa 15 km.
För jag sprang gärna inte längre än så.

Idag när jag gav mig på det tänkta korta långpasset på 20 km, gjorde jag det utan någon vidare bra uppladdning i form av energi (förlåt kroppen, men idag blev det som det blev), nästan utan vätska sånär som på en liten flaska med vatten som jag snodde från vätskebältet, ingen musik, och inget papper till ett eventuellt nödstopp i skogen.
Big mistake!
Att jag tänkte på 20 km nästan som en vanligt springtur och inte som ett långpass,  gjorde att jag lite för nonchalant lämnade saker hemma som jag faktiskt behövt. Som det där pappret.
Men det är ändå positivt att jag känner att 20 km inte längre känns fasansfullt långt för mig.
Som sagt,  perspektiven förändras utifrån nya erfarenheter.

Passet då? Jo, nu är det dags att speeda på lite om jag ska ha chans på personbästa på Stockholm Halvmarathon. Så länge kroppen känns bra vill säga.
Bestämde mig därför för att springa långpasset i ett lite snabbare tempo än vad jag brukar göra.
Och snittfarten som blev 5.13 min/km kändes förhållandevis lätt, och det slog mig efteråt att det ju var nästan samma som min snittfart på maran(5.12 min/km).
Årstaviken(Årstasidan), runt Södermalm och hem via Vinterviken och en lite extrasväng på slutet, gav mig exakt 20 km.
Kom hem med bästa, skönaste känslan i kroppen.
Springendorfiner kallar jag det.

Sparar det bästa?

Noel leker lycklig i en överbliven kartong och jag ska avsluta helgen, som återigen spenderats i Örebro och ett 30-års firande, med ett långpass.
Har liksom sparat på det hela helgen, då det egentligen var planerat till igår.
Men kanske för att jag ville spara det bästa till sist?
Återstår helt enkelt att se.
Nu beger jag mig ut.
Ha en fin söndagskväll!

Fartlek och regntunga skyar

Det regnade ju som bekant hela dagen igår och såg inte ut att lätta något på kvällen när jag skulle bege mig ut på min springtur. Vilket i och för sig inte spelade någon roll, för ut skulle jag ändå.
Då hälsenorna kändes mer än vanligt, beslöt jag mig för att istället för de planerade intervallerna springa någons slags fartlek.
Ganska ostrukturerad och lite mer ta det som det kommer-pass.
Medan jag gick och laddade här hemma fick vi spontant besök av min bror som sprang förbi när han var ute på sin runda och vi gjorde följe de första 3 km innan han vek av hemåt.
Han,  som är gammal proffscyklist, drog upp tempot redan från början och här gällde det att bara hänga på.
Att värma upp i under 5 min/km-tempo är inget jag brukar göra.
Jag fortsatte och bestämde att km 4 skulle springas på 4,40 min, och utfallet blev 4,37 min. Bra.
Men jag fick slita lite kände jag. Kroppen kändes seg och jag kom liksom aldrig in i det där flowet som oftast brukar infinna sig när man är uppvärmd.
Nåväl, så är det ibland och inte tänkte jag ge vika.

Den nya tröjan jag fått i present av maken satt fastklistrad på kroppen:)

Km 5 sprang jag lugnare igen, i mitt tempo nu, för att sedan försöka springa km 6 på 4,30 min.
Vilket jag nästan klarade, 4,32 min sa klockan. Sen blev det lugnare löpning igen 1 km,  innan jag bestämde mig för en sista fartökning på 500 m ner mot 4,20 min/km. Gick sådär och jag orkade inte hålla tempot hela vägen.
Men vad gör det?
Avslutade med  1,5 km hem i lugnare fart och snittade 4,53 min/km på dessa 9 km.

Det var skönt att komma ut i regnet ändå och återigen kan jag konstatera, som jag ofta gör när jag väl kommit ut, att det var värt det. Den här gången också:)
Det är ju liksom alltid värt det, det gäller bara att komma över den där mentala spärren som man får i huvudet när det regnar ute. Det hela blir på något sätt lite jobbigare.
Idag tänker jag på dem som springer tjejmilen, och det ser ut att bli regn.
Stort lycka till!

Och nya,  sköna  tights fick jag också!